Krukor och fat

[Bengt H.]

Trots skador en mycket trevlig och intressant skål, Bonnie.

Kan det inte vara en siffra (6) som finns inristad på skålen.
I början av tråden finns några exempel på detta.

Tyvärr har jag inga tips att komma med angående tillverkare.

[prylsnubben]

Hallå alla mogna

Allmogna hallå. Vad tror Ni om detta kärl med lock? Bina på indikerar kanske att det är en honungsburk? Ursprung, kanske engelsk, inpressat märke i botten säger GP, kanske P står för pottery. lägger in en bild från nätet på en tekanna i salt glaze från Stoke on Trent. Hittar annars inget som liknar min burk. Är den från t.ex. Burslem eller kan den t.o.m. vara svensk, GP.

[Kaptenen]

Jag tror också att det är en honungsburk stämplad GP och den kan mycket väl vara engelsk. Vad skrev man om kannan?

[prylsnubben]

Coffee of course

Kaffekanna förstås, det ser man ju på modellen. Vad tror Du om ålder på burken Kaptenen?

[Kaptenen]

Det var spännande att se dateringen på kannan för jag tror att burken också är från 1800-talets mitt. För mig känns dekoren som en början på blandstilarna; en mix med senempireblomster, empirebin och nygotisk dekor på locket.

[prylsnubben]

Det var roligt att höra, jag har tittat runt lite själv och Din datering känns helt rätt för mig också Kaptenen. Undrar om man kan lösa ursprunget också, det blir svårare som det verkar.................

[Bengt H.]

L H Sörling & Söner

Naturligtvis måste jag köpa den här 3 liters krukan.

Tillverkad hos Sörlings i Persbo/Garpenberg.

[bonnie]

Har hunnit med några loppisar trots att jag har fullt upp med 7 valpar här hemma
Bidrar med bilder på ett udda fat

[Bengt H.]

Nog är fatet udda alltid.

Kanske det har blivit målat som hyllning till syster Sif när denna fyllde 30 år 1961.

Lycka till med valpar och allt annat, Bonnie!

[Bengt H.]

Oskar Lekström

Efter tillstånd från Eksjö Bokhandel, som har utgivningsrätten till skriften ”Småländska kärnkarlar”, författad av Erik Abrahamsson och utgiven av dennes förlag 1963, har jag nu skrivit av ett avsnitt som handlar om krukmakaren Oskar Lekström.
Där beskrivs väldigt utförligt krukmakaryrket i allmänhet och Oskar Lekströms krukmakaretillvaro i synnerhet.
Extra intressanta är upplysningarna om krukmakarens samarbete med Gabriel Burmeister i Eksjö.
Men nog hann Burmeister med besök Vittinge samt hos U-E och Bobergs innan det var dags för Timmernabben.

Vi börjar berättelsen med en bild av Lekström med familj utanför bostaden i Flisby.

