Kakelugnar

[Bengt H.]

Så långt beskrivningen i Folklivsarkivet. Som Du kanske märkt avviker den på vissa punkter från de uppgifter som Götho ger i sin artikel. Vi vågar nog tro att arkivariernas mer utförliga beskrivningar är de rätta.
Redskapen är avtecknade av Gunnar Hobroh. Fotografierna av verkstaden och miljön i Västanå togs i samband med dokumentationen 1937 och återfinnes även de i Folklivsarkivets mapp. Fotografierna på gjutformar och kakelplattor är däremot nytagna – fotografen heter Karl-Åke Ljungberg.
På följande sidor presenteras ett urval teckningar av redskap, varav en del är ”med användning och namn okända, men funna i verkstaden vid undersökningen där”. Om någon i läsekretsen känner till deras användning eller benämning tar vi tacksamt emot upplysningar!

För redaktionskommitén
Bodil Persson

[Bengt H.]

Redskap och metoder.

Vilken lera använde man då? Det var inte kaolinlera från Ivö, ej heller den blålera som det finns så gott om på sjöbotten i Ivösjön. Blålera ansågs för fet. Den krymte när den brändes, vilket medförde att godset blev snett och skevt. Nej, det var rödlera som tidigast hämtