Kakelugnar

[Bengt H.]

Tack för uppskattningen, Gideon!
Hoppas att det är någon mer än vi som tycker att det är intressant att läsa de trevliga artiklar som går att hitta i bl.a. hembygdsföreningars och -förbunds årsskrifter.

I varje fall har jag nu skrivit av en sådan, och efter tillstånd från Stranda hembygdsförening lägger jag nu in den här på forumet. Artikeln, som publicerades i Stranda hembygdsförenings årsskrift 1978 -1979 (årgång 52 och 53) handlar om Sandelius kakelugnsmakeri i Mönsterås.



Sandelius Kakelugnsmakeri
En Mönsteråsindustri vid seklets början
Av Anton Sjöberg


Rörelsens grundare kakelugnsmakare Johan Wiktor Sandelius hade tidigare hetat Höök, och härstammade ursprungligen från Gotland. Under 1800-talet blev många gotlänningar hänvisade till fastlandet för sin försörjning, och 1860 är denne Sandelius etablerad som företagare i Kalmar. Detta bekräftas i Kalmar Fabriks- och Hantverksförenings jubileumsskrift 1847-1947. Där redovisas att J.W. Sandelius har burskap som egen mästare i kakelugnsmakaryrket i Kalmar stad 1860.
Fabriksverksamheten var förlagd vid Kaggensgatan på Kvarnholmen. Bland de många arbeten som här utfördes är det känt att han tillverkade och uppsatte stora gedigna kakelugnar i Allmäna Läroverket vid Stortorget. Dessa hade han sedan för årlig översyn även under sin Mönsteråstid. Det blev varje sommar en resa med Kalmarsundsbåten in till Kalmar för några veckors arbete tillsammans med någon av sina medhjälpare.
Sandelius hade tydligen genomgått skråväsendets lärotid, ty han hade tillverkat sitt gesällprov. Detta bestod av ett ca 70 cm högt lerkrus eller urna med henklar och utbuktade sidor, som han hade drejat upp och glaserat. Detta fanns sedan i hemmet på Kuggås i Mönsterås och användes till förvaring av friskvatten invid köksspisen.

Kakelugnsmakaryrket hade tidigare anor i Mönsterås.

Av gamla gesällhandlingar framgår att den 10 februari 1851 dubbades Alfr. Lomell till gesäll i Kalmar och hade då 5 års lärotid hos kakelugnsmakare S.A. Wennerberg i Mönsterås. Det är även känt att en kakelugnsmakare Schuberg i Habbestorp satte upp kakelugnar i Mönsteråstrakten och han var även dekoratör som kunde måla dekor på sina arbeten. Han lär ha varit från Grimeton i Halland och verkade på 1800-talet. Det är möjligt att någon av dessa kan ha samband med en kakelverkstad som enligt sägen skall ha varit förlagd i Habbestorp.
Ett annat välkänt namn inom yrket är A. Th. Sandbäck. Han var född i Mönsterås 1844 och hade blivit utlärd i Oskarshamn samt grundade sedan en betydande kakelfabrikation i Kalmar 1877. Denne Sandbäck var även driftig ordförande i Kalmar Fabriks- och Hantverksförening 1906-1916, och han återfinns även bland stiftarna av Odd Fellow-logen i Kalmar. På Stranda hembygdsmuseum finns en 65 cm hög kakelurna med målade Kalmarmotiv och dekorationer av John Sjöstrand, som tillverkats av Sandbäcks Kakelfabrik 1912 som bröllopsgåva.

Kakelugnsmakeri anlägges i Mönsterås.

Den av J.W. Sandelius bedrivna tillverkningen med brännugnar i centrala Kalmar ansågs under 1880-talet vara allt för brandfarlig. Det hände ibland att en eldkvast kunde stå högt över skorstenen, och av denna anledning blev han uppsagd till avflyttning. Först planerades då flyttning till Pataholm, men även där uppstod besvärligheter med sådan anläggning. Därefter kom Sandelius till Mönsterås och grundade här kakelugnstillverkning på Kuggås omkring 1890.
Till företaget anslöts Sandelius fyra söner Albin, Axel, Ernst och Hugo som även arbetade i kakel- och krukmakareyrket. Det anlades en fabriksbyggnad av trä i 2 våningar strax öster om tändsticksfabriken. För den maskinella drivkraften att söndermala och bereda leran byggdes en originellt konstruerad väderkvarn. Denna var i form av en cylindrisk tornbyggnad på verkstadshusets tak. På sidorna var den försedd med stora dörrblad som öppnade sig och fångade in vinden samt fälldes ihop på den andra sidan mot vinden. Dörrbladen som utgjorde vindfångare var tillverkade av tunt kvistrent furuvirke. De var ca 3 meter höga och 1 meter breda och reglerades med kedjor. Enligt utsago så skramlade det och väsnades alldeles förfärligt när det blåste och kvarnen var igång. Själva konstruktionsidén var säkerligen Sandelius-familjens egna patent, men i praktiken var den nog mindre lyckad ty veterligen har idén aldrig kommit till fortsatt användning. Men det var ett omtyckt nöje för unga småpojkar som kunde smyga sig upp i kvarnhuset och åka karusell på stödarmarna, givetvis en mycket farlig lek, vilket en del fick bittert erfara.
Från kvarnhuset gick en genomgående centrumaxel ned genom kranrummet till källaren där lera och även glasyr maldes och blandades. När det var vindstilla kunde man även spänna för en häst i kranrummet, som då drog runt kvarnaxeln. I kvarnrummet fanns även kvarn, stamp och blandningscylinder där finfördelad lera och ”schamott” (=krossade och malda kakelskrotbitar) blandades till en smidig massa.

Tillverkningen

Råmaterialet, som först kom till användning, var den vanliga svenska rödleran. Av denna formades gula eller bruna kakelplattor i speciella gipsformar och avgjutningarna ställdes på hyllor att förtorka. De ursprungliga gjutformarna var tillverkade av gamle J.W. Sandelius.
Den första brännugnen var ett stort fyrkantigt rum om ca 2 meter i fyrkant med eldstad under i 3 vedeldningsugnar. Senare omkonstruerades brännugnen till liksom 3 våningar ovanför varandra, förbrännugn, lerkärlsugn och glasyrbrännugn. De formade kakelplattorna skulle vara väl torra då de insattes i ugnen som fylldes och sedan murades igen så när som på ett litet titthål för kontrollen och provning när det var färdigbränt. Först råbrändes kakelplattorna i ca 1000 graders värme och fick sedan avsvalna under ca 36 timmar. Därefter fördes de till ett särskilt glasyrrum där rätsidorna blevo glaserade med vissa kemikalier (bly och borax m.m.) som ströks på eller hälldes över. Efter glaseringen insattes plattorna ännu en gång för efterbränning i en övre glasyrbrännugn. Även i denna fanns ett litet kontrollhål där ett fragment med glasyr kunde föras in och kontrolleras då det var färdigsmält.
Det var ett brydsamt och spännande manuellt kontrollarbete att kunna se och bedöma värmetemperatur och smältpunkter, som ofta kunde ställa till med överraskningar. Vid uppeldning av ugnarna fick det hållas vakt dygnet om för att sköta eldningen och passa det hela. Det gällde även att ta vara på vinden då det blåste och skruvarna kunde snurra för att mala lera och schamott till lämplig konsistens. Sönerna Albin, Axel och Hugo formade i allmänhet kakelplattorna och försåg dem ofta med sina signaturer AS eller HS på baksidan. Ernst skötte för det mesta glaseringen. Så småningom började det bli mera modernt med vita kakelugnar, och för tillverkning av dessa fick man anskaffa speciell Uppsala-lera och vit glasyr som det var svårare att få gott resultat av.
Det blev en svår förlust för företaget 1909 då brodern Hugo dog helt ung. Den gamle J.W. Sandelius blev även liggande sjuk under många år, antagligen blyförgiftad. Svårigheter uppstod också med försäljningen bland bygdens husbyggare och spekulanter i konkurrens med större och modernare fabriker. Även andra besvärligheter tillstötte och Ernst sökte sig till annan verksamhet. Det hände även att markfuktighet sögs upp i ugnarna, vilket kunde ställa till med svåra skador.
Omkring 1914 blev kakeltillverkningen slutligen nedlagd. Det originella vindkrafttornet blev då igenspikat och byggnaderna sålda för omändring till möbeltillverkning. Axel Sandelius fortsatte under en tid med keramiktillverkning i mindre skala i sin fastighet längre ut vid Kuggåsvägen. Även dennes söner Erik och Folke – 3-dje generationen Sandelius – uppehöll traditionen under en tid. De konstruerade bl.a. spisar med friser av bränd lera. Folke Sandelius arbetade även som kakelugnsmakare och hans mallar och verktyg har sedan skänkts till Stranda hembygdsmuseum.




En gammaldags kakelugn av samma typ som tillverkades i Mönsterås.

[Gideon]

En kakelugnsmakares egna ord på pränt, är liksom magiska att läsa vid varje nytt tillfälle.
Tack för ytterligare skärvor till ihopsamlandet av utsagor, Bengt H!

Det finns fler därute, och till slut borde en tjock antologi kunna ges ut, med titeln: "Kakelugnsmakarna berättar."

[Bengt H.]

Johan Amandus Johansson

Här kommer lite mer om Johan Amandus och Bror Axel Johanssons kakelfabrik i Uddevalla.
Som så många andra drabbades även dom av eldsvåda.
Enligt den tidigare visade tidningsartikeln, så byggdes i alla fall fabriken upp igen.


Bohusläningen n:r 104 torsdag 1 september 1904

Eldsvåda utbröt vid 10-tiden i tisdags afton i en under förra året uppförd kakelugnsfabrik å Herrestadshagen utom Östertull vid Uddevalla, hvilken ägdes af kakelugnsmakarne Joh. A. och B. A Johansson under firma J. A. Johansson. Fasta brandkåren utryckte med ångsprutan, hvilken placerades på lilla torget å öster och hvarifrån slangar utlades till brandstället. Där hade emellertid då elden redan gripit så omkring sig i den till största delen af stolpvirke och bräder uppförda byggnaden, att man måste inskränka sig till att söka begränsa branden. Endast en mindre del af huset, inrymmande en värkstadslägenhet, lyckades man delvis blifva herre öfver elden. Allt det öfriga blef lågornas rof, och endast ugnarne resa sig ännu öfver de kolnade spillrorna af fabriken. Byggnaden var försäkrad i Lane Ryrs och Bäfe brandstodsbolag för 5,000 kr., under det laget och inventarier försäkrats i >Basel> för 3,500 kronor.Många beställningar lågo inne och lagret var stort, hvadan ägarne torde göra afsevärd förlust. Under dagens lopp hade eldats i glasyrugnen i sammanlagdt 12 timmar till kl. 7 på aftonen. Orsaken till eldens uppkomst är ännu ej känd.

[Bengt H.]

Johan Amandus Julius Johansson

Kanske kommer ni från ett tidigare inlägg ihåg en förfrågan om kakelugnsmakaren Johan Amandus Julius Johansson.
Lite upplysningar har hittats, och då bl.a. att han föddes den 6/3 1864 i Uddevalla och avled på samma ort den 19/9 1939 och även att han finns begravd på Östra kyrkogården i staden.
Från samma ypperliga källa som tidigare försett mig med mängder av artiklar, foton, upplysningar m.m. har det nu inkommit en artikel om Johan Amandus och där han berättar om sitt liv som kakelugnsmakare.
I artikeln ”Yrkesmän berättar” från 1937 och med rubriken ”Kakelugnsmakaren ger en bild av sitt döende yrke” får man i varje fall en inblick i J A Johanssons väg till egen kakelugnstillverkning.


”Kakelugnsmakaren är snart blott en legendarisk person. Hans gamla fina yrke, som fordom stod högt i kurs, har under de senaste decennierna fört en tynande tillvaro, och det torde i det närmaste kunna betraktas som avsomnat. Tyvärr skulle man vilja säga, ty kakelugnen var ett av de mest trivsamma föremålen i vår barndoms hem.

Kakelugnsmakare J.A. Johansson i Uddevalla har nu slutat sin verksamhet efter 55 års trogen tjänst hos sitt yrke. Förvissade om att det han icke vet om kakelugnsmakeri knappast är värt att veta, bedja vi honom berätta något om yrket och hans liv som yrkesman.

Jag är född i Uddevalla, säger hr Johansson. Min far hade en liten kakelfabrik, där Betelkapellet nu ligger. På denna tid fanns det i staden ännu en kakelfabrik, nämligen Hjobergs, en mycket gammal firma. Dessutom fanns det kakelfabriker i Vänersborg och Göteborg, och då konkurrensen blev för svår, flyttade vi till Stockholm, där min far fick anställning som verkmästare vid Åkerlindska kakelfabriken. Där lärde även jag yrket och var under åren 1882 till 1894 anställd där. Yrkesutbildningen omfattade 5 års lärotid, 3 år inne i kakelfabriken och 2 år som uppsättare.

Efter anställningar som verkmästare vid kakelfabriker i Linköping och Göteborg kom jag till Uddevalla omkring år 1902 och byggde en egen verkstad. Olyckan var emellertid framme, och byggnaden brann ned. Den byggdes dock upp igen och tillverkningen fortsattes. Så småningom blev det inte längre lönande att tillverka kakel, men uppsättningen har jag fortsatt med. Nu är det emellertid alldeles slut. Det är väl 6 à 7 år sedan vi satte upp den sista nya kakelugnen. Det är värmeledningen, som utträngt kakelugnen och däråt är intet att göra. Utvecklingen är något som inte står att hejda.

- Kan man inte tänka sig en kakelugnens renässans, inskjuter intervjuaren.

- Nej det kan man nog inte, fortsätter hr Johansson. Det finns väl alltjämt en och annan, som vill ha en kakelugn, men de flesta, som önska en eldstad föredraga en öppen spis. Annat var det förr i världen. Då var det minsann ingen brist på beställningar. När det byggdes ett större hus i Stockholm, betydde detta som regel en order på 100 à 150 kakelugnar. Priserna varierade givetvis mycket, alltefter kvalitet och utförande, från 75 kr. och uppåt.

Hr Johansson visar en katalog från Åkerlindska kakelfabriken i Stockholm. Den upptager ett 40- tal modeller, från de enkla till de verkliga praktpjäser. Här finns kakelugnar för sollenitetsrum, fransk kabinettskakelugn, Lisénkakelugn, florentinsk spis, tysk renässanskakelugn och många andra. Utsirade och målade pjäser, ja, fullkomliga konstverk.

Kakeltillverkningen är en ganska invecklad procedur. Först ska leran arbetas. Det är s. k. varvig lera, som här i Sverige finns på Uppsalaslätten. Denna lera valsas i maskiner, så att den blir smidig. Sedan slås den i formar, och tillsättes med sand. Då massan blivit halvhård, tages den ur formen, putsas, vändes och torkas i s. k. deser d. v. s. torkställningar. Därefter skall den in i ugnarna för en första bränning, s. k. skröjbränning. När denna är klar, skall massan begjutas med emaljmassa eller som den också kallas glasyr. Denna tillverkas av bly- eller tennaska, porslinslera. salt m. m. Även denna skall brännas till en kaka, som söndermales till ett fint pulver. Det röres upp med vatten till en välling, och sedan är det glaserarens uppgift att få den jämnt ut över kaklet, en ingalunda lätt sak men ett bevis på yrkesskickligheten. För att få fram det vita kaklet fordras emellertid ännu en bränning, ty glasyren måste smältas fast på kaklet. Men därmed skulle det vara klart.

Skall man ha guld eller andra färger har kaklet ännu en visit att göra i ugnen, inte samma ugn som förut, utan en som har ett finare namn, den kallas nämligen guldugn. Då målas de önskade motiven på kaklen med eldfasta färger, kaklet placeras i ugnen, och färgen brännes fast.

Naturligtvis kräves det ugnar, som ha en jämn fördelning av värmen, och de äro därför byggda så, att värmen kommer från alla sidor. Hr Johansson visar oss ritningar till de ugnar han haft för sin egen tillverkning, och man förstår att kakelugnsmakarens yrke ingalunda hör till de lättlärda. När vi i det ovanstående redogjort för proceduren vid tillverkningen är det också endast i stora drag.

Ett fotografi av en utmärkt vacker kakelugn tilldrager sig uppmärksamheten. Det är hr Johanssons mästareprov, och det återges på vår bild. Det är en salskakelugn i antik stil efter mönster från Marieberg i Stockholm, där de första finare kakelugnarna gjordes. Hr Johansson utförde sitt mästareprov i Göteborg 1897.

För en yrkeskunnig kakelugnsmakare finns emellertid möjlighet att utnyttja sina förvärvade kunskaper till annat än kakelugnar. Hr Johansson visar åtskilliga föremål, som han framställt i sina ugnar. Det är tavlor, skålar m.m., små vackra pjäser med trevliga motiv. Skickligheten och kärleken till det skapande arbetet lyser fram i allt, yrkesmannens adelsmärke.”


Så här lyder nekrologen över Johan Amandus Julius Johansson:
--Kakelugnsmakaremästaren Johan Amandus Julius Johansson, Uddevalla, har avlidit, 75 år gammal. Den hänsovne var bördig härifrån staden och etablerade sig efter genomgångna lärlingsår och avlagt gesällprov som kakelugnsmakare härstädes. Han har gjort sig ett aktat namn såsom en synnerligen kunnig och samvetsgrann yrkesman, vars sakkunskap under en följd av år togs i anspråk bl. a. vid brandsyneförrättningarna i staden. Den hänsovne var en intresserad medlem av folkpartiet och en av Uddevalla hantverksförenings äldsta medlemmar. Personligen var han en redbar, stilla och försynt man, som gjort sig högt värderad av alla som han kom i beröring med. Närmast sörjande är en dotter.

[simco]

Härligt att läsa säger även jag. Hoppas att jag kan vara behjälplig längre fram!

[Gideon]

Tack Bengt H.
Det finns säkert många fler historier, som vi ännu inte fått oss till livs.
Ett hundratal liknade berättelser finns säkert publicerade i olika skrifter under hela 1900-talet. Det gäller bara att leta rätt på dem alla, och tids nog får vi full överblick.

[Bengt H.]

Vilka fantastiska artiklar det finns i dessa årsböcker!

Tack så mycket, Gideon, för att Du låtit oss ta del av denna mycket intressanta och trevliga berättelser.

Hoppas att det är fler som gör sammalunda. Eller i varje fall tipsar om det finns något sådant här i någon årsbok från hembygdsföreningar, - förbund, museer eller liknande.

[Gideon]

När jag sedan kom hem och det blev några liknande arbeten fick jag alltid sköta dem. Men jag ville se mig vidare omkring! När därför arbetet på höstarna började tunna ut, studerade jag annonser om sättare. På så sätt kom jag att arbeta i Göteborg, Borås och Oskarshamn med flera platser.
Det var alltid ont om arbete på hösten och vintern. De som kunde, reste hem och tog igen sig tills arbetstillgången blev bättre.

År 1907 i maj utbröt det strejk inom yrket. Den räckte till de sista dagarna i augusti. I överenskommelsen, när strejken upphörde, ingick, att samtliga sättare skulle ågtergå till sina gamla arbetsplatser.
En del av mästarna hade använt sig av strejkbrytare och var därför dåligt omtyckta av föreningen. Föreningen beslöt att alla skulle återgå till de gamla arbetsplatserna utom hos dem som fortfarande hade strejkbrytare i arbete. Där skulle man endast sätta två kakelugnar och sedan sluta. Jag och några stycken till, opponerade oss, därför att det stred mot uppgörelsens anda. Men beslutet stod fast, och jag följde beslutet.

Jag tillhörde en idrottsklubb Svea, där fanns två bröder Gustafsson, söner till en kakelugnsmästare Gustafsson*. Han drev yrket i mindre skala. Bröderna övertalade mig att börja hos honom. Men där fanns ej den ordning jag var van vid, så jag trivdes ej.
Jag förstod att tack vare kakelugnsstrejken värmeledning fått ett kraftigt handtag. De flesta byggherrar och byggmästare som hade halvfärdiga kakelugnar rev ut desamma, och ersatte dem med värmeelement. De fick på samma gång tillfälle att jämföra. Eftersom de hade både kakelugnar och värmeelement i samma fastighet. Att värmeledningen hade framtiden för sig tvivlade jag ej på, men jag hoppades att det skulle taga längre tid på landsorten att konkurrera bort kakelugnen.

Sonen till min förste mästare, Gustav Josefsson, hade trots sin ungdom lyckats hålla den lilla krukmakeriverkstaden i gång. Han resonerade med mig, då jag var hemma under strejken, om jag skulle bli kompanjon med honom. Han hade ej varit i tillfälle att lära kakeluppsättning. Han hade den uppfattningen att kakelugnarna höll på att tränga ut de öppna spisarna på landsbygden, och att arbetstillgången skulle bli god i framtiden. Eftersom arbetsförhållandena i Stockholm efter strejken blivit mindre trevliga, bestämde jag mig för att resa hem och bli kompanjon med Gustav.

Då jag i många år arbetat i städer och större orter började jag efter en tid tycka, att det var långtråkigt på landet. Man hade ju ej minsta möjlighet till någon förströelse på fritiden, Men vad värre var - på grund av det växande intresset för värmeledning, gick många kakelugnssättare i Kalmar arbetslösa. För att få någon inkomst tog de så mycket landsortsarbete de kunde komma över, ofta till underpris. Detta gjorde, att nettot på vår rörelse ej blev större, än vad Gustaf behövde för sina egna behov. Jag fick leva på mina besparingar och på mor och far. På det sättet kunde det ej fortgå. På nyåret 1909 upphörde jag med kompanjonskapet.

Växjö låg endast 10 mil från Kalmar, så jag kände rätt väl till förhållandena där genom vandrande gesäller. Efter vad jag säkert visste, sköttes kakelugnsarbetet där mycket dåligt, Man berättade, att om någon sökte stans mäster, så var säkraste platsen att finna honom på stadskällaren.
Jag plockade ihop mina grejor plus det lilla, som var kvar av mina sparslantar, och etablerade mig utan vidare ceremonier i Växjö. Det gick bra, för dagen efter det att jag annonserat om min rörelse, gjorde jag upp om arbete i en nybyggd villa. Mera beställningar strömmade in.

Jag blev tvungen att skaffa mera arbetskraft, men även det lyckades. Alla den gamle mästerns mannar gick över till mig. Värmeledning hade här ännu ej blivit så vanlig företeelse, så under bästa säsong hade jag de första åren omkring 15 man i arbete. Men livet har även mörka sidor. Folk i allmänhet här och byggmästare i synnerhet hade på den tiden ont om pengar, så att det var ofta omöjligt att få betalt för utfört arbete. Men även detta blev det rätsida på med tiden.
Tiden gick. År 1962 satte jag min sista kakelugn.

Växjö i januari 1966
Josef Lander



Efter avslutad arbetsdag.
Josef Lander 1967

*
Ur Sveriges befolkning 1900:
Josef Carlsson
Kakelugnsmak.
f. 1858 i Förlösa (Kalmar län, Småland)
d. 1900
Gift man, far i familjen
Gösbäck
Förlösa (Kalmar län, Småland)
Födelseort i källan: Förlösa

Karl Gustaf Lund
Kakelmakare
f. 1845 i Uppsala (Uppsala län, Uppland)
Gift man, far i familjen
Utom staden No 110
Kalmar stadsförs (Kalmar län, Småland)
Födelseort i källan: Uppsala Uppsala län

Emil A. Andersson
Kakelmakare
f. 1859 i Bäckebo (Kalmar län, Småland)
Gift man, far i familjen
Planeten No 1
Adolf Fredrik rote 18 (Stockholms stad, Uppland)
Kyrkobokföringsort: Adolf Fredrik
Födelseort i källan: Bäckebo Kalmar län

Sven Johan Gustafsson (med två söner i yrket; Johan Arvid ,1878-1908 och Gustaf Thure 1882-1958)
Kakelugnsmakare
f. 1845 i Götene (Skaraborgs län, Västergötland)
Gift man, far i familjen
Nordslätt
Borås (Älvsborgs län, Västergötland)
Födelseort i källan: Götene Skaraborgs län

Begravda i Sverige:
Gustav Josefsson (son till Landers förste mästare)
f. 21/5 1888
Fabrikör
Baltorp 1:33
Död 9/3 1956
Begravd 18/3 1956
Förlösa kyrkogård

[Gideon]

Kakelugnsmakarmästare Josef Lander - Växjö

Med tillåtelse av ordföranden för Kronobergs läns hembygsförbund, Kjell Gustafsson, återges en artikel ur boken "Från skråtid till nutid - Växjö Fabriks- och Hantverksförening under 150 år", utgiven som Kronobergsboken 1997.
I den berättar kakelugnsmakaremästare Josef Lander själv, på sidorna 126-131, om sina lärospån i ungdomen och uppsättning av kakelugnar lite varstans i Sverige, för att slutligen bli rotad i Växjö.
Han föddes 28/11 1881 i Förlösa, Kalmar län och begravdes i Växjö 1968. Jag har lagt till ett par bildlänkar och hämtat lite fakta om hans läromästare och kompanjon.
Berättelsen känns omedelbar och är ett levande tidsdokument, väl värd att läsas av den intresserade i ämnet.

Anteckningar och minnen från min lärpojk- och gesälltid

Midsommar 1892 var jag färdig med mina skolor, fortsättningsskolan inräknad. Så fort midsommarhelgen var över, fick jag följa med far som hantlangare. Jag fyllde ej elva år förrän förrän i november.
Far var murare, han tog i regel sina arbeten på entreprenad. Arbetet bestod i uppmurning av murstockar i nya byggnader, och revetering, även tegelbyggnader förekom.

Baron Cristoffer Rappe, ägare till Strömsrums gods, plus flera stora herrgårdar. Strömsrum var ett mycket stort gods, det låg omkring tre mil norr om mitt hem i Förlösa. Vi hade i regel arbete där en en stor del av året. För att komplettera matförrådet brukade vi resa hem varannan söndag.
Far hade i regel två à tre murare anställda. Den ene av dem, Karl Johansson, var bosatt i Krafslösa.
De lördagskvällar vi skulle resa hem fick vi låna häst och vagn av baron. Köra fick vi göra själva. Men vi fick ej använda åkdonet längre än till Rysbyland, ett av barons gods. Där skulle det ställas in, för att sedan hämtas på återresan.
Karl Johansson var också med på resan. Efter att ha åkt två mil efter en gammal trög och sliten krake, kanske i mörker och regn, kändes det ej vidare att gå landsvägen. Far och jag hade en mil att gå. Johansson en och en halv. Vi brukade vara hemma omlring kl. två på natten. Mor hade då kaffe på spisen, så Johansson var med in och smakade på kaffet, samt vilade sig en halvtimme. Återrresan skedde på samma sätt fast omvänt. Klockan 7 på måndagen skulle vi vara i arbete, övriga dagar klockan 6. Arbetstiden var från 6-8.