http://www.flickr.com/photos/jkpglm/6984518503/

Oskar Lekström

För ett halvsekel sedan fanns två krukmakeriverkstäder i Eksjö och tre i dess närmare omgivningar: i Nässjö, Marbäck och Frinnaryd. Alla är för länge sedan nedlagda. Nutidens husmödrar använder ej längre mjölkfat och syltkrukor av lera, och blomkrukor tillverkas maskinmässigt. Prydnadsföremål av lera förekommer ej längre. De göres numera av keramik.
Den siste nu levande krukmakaren i eksjöbygden är Oskar Lekström. Han har arbetat både i Frinnaryd och Eksjö, men är nu bosatt i Flisby. Oskar Lekström är född den 13 december 1884 på Ryningsholm i Höreda socken. Fadern var kusk på Ryningsholms herrgård. Då Oskar var sju år gammal, flyttade familjen till Smålands Anneberg i Norra i Solberga socken. Mycket tidigt fick Oskar hjälpa till att förtjäna pengar. Som tolvåring började han arbeta vid Annebergs tändsticksfabrik. Han gick i skola varannan dag och på fabriken varannan. Oskars huvudsakliga arbete var paraffinering av tändstickor. När stickorna hade försetts med tändsats, skulle de bestrykas med paraffin. Under detta arbete satt tändstickorna på bågar, som stod på kärror. Efter behandlingen med paraffin kördes kärrorna in i ett torkrum. Ibland fattade stickorna eld, så att hela bågen stod i ljusan låga. Då måste man rusa in i torkrummet och dra ut den kärra, vars stickor hade varit eldfängda. Ibland lyckades man ej få ut kärran, och då måste man släcka i själva torkrummet. Tidvis arbetade Oskar Lekström i paketeringsrummet. De tändstickor, som saknade svavel och fosfor, lades i lådor, medan fosforstickorna packades i papperskapslar. Slutligen gjorde fabriken i Anneberg ett slags tändstickor, som kallades kalistickor. De var så eldfängda, att de tog eld med ett knäpp, om man strök dom mot byxorna eller mot en vägg. Kalistickorna måste därför förpackas i lådor.
Men fabriksarbete var ej i Oskar Lekströms smak. Han önskade lära sig ett hantverk. Vid sexton års ålder tog han därför plats som krukmakarlärling hos mästaren Konrad Söderholm i Frinnaryd. Lärlingstiden var hela fyra år. Under denna tid hade han mat, logi och tvätt hos sin mästare. Lärpojkar och gesäller låg i ett stort rum, som kallades gesällkammaren. Där stod fem sängar utefter väggarna. Näst sängarna var kommoden den viktigaste möbeln. I den fanns handfat, men vatten måste var och en hämta i en pump på gården. Även i verkstaden stod en kommod med handfat. Varje gång puttmakarna (krukmakarna) skulle gå in och äta, måste de tvätta av sina leriga fingrar. Oskar Lekströms årslön under första lärlingsåret var 25 kronor. Nästa år ökades den till 50 kronor. Den räckte då till en kostym och skodon. Tredje året var årslönen 75 och sista året 150 kr.
Utom mästaren arbetade på verkstaden en gesäll och tre lärpojkar. Gesällerna stannade vanligen ej så länge. De hade ingen ro i kroppen. Innan de hade fått gesällbrev, hade de för det mesta arbetat hos olika mästare. Under skråväsendets dagar kunde ingen gesäll bli mästare, utan att han ”hade gått på vägen”. Krukmakaregesällerna var ofta bohemer. Så fort solen började skina, pantsatte de sina överrockar. När det blev vår och varmt, sade de adjö till mästaren och arbetskamraterna och gav sig ut på vandring. Gesällerna kunde gå. Landsvägen mellan Vimmerby och Eksjö var förr sju mil, och den sträckan gick de utan svårighet på en dag.
Under Oskar Lekströms lärlingstid arbetade en mycket skicklig gesäll på frinnarydsverkstaden. Han stannade där ett par år, och under denna tid sparade han ihop så mycket pengar, att han kunde köpa tre fina kostymer och lika många par skor. Men en dag kom vandringslusten över honom. Då packade han ner sina kostymer och skor i en hemlängtan (nattsäck), sade adjö till kamraterna och begav sig iväg. Men han kom inte längre än till Jönköping. Där söp han först upp sina pengar, och sedan kom turen till kostymer och skor. När han så var fullständigt utblottad, kom han tillbaka till Söderholms verkstad. Nu var han klädd i blåbyxor och trätofflor, men han hade en hel liter brännvin i sin hemlängtan. När den var urdrucken och han hade vilat ut ett dygn, satte han sig på sin gamla plats vid drejskivan.
All lera, som användes i Konrad Söderholms krukmakarverkstad, tog han från en trädgård, som tillhörde lantbrukare Johan Larsson i Frinnaryd. Leret tog man upp två gånger om året, höst och vår. Innan man kom till lerlagret, måste man gräva bort all matjord, så att leret låg rent. Sedan grävde krukmakeriarbetarna upp det med spade, varefter det kördes med häst och vagn till ett skjul, som låg strax intill verkstaden. Den årliga förbrukningen i Konrad Söderholms krukmakeri uppgick till fyrtio hästlass. Innan leret kunde drejas, måste man noga bearbeta det. Först bredde man ut ett lager av lera på golvet i verkstaden. Därefter vattnade man på leret, för att det skulle bli mjukare. Man fick ej vattna för rikligt utan endast så mycket, att leret fick den rätta konsistensen. Därpå stack man i lermassan med en spade för att fördela fuktigheten. När massan var genomarbetad, slog man leret i kuv (stack), varefter man plattade till högen med en klubba, så att det blev en mjuk massa på golvet. Sedan lade man ånyo upp leret i kuv, som klubbades platt. På detta sätt bearbetades leret gång på gång, till dess mästaren ansåg det vara genomarbetat. När leret fått den rätta smidigheten, lades det för sista gången i kuv. Över denna placerade man en fuktig säck, så att leret skulle behålla sin fuktighet.
Denna metod att bearbeta leret var effektivt men tidsödande. I vissa krukmakeriverkstäder brukade man därför krana leret. Därvid använde man en s. k. kran, som mjukade upp leran. Mitt i kranen gick en stång, som var försedd med snedställda och snedböjda knivar. Från övre ändan av stången gick en stock ut omkring tre meter. I ändan av stocken satt en krok, som fästes vid en draganordning, vid vilken man spände antingen en häst eller ett par oxar. Dragarna vred kranen runt. Stocken hade samma funktion som vandringen på ett gammaldags tröskverk. Ovanför stången var ett trärör, och i detta hälldes leret. När leran gick genom kranen, skars den sönder av knivarna och blev på detta sätt genomarbetad.
Krukmakare Söderholm skaffade sig ej någon kran utan köpte ett par runda valsar. De satt mycket tätt och gick mot varandra. Man släppte ner leran mellan valsarna, som drogs för hand. Hade man låtit leret gå mellan valsarna ett par gånger, var det väl genomarbetat och kunde läggas i kuv, till dess det skulle drejas.