På återvägen hade vi en del proviant att bära. Det fanns ej någon handelsbod på nära håll, men potatis, mjölk och smör fick vi köpa på mejeriet. Bröd, sovel, socker och salt samt kryddor måste vi ha med oss, Jag tröttnade på att fara omkring, så jag gav mig i lära hos en granne Josef Karlsson*. Han hade en liten lerkärls- och kakelverkstad, på vintern tillverkade vi och brände kakel och lerkärl. På sommaren var mäster och jag ute och satte kakelugnar. Jag lärde mig snart den invändiga murningen i en kakelugn.
Efter ett år dog mäster Karlsson. Jag sökte då och kom år 1896 i lära hos kakelugnsmästare C. G. Lund i Kalmar*. Han drev ungefär samma rörelse som min förre mästare men i större skala. Tillverkning av kakel, lerkärl, och kakelugnssättning. Eftersom jag kunde den invändiga murningen, fick jag följa mästaren och arbeta på samma kakelugn som han. På så sätt lärde jag mig snart att även hugga och passa in kakel.
Första tiden hos mäster Lund fick jag endast fyra kronor i veckan. Det räckte ej till både mat och husrum, så far fick satsa vad som saknades. Jag gick och funderade på om jag inte var gammal nog att försörja mig själv, och om jag skulle börja hos far igen. Jag talade med mästaren om saken. Han ville ej gärna låta mig sluta och lovade ordna, så att jag blev nöjd. Efter en dag bjöd han mig mat och logi för två kronor i veckan. Det tyckte jag lät bra, för om jag sparade tvåkronan i tio veckor, så hade jag till en prima kostym kr. 16:-, en vegamössa kr. 2:25 och ett par trätofflor kr 1:25, så jag beslöt att stanna.

På vintern då det ej var så mycket kakelsättning, fick jag hjäpa till i verkstaden med bearbetning av ler till lerkärl och kakel.
Jag blev även utnyttjad av gesällerna att gå deras ärenden. Det bestod huvudsakligen i att gå till pantbanken och brännvinsboden.
Vi hade en gesäll Torndahl. Varje måndagsmorgon var jag och belånade hans söndagsbyxor för en krona och fick sedan lösa ut dem på lördagseftermiddagen för 1:10.
Det var ej ofta, som gesällerna kunde få ihop till en hel liter. Då måste jag försöka få tag i någon att skramla med. När skramlarkompisen kom ut från brännvinsboden, måste jag passa honom noga, så att han ej smet med hela litern. Jag var alltför väl bekant med gesällernas knytnävar och deras toffelsparkar! Men det var ej tillräckligt att vakta skramlarkompisen. Brännvinsboden låg endast två fastigheter från verkstaden, hörnet av Kaggens-Fiskargatan, så mäster hade ofta sina vägar där förbi. Skulle han ha kommit på mig med att langa, så hade jag råkat värre ut än för gesällerna. Ja, det är ej lätt att vara lärpojk.
Efter ett par år upphörde mäster med verkstaden och ägnade sig enbart åt kakeluppsättning. Då lärde jag mig fort att sätta kakelugnar på egen hand. Jag fick då fyra kronor per kakelugn. Det hände, att jag någon gång kunde tjäna åtta kronor på en vecka plus vivre. Det var stora pengar på den tiden.

När jag gjort värnplikten, var det på tiden att komma ut och praktisera på andra platser. Ingen, som ej arbetat i andra städer än lärlingsstaden, ansågs som fullgod yrkesman.
Min första kondition i en annan stad var Norrköping. Där arbetade jag i tre månader. Så fick jag i en tidning se en annons om att det behövdes sättare i Stockholm. Jag svarade och fick arbetet. Den nye mästaren, Emil A. Andersson*, hade omkring 40 anställda, så det var en rätt stor firma. Det förekom rätt många fyllo, men några hyggliga mannar fanns där även.
Det första arbete jag fick, var på Kungsholmen i en nybyggd arbetarbostad. Jag höll just på att rengöra min andra kakelugn, när mäster Andersson kom för att se hur arbetet gick. Efter att ha sett mitt jobb, talade han om, att jag ej fick vara där längre. Jag blev skakis och trodde att jag fått lappen. Jag förstod honom inte. Jag tyckte mitt arbete var lika bra om inte bättre än kamraternas.
Mästaren förstod tydligen vad jag tänkte, för han drog på mun och sa, att jag skulle plocka samman mina verktyg och möta honom på Strandvägen 7. Jag skulle alltså få fortsätta! Jag frågade hantlangaren, vad det var för en sorts byggnad på Strandvägen. Han undrade varför jag frågade. Jo, sa jag, jag ska flytta över dit. Det var som tusan. Där har mäster bara sina allra skickligaste arbetare. Där är en byggnad avsedd för uthyrning till utländska diplomater. http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=117

Mitt första arbete i sjuan var att mura in och kakelkläda en kokspis på femte våningen. När mäster kom för att se, hur jag klarade jobbet, anmärkte jag, att jag hade dåligt med materialer. Ja, här finns ju ingenting sa mäster och försvann. Efter en stund kom det upp en man med två ämbar lerbruk. Han såg ilsken ut i överkant, satte ner ämbaren och röt: "År det du din fähund, som springer med skvaller?" -Vi från landsorten var vana vid att ha hantlangarna under kontroll, så jag gav honom en ordentlig utskällning, men några mer materiel fick jag ej.
Jag hade, då jag gick i trapporna, i andra våningen observerat en kollega, som såg trevlig ut. Jag tänkte att det var lika så gott att jag gick ner och bekantade mig med honom, medan jag väntade på grejor. Efter att ha sagt våra namn, såg han på mig och frågade, om det var jag, som höll till på femte våningen. När jag bejakade detta, började han skratta och sa: "Du är visst ny här i stan, för annars borde du veta, att jobbare på fjärde och femte våningarna sällan får några materialer. Det är för många trappor att gå. Dessutom har du bråkat med hantlangaren. Du har nog små utsikter att få några materialer framöver. Skall du få något, så måste du ge hantlangaren några pilsner om dagen." Nå, jag lydde rådet och det blev skapligt resultat. Priset var 6 pilsner om dagen.

En dag frågade mäster, från vilken trakt av Småland jag var. Från Förlösa, svarade jag. "Men" sa mäster, "då är vi ju från samma trakt, för jag kommer från Bäckebo". Förlösa och Bäckebo ligger bara en och en halv mil från varandra. När jag sen talade om, att jag varit flera gånger och arbetat i Bäckebo åt mäster Lund, så fann vi att vi hade gemensamma bekanta. Mäster blev mycket intresserad och ville höra, hur det var i hans hemtrakt.
Det, att jag var smålänning, tror jag inverkade en hel del på att mäster i fortsättningen gav mig mera ansvarsfulla uppdrag. Mäster Andersson brukade ofta åtaga sig kakelugnsarbeten i städer och större samhällen utanför Stockholm. Det första uppdrag jag fick utanför Stockholm, bestod i, att jag fick välja två kamrater och resa till Uppsala för att där för mästers räkning sköta kakelarbetet i en större nybyggnad. Jag skulle ordna med materieler, såsom lera, grus och tegel, och med hantlangning. Jag skulle se till att rätt kakelugn kom på rätt plats och att arbetet i sin helhet blev förstklassigt utfört. Jag undrade nog, om inte mäster överskattat min förmåga. Jag var mycket ung och någon arbetsledning hade jag ej prövat på, men jag tänkte, att tror mäster på mig, så nog skall jag göra mitt bästa.
Tack vare bra kompisar, gick arbetet fint, en dag strax före vi var färdiga, kom mäster på vanlig inspektion, han hade ej något att anmärka utan allt var till belåtenhet. När han sedan skulle resa, sade han till mig att plocka ihop verktygen, för jag skulle följa med hem och taga ut ett par kamrater och resa till Fårösund på Gotland och i den under byggnad varande officersbyggnaden utföra samtliga kakel-arbeten där. http://www.tjelvar.se/forband/ka3/byggnader/a-1.htm

[Bengt H.]

Här är en länk till en som jag tycker mycket trevlig artikel om kakelugnar (och Birgitta Lundblad).

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.4443993-birgitta-vet-allt-om-kakelugnarna-i-gastrikland

[Kaptenen]

Cronstedt, Carl Johan, Beskrifning på en ny inrättning af kakelugnar til weds besparning

[Bengt H.]

Roligt att du uppskattar artikeln, simco, och tack för det positiva omdömet.

[simco]

Verkligen intressant att få läsa detta!
Kakelugnarna är som tidigare nämnts både fantastiskt vackra och fantasiska värmekällor. Spännande att få ta del av Edgar Hjobergs berättelse.
Hög hatt och ståkragar tycker jag att det är för lite av i dagens samhälle, det och fler kakelugnar skulle jag vilja se mer av i vardagen.

Tack så mycket Bengt!

[Bengt H.]

Edgar Hjoberg

Från samma förträffliga källa som tidigare har jag nu erhållit några, som i alla fall jag tycker, mycket trevliga och intressanta tidningsartiklar.
Denna som handlar om Edgar Hjobergs verksamhet som kakelugnsmakare, publicerades i tidningen Bohuslänningen under år 1976 med text och foto av Håkan Sannebro. Fotografierna har efter kopiering tyvärr inte den kvalité att dom kommer till sin rätt. Därför avstår jag för att lägga in dom. På det ena visar i varje fall Edgar några av de gamla gipsformar som han använt vid tillverkningen av kaklet, och på det andra visas kakelugnen som Edgar Hjoberg tillverkat.

Jag kommer nog att lägga in artikeln även på ”Hjobergs-tråden” så småningom.