[Bengt H.]

Oskar Lekström



Krukmakeriverkstaden i Frinnaryd var tio meter lång och åtta meter bred. Utefter ena långväggen gick en bänk, och utefter varje kortsida fanns en. Bänkarna, som utgjordes av breda bräder, vilade på stockar och bjälkar. Den inre stocken gick i ett och var fastsatt i väggen. På utsidan var flera bjälkar, vilka vilade på kraftiga stolpar. Mitt framför vart och ett av verkstadens fönster fanns en öppning i bänken på drygt en fot. Vid bänken utefter långväggen fanns plats för två krukmakare, och vid vart och ett av kortväggsborden arbetade en. På varje sida av bänköppningen satt en stång, som på krukmakarspråk kallades skivstång. Dess nedre ände gick ut i en spetsig nabb, som vilade på en kloss, vilken stod stadigt på golvet. I själva bänken fanns ett lager, kring vilket skivstången vred sig. Stången gick igenom de båda drejskivorna. Den nedre, undertrillan, satt två à tre tum över golvet. Dess diameter varierade mellan en och en och en halv meter. Ju större trillan var, desto mer drev hon, d.v.s. hon snurrade runt fortare. För att få fart på undertrillan, som måste gå fort och jämnt, hängde man tyngder på henne. Krukmakaren sparkade på undertrillan, när han drejade. Då hade han på sig ett par tofflor, som kallades sparktofflor. De måste alltid vara torra. Så fort krukmakaren skulle gå ut, måste han ta av sig sparktofflorna och ta på sig andra tofflor.
Under hela den tid, då krukmakaren arbetade, måste han hålla undertrillan igång. Han anpassade därvid hastigheten efter det lerkärl, som han gjorde. Ju fortare undertrillan gick, desto fortare blev kärlet färdigt.
Uppe på skivstången satt en mindre drejskiva, som krukmakarna vanligen kallade övertrilla. Den var knappt en fot i diameter. Den måste vara så stor som botten på det största lerkärl en krukmakare kunde göra. Övertrillan måste gå absolut vågrätt. I annat fall blev lerkärlen skeva. Innan Oskar Lekström började dreja, tog han plats på andra bänkavsnittet mitt emot skivstången med trillorna. Den del av bänken, där krukmakaren satt, såg ut som om den var polerad. Om krukmakaren skulle göra ett högt lerkärl, var det ibland omöjligt för honom att nå ner till dess botten, i all synnerhet om krukmakaren var kort och ej hade långa armar. Då måste han höja sitsen genom att lägga dit brädbitar.
När Oskar Lekström skulle dreja ett lerkärl, lade han först en lagom stor lerklump på övertrillan. Därpå sparkade han igång undertrillan och drog upp lerklumpen med händerna. Den ena handen höll han inne i lerkärlet, medan han utanpå gjorde slätt med ett s. k. sken. Detta var en träbit av tunt boke eller ene. Skenet hade olika formade urtag eller kanter. De gjordes alltid av krukmakarna själva. I mitten på varje sken var ett hål, för att man lättare skulle kunna hålla i det. Krukmakarens fingrar blev nämligen kletiga av slickers, d.v.s. den fuktiga lera, som gneds av under arbetet. Varje krukmakare hade 20 till 30 sken, som hängde i en spik på fönsterspröjsen eller fönsterkarmen. För alla kärl, som hade fotkant, hade man särskilda fotkantssken. Skulle Oskar Lekström göra ett mjölkfat, måste han ha ett sken med urtag för brädden. Yttersidan på ett sådant fat, slätades då det var halvtorrt. För att kunna släta botten och sidorna lade Oskar Lekström fatet upp och ner på övertrillan, tog en bit av en uttjänt lie i höger hand och höll den mot lerfatet, samtidigt som han sparkade på undertrillan. Under slätningen avlägsnades långa, smala lerstrimlor, som på krukmakarspråk kallades avlöpsspån. Dessa tog man vara på och blandade sedan ihop med fuktig ler.
Då Oskar Lekström skulle göra en kant på ett fat eller en kruka, gjorde han lerkärlet så högt, att han kunde fälla ner överdelen över insidan så mycket, att han fick en tjock kant.
När Oskar Lekström hade format ett lerkärl och putsat det, satte han det på en bräda, som krukmakarna kallade desbräda. Denna vilade med sin ena ända på bänken och den andra på en bock, som utgjordes av en kraftig trästolpe, vilken satt fast i en tung och grov träklump, som låg stadigt på golvet. I överdelen av bocken var en grov träribba fastspikad, och på denna låg desbrädan. Den var åtta fot lång, sex tum bred och en tum tjock. När Oskar Lekström gjort så många lerkärl, att desbrädan blev full, lyfte han upp den från bänk och bock och sköt upp den i desen. I denna fanns plana bjälkar, s. k. desbommar. De måste vara grova och släta, för att de av lerkärl fyllda desbräderna skulle stå