Edgar är ensam om konsten att göra en kakelugn.
Vid 58 års ålder har Edgar Hjoberg i Färgelanda nått sitt stora mål här i livet.
Hittills har han varit ”bara” krukmakare, men nu kan han också sätta den helt unika titeln kakelugnsmakare på visitkortet – den ende i Sverige som behärskar dessa båda hantverk, kanske rent av den ende i världen.
”Gesällprovet” - en kakelugn i skänkmodell som den gjordes på 1700-talet – står mörkgrön och tjusig hemma i det hjobergska vardagsrummet och sprider en behaglig värme när man eldar i den. Tre år har det tagit att få kakelugnen färdig, så man förstår Edgar Hjobergs stora tillfredsställelse.
- Jag är visserligen mycket nöjd med ugnen som sådan, som är det bästa arbete och det jag själv sätter mest värde på hittills i mitt liv, säger Edgar Hjoberg. Men det som jag personligen är ännu gladare över är att jag nu inte är sämre än mina förfäder. Sju generationer Hjobergare före mig har varit kruk- och kakelugnsmakare och det har varit mitt stora mål att också lära mig behärska den svåra konsten att tillverka kakelugnar.
Hjobergs hittills fina insatser som krukmakare har bara varit en etapp på vägen mot målet. En äkta Hjobergare är både kruk- och kakelugnsmakare. I Sverige finns ingen mer än Edgar Hjoberg som kan tillverka en kakelugn. Det lär finnas åtta personer som kan mura upp en ugn, men bara en enda som kan tillverka den.
Hur är det då med kontinuiteten bland dagens Hjobergare? Är Edgar den åttonde och siste i denna dalsländska kruk- och kakelugnsmakardynasti?
- Hittills har det varit så i släkten, att kakelformar och en drejskiva gått i arv från far till den son som lärt sig yrket. Konstigt nog är det genom alla generationer bara en son som ärvt yrket. Jag vet ingen förklaring till varför det blivit så. Själv var jag i likhet med mina bröder murare innan jag gav mig på krukmakeriet på heltid.
- Både min fru och mina sex barn har alla hjälpt till med kakelugnen och fått sina namn ingjutna på baksidan av pannorna. Två av mina söner är intresserade av hantverket, så det finns hopp om en fortsättning.
Edgar Hjoberg var bara tio år när hans far Albin gjorde sin sista kakelugn – den finns för övrigt i Sundals-Ryr i dag. Edgar fick vara med och ”sätta romp” på baksidan av pannorna. De lärdomar han fick sig till livs redan på den tiden gällde det att plocka fram och omsätta, när han för tre år sedan började tillverka sin första kakelugn.
- Formarna till kaklet har följt släkten sedan farfars fars – Martin August Hjoberg – tid. De är i verkligheten ännu äldre, men jag vet inte riktigt hur gamla. Tidens tand har emellertid gnagt på dem och därför har jag fått göra en del extra arbete med pannorna efter bränningen.
- Jag fick till en början pröva mig fram innan jag kom underfund med den rätta blandningen av leran. Den grönflammiga glasyren har jag fått ”lånat” från en kakelugn tillverkad av Martin August och vilken nu står i Kråks värdshus i Skara.
Nu har Hjoberg givetvis inte hållit på oavbrutet i tre års tid med den här kakelugnen utan den har kommit till då och då på lediga stunder eller när det gått att stjäla några minuter från det ordinarie arbetet i krukmakarverkstan. Hustrun Hildur har hjälpt till en hel del med förfärdigandet av de 80 glaserade pannorna som ugnen består av. Vid monteringen i vardagsrummet fick Hjoberg hjälp av gode vännen Karl Jonasson som blandade till det speciella lerbruk som används vid uppmurningen.
- Jag har lagt ner så mycket arbete på den här ugnen att jag inte direkt kan värdera den i pengar. Därför är den heller inte till salu, även om jag fått ett mycket bra bud om jag knackar ner den och monterar upp den igen. Men det kanske blir ytterligare någon ugn innan jag lägger av...
Den här kakelugnen är murad med fem kanaler för att effekten skall bli så bra som möjligt.
- En femkanals kakelugn är en av de bättre värmekällor som uppfunnits, säger Edgar Hjoberg. Den är energisnål och spar olja åt oss. När vi eldar i ugnen slår termostaterna på elementen från, något som redan visat sig på oljeförbrukningen. Värmen från en kakelugn är därtill mycket behaglig.
Som expert på kakelugnar kan Edgar Hjoberg få hur mycket jobb som helst. Kakelugnen upplever något av en renässans. Gamla kakelugnar revs i allmänhet förr, men nu försöker de flesta som har en kakelugn rädda den. Vändningen kom i och med oljekrisen.
- När jag var 15 år gammal var jag själv med och rev ned en av farfars fars kakelugnar. Det är en sak som grämt mig i många år. Det är roligt att folk är mer rädda om sina kakelugnar nu och vill försöka rädda dem.
På gamla herrgården i Stigen har Hjoberg monterat ned fem ugnar. Två av dem skall han mura upp igen. Båda är tillverkade av Martin August Hjoberg. Det finns flera som väntar på att Hjoberg skall komma och montera nedrivna eller reparera befintliga kakelugnar. För inte länge sedan räddade Edgar Hjoberg själv tre kakelugnar i ett rivningshus i Uddevalla. Nedmonteringen gjorde han på en lördag-söndag. På måndag kom grävskoporna och rev huset.
- Som det nu är kunde jag åta mig nästan hur mycket kakelugnsjobb som helst, men det går inte. Eftersom man måste mura med bara händerna behöver skinnet vila en vecka efter en uppmurad kakelugn. Då drejar jag i stället. Det går faktiskt inte att använda murslev när man murar upp en kakelugn. Inte heller går det att ha handskar på händerna.
Vid jobb på platser som ligger för långt bort från hemmet brukar Edgar Hjoberg stanna över på stället. Då kan det bli att jobba både dag och natt på samma sätt som gamla tiders kakelugnsmakare gjorde. De höll ett högt tempo och jobbade ibland både i hög hatt och stärkkrage.

[Polsson]

Strålande, intressant djupgrävning Bengt H och Gideon!