stadigt. Kärlen måste stå i desen för att självtorka, innan de kunde sättas in i brännugnen. Det fordrades både styrka och skicklighet för att balansera de tunga desbräderna med sina lerkärl och skjuta upp dem på desbommarna. Det var ytterst sällan, som något lerkärl ramlade av brädan och gick sönder. Under Oskar Lekströms lärlingstid arbetade en gesäll vid namn Granfält en tid på verkstaden. Gesällen var döv, och detta var orsaken till att Oskar och hans arbetskamrater brukade skämta med honom. När Granfält hade fått sin desbräda full med lerkärl och skulle skjuta upp den i desen, brukade någon av lärlingarna släppa sin mössa i golvet. Därvid uppstod ett dovt ljud, som gesällen kunde uppfatta. Då tittade han ner för att se, om han tappat något lerkärl. Sedan fortsatte han med sitt arbete, till dess brädan låg säkert på desbommarna.
Alla lerkärl, som stod i desen, måste vändas för att torka jämnt. Torkningen gick fortast, när en bränning var avslutad och man kunde släppa ut värmen från ugnen till verkstaden. Större lerfat var mycket skrymmande, och när det blev ont om plats i desen, brukade krukmakarna para dem. Då ställde de ett fat med botten upp på desbrädan och ovanpå detta ett rättvänt. När de sedan vände faten, lade de dem med bräddarna mot varandra.
Intill verkstaden låg brännugnen. Den var murad som ett valv, var tre meter lång och knappt tre meter bred. Ingången till brännugnen låg i den ända, som vette mot verkstaden. I den andra ändan fanns tre eldstäder. Den mellersta var störst. Eldstäderna avgränsades från ugnen av en mur, som kallades ständer. Den var uppmurad av tegelstenar, som hade lagts så glest, att ständerna var försedd med en mängd hål, genom vilka värmen gick in i brännugnen. Mitt framför de tre eldstäderna var stora hål i ständerna. De hade samma storlek som de tre värmekanaler, vilka var uppmurade på andra sidan om ständerna inne i brännugnen. Kanalerna, som gick nästan fram till ugnens främre sida, var fem tum höga och tio tum breda. De var murade av tegelstenar. I kanalerna gick värmen från eldstäderna fram till brännugnens framsida för att så smånigom försvinna med röken genom skorstenen, som var placerad ovanpå ugnen nära muren mot verkstaden. Den var uppmurad av tegelstenar och fem meter hög. Det var nödvändigt att ha en hög skorstenen, för att draget i ugnen skulle bli gott.
Brännugnen i Frinnaryd låg på en sandkulle. Man byggde aldrig en brännugn på fuktig mark. Erfarenheten hade lärt krukmakarna, att en brännugn, som låg på sankmark, fordrade mycket mera ved än en, som låg på torrmark.
Innan Oskar Lekström brände mjölkfat, syltkrukor och finare blomkrukor, glaserade han dem. Glasyren rörde han samman i ett stort fat. Huvudbeståndsdelarna i glasyr var blymönja och malen kisel eller kvarts. Allt efter den färg, som krukmakaren ville ha på det brända godset, tillsatte han färgämnen. För att få gul färg blandade han järnmönja i glasyren. Om han ville ha grön färg, tillsatte han kopparaska. Denna köpte mästaren från kopparslagareverkstäder. När kopparslagarna arbetade med sina plåtar, brukade de då och då doppa dem i vatten. Därvid sjönk små partiklar från kopparplåten till botten i det kärl, där de doppade plåten. Detta avfall kallades kopparaska. Innan krukmakaren kunde använda den som färgämne, måste han omsorgsfullt sikta den för att befria den från alla föroreningar. Ville Lekström ha svart färg på lerkärlen, blandade han in mangan.
Vanligtvis glaserade Oskar Lekström direkt på rågodset. Då måste han först koka rågmjölsvälling. I den vispade han sedan in glasyren. Därefter spädde han blandningen med vatten, till dess den fått sin rätta konsistens. Då hällde Lekström glasyren på lergodset med en skopa. Sedan prövade han med nageln, om glasyrlagret var lagom tjockt. Var detta för tjockt, var han tvungen att späda glasyrblandningen med vatten. Men var lagret för tunt, måste han vispa in mer glasyr. Anledningen till att krukmakarna blandade glasyren i rågmjölsvälling var den, att leret krymte, när det hettades upp i brännugnen. Hade då glasyren strukits direkt på lergodset, skulle den ha ramlat av. Men mjölet band glasyren, så att den satt fast på leret, när detta drog sig samman.
Ibland brände Oskar Lekström lerkärlen innan han glaserade dem. Då behövde han ej blanda glasyren i rågmjölsvälling. Men han var tvungen att sätta in lerkärlen i brännugnen ytterligare en gång. Detta förfaringssätt tog längre tid, och så behandlade lerkärl blev dyrare.

[Bengt H.]

Oskar Lekström

En gång i veckan brände man i Söderholms krukmakeri. Då kärlen ställdes in i ugnen, placerade man de största på ugnsgolvet. I botten på stora lerkärl, som hade glaserats, brukade man ställa en trefot av lera, och på denna satte man sedan mindre kärl. Lerkärl av samma storlek och form ställdes över varandra. Mellan dem lade man ett kryss av lera. Kärlen placerades inte endast på ugnsgolvet utan också på värmekanalerna. Man började att ställa in lergodset längst bort i brännugnen och slutade vid porten. När man hade kommit så långt, murade man igen porten med tegelstenar och murbruk. Detta kallades på krukmakarspråk att lägga upp sköteln. När sköteln var uppmurad, klenade man över den med murbruk, för att brännugnen skulle bli absolut tät. Sedan började man att elda. Som bränsle användes famnved av gran. Av erfarenhet visste krukmakarna, att grane spred värme bättre än någon annan ved. Man eldade i alla tre eldhålen samtidigt. Blev det ej tillräcklig värme i ugnen, blev krukmakaren tvungen att sköra. Då sköt han famnvedsträna långt in i värmekanalerna med en järnstång. När han hade eldat tillräckligt länge, murade han för alla tre eldstäderna, för att de ej skulle kylas av för hastigt. Till varje bränning åtgick tre storfamnar granved. (Storfamnen var fyra alnar lång och tre alnar hög samt bestod av sexkvartersved).
När lerkärlen stått inne i brännugnen omkring två dygn, plockade man ner sköteln, så att man kunde komma in i ugnen. Därefter tog man ut kärlen och bar dem till ett magasin, som låg nära verkstaden.
Då Oskar Lekströms lärotid var slut, blev han gesäll utan gesällprov och gesällbrev. I ytterligare sju år stannade han i Frinnaryd hos sin mästare. Under de första åren arbetade han på halvstyck. Detta innebar, att Lekström fick hälften av det pris, som mästaren betalade för ett lerkärl enligt avtal mellan honom och gesällerna. Priset stod vanligen i proportion till kärlets rymd. Den andra hälften behöll mästaren som ersättning för mat, logi och tvätt. När mästaren sedan sålde lervarorna, satte han ett högre pris på dem än det, som han betalade sina gesäller. Han skulle också ha betalt för alla sina utlägg.
Efter ett par år som gesäll gifte Oskar Lekström sig med en flicka från grannsocknen Lommaryd. Då fick han eget hushåll, och därför arbetade han på helstyck, d.v.s. han erhöll det avtalade priset oavkortat.
I Eksjö fanns en kakelugnsmakare vid namn Brusberg. Han ägde en krukmakeriverkstad, som låg vid en liten sidogata till Norra Storgatan. År 1912 erbjöd han Oskar Lekström kompanjonskap. Denne antog erbjudandet och flyttade med sin familj till Eksjö. Efter några månader blev det slut med samarbetet. Lekström fick i stället arrendera verkstaden och blev så egen mästare. Krukmakeriverkstaden, som var fem meter lång och nästan lika bred, hade plats för två arbetare. Vid den ena skivstången drejade Oskar Lekström och vid den andra en gammal krukmakare, som arbetade för Lekström på helstyck. Han gjorde mest blomkrukor. Brännugnen var lika stor som den i Frinnaryd. Därför behövde Lekström endast bränna en gång i månaden, men då var ugnen fylld av lerkärl från golv till tak.
En stor svårighet för varje krukmakare i Eksjö var att anskaffa lera, vilken ej fanns på mils avstånd. Oskar Lekström köpte sitt ler av en solbergabonde från gården Havsvik vid Flisbysjön. En gång varje månad for Lekström dit för att förnya sitt lerförråd. Han reste då först med tåg till Ormaryd. Därifrån for han på den numera nedlagda smalspåriga järnvägen till Anneberg. Till Havsvik, som låg tre kilometer norrut, gick han till fots. Hans enda bagage var tio tomsäckar. Lekström måste själv gräva upp leret. Han tog det i kanten av en sank åker, som behövde dikas ut. Bonden fick på detta sätt dikesgrävningen gratis, men Oskar Lekström fick dock betala två kronor för varje omgång lera. När Lekström hade fyllt alla tio säckarna, som ej fick vara för stora, eftersom ler är tungt, lastade han och bonden det på en vagn, som kördes till Anneberg. Därifrån gick säckarna med tåget till Ormaryd, där det lastades om för Eksjö. På kvällen var Lekström åter hemma.

[Bengt H.]

Oskar Lekström - Gabriel Burmeister



Oskar Lekström och Gabriel Burmeister i Eksjö-verkstaden

Under sin eksjötid kom Oskar Lekström i kontakt med konstnären Gabriel Burmeister. Denne hade gift sig med en eksjöflicka och hade för en tid slagit sig ner i den lilla smålandsstaden. Han ägnade sig först åt grafik men blev efter hand intresserad av keramik och började experimentera med glasyrer. Han samarbetade med Oskar Lekström, som drejade prydnadsföremål efter konstnärens ritningar. Det var vaser, skålar, fat och tallrikar, som Burmeister sedan glaserade och brände. Konstnären lärde sig aldrig att dreja. Hans intresse var helt inriktad på formgivning och glasering av lerkärl. Efter några år flyttade han till Timmernabben, där han öppnade verkstad. Här framställde han fajans, som så småningom blev känd under namnet gabrielfajans.
I Eksjö hade Oskar Lekström bod med skylt åt gatan, och i denna sålde han det mesta av sina lervaror. Men han for också till marknader i Österbymo, Ingatorp och Mariannelund, och på de båda eksjömarknaderna hade han stånd på torget. Till varje marknad brukade han göra ett femtiotal lergökar. Då han skulle göra sådana, lade han först en stor lerklump på drejskivan. Han formade överdelen av klumpen till en skål med en liten fot. Med en tunn metalltråd skar han därpå av skålen vid foten. Sedan vek han in skålens kanter mot mitten, så att två spetsar bildades. Den ena formade han till stjärt, den andra till huvud. Längst fram i näbbet lämnade han en öppning. Så fortsatte han att forma en ny skål av samma lerklump. En sådan kunde räcka till 5 à 10 fåglar. Det gick undan, då Lekström gjorde lergökar. Han kunde göra ända till femtio på en timme. När lergökarna var halvtorra, stack han med en träpinne ett hål i huvudet och två på vardera sidan.
År 1914, ett av de år, då järnvägen Eksjö – Österbymo byggdes, var Oskar Lekström på Österbymo marknad och sålde lervaror. Bredvid honom stod fru Forsberg, maka till krukmakare Forsberg i Vimmerby, med sina lerkärl. Så kom en ydrebo, som ledde en kviga. När han kom mitt framför Lekströms stånd, stannade han och frågade: ”Vad kostar lergökarna?” ”Tio öre”, svarade Oskar Lekström. ”Om jag får en för åtta öre, ska jag ha en”, gnällde bonden. ”Nej”, sa Lekström. ”Tio öre är inget att pruta på.” Några minuter senare kom en glad och något överförfriskad rallare fram till lerkärlsståndet och frågade efter priset på lergökarna. ”Säg tjugefem öre”, viskade fru Forsberg. ”Tjugefem öre”, svarade Oskar Lekström högt och tydligt. Rallaren tog fram en tolvskilling och betalade utan vidare. När hans kamrater hörde att han blåste lergök, skulle de också ha var sin att roa sig med, och Lekström sålde slut på hela sitt lergökalager.
Smålänningarna hade egendomliga marknadsvanor. Vid varje marknad var det alltid någon, som kom fram till Oskar Lekström och sade på skämt: ”Ja tror, att ja ska skena”. ”Det får du gärna, bara du betalar för det”, brukade Lekström svara. Liksom många andra marknadsbesökare hade skämtaren hört en gammal vandringshistoria, som i eksjöbygden hade följande utformning.
- På Möcklamo hade de stormarken (stormarknad) förr i världen. Den höll de dan efter Eksjö-marken. Marken här i Norra Sandsjö varade i tre dagar. Då kom det mycke folk hit.
En gång va Glasare-Gödde på marken i Möcklamo. Där var en gubbe från Bringetofta, som sålde sänsafat (lerkärl) å lergökar med sju tapplehål (tonhål). ”De är krukmakare Pettersons sänsafat i Eksjö”, sa gubben, när han sålde. Då gick Gödde fram till gubben å frågade: ”Har du sett en bonde skena?” ”Nej”, svarade gubben. ”Här ska du se en”, sa Gödde, å så sprang han i sansafaten, så att lerbitarna yrde.
När Oskar Lekström skulle fara till marknader, måste han alltid sända sina varor med järnväg. Men stationskarlarna var vårdslösa, och varje gång var en del lerkärl sönderslagna, när de kom fram, fastän Lekström emballerat dem omsorgsfullt. En gång hade han skickat sina lerkärl till Mariannelund, där det skulle vara marknad. Men när han kom fram, hade han ingenting att sälja. Järnvägsmännen hade nämligen glömt att lasta av lådorna med lervaror.
Då det var förenat med så mycket besvär att skaffa lera, ledsnade Oskar Lekström på att ha krukmakarverkstad i Eksjö. Därför antog han ett erbjudande att hyra en krukmakarverkstad i Slaka i Östergötland. Där kunde han få lera var som helst. I den nya verkstaden gjorde han huvudsakligen blomkrukor, vilka han sålde till Trädgårdsföreningen i Linköping. Men i Östergötland blev det andra svårigheter. Fastän Lekström endast brände en gång i månaden, var det nästan omöjligt att få köpa famnved i den skogsfattiga bygden. Efter några år flyttade han därför tillbaka till Småland och fick arbete vid tegelbruket i Flisby, där han hade hand om bränningarna. Ägaren av tegelbruket, fabrikör Hjalmar Ljunggren, fick snart reda på att Oskar Lekström var en skicklig krukmakare, och därför byggde han en krukmakarverkstad för Lekströms räkning.
Krukmakarverkstaden i Flisby var byggd av tegel, var sex meter lång och fyra meter bred. I östra gaveln fanns en port, som ledde till brännugnen, vilken var lika stor som den i Frinnaryd. Ugnen stod i ett skjul, brännskjulet, där också veden förvarades. Verkstaden hade en rymlig des med fyra fack, d.v.s. fyra lag desbjälkar över varandra. I verkstaden fanns bara en arbetsplats. I Flisby gjorde Lekström endast blomkrukor. De minsta var två och de största sju tum i diameter. Lekström kunde dreja 300 medelstora blomkrukor om dagen, ifall han arbetade tio timmar. Eftersom det ibland blev trångt i desen, torkade han krukorna ute, när det var vackert och stadigt väder. För att blomkrukorna skulle få plats i brännugnen, brukade han stoppa dem i varandra i långa rullar, innan han satte in dem. Blomkrukorna såldes till trädgårdsmästare i Eksjö, Nässjö, Lövhult och Sävsjö.
I flisbyverkstaden arbetade Oskar Lekström till pensionsåldern, då krukmakeriet lades ner. Han bor fortfarande i det hus, som han lät bygga, när han blev krukmakare i Flisby.


I Frinnaryds hembygsförenings årsskrift för 1988 finns en trevlig artikel om ”Kakelugstillverkning och krukmakeri i Frinnaryd 1877 – 1940”.
I den artikeln återges med tillstånd från Eksjö bokhandel en del av avsnittet om Oskar Lekström från boken ”Småländska kärnkarlar”,

[simco]

Tack så mycket Bengt!

Jag vill applådera för ett gediget arbete med att skriva ner historien om Oskar Lekström. I samma applåd vill jag tacka Eksjö bokhandel som gett sitt medgivande att få publicera texten. Det vore suveränt om alla värnade om kulturarvet på samma sätt!

Det är alltid intressant att läsa om dessa krukmakarverkstäder och de som arbetade vid dem.
Varje gång blir man lika förundrad hur oerhört mycket arbete det ligger bakom varje kruka och fat. Bara uppgrävningen och bearbetningen var ju ett oerhört projekt. För att sedan inte tala om drejning, torkning, bränning, glasering och paketering av varor.

Vilken intressant berättelse om Oskar Lekström och hans äventyr. Det låter oerhört mödosamt med hämtningen av leran hos bonden och det var spännande att läsa att Gabriel Burmeister samarbetat med Oskar. Man blir ju genast nyfiken på hur de föremålen såg ut.

Även mycket intressant att få läsa om livet för krukmakarna.

Oj, vad snörpligt för den stackars gesällen som söp bort ett par årslöner, och sedan fick vända åter till drejskivan.

Återigen Tusen tack!

[Polsson]

Hej, Bengt!

Håller med Simco till 100 %. Kan berätta att i boken "Krukor och fat" finns ett flertal bilder från Söderholms krukmakeri i Frinnaryd år 1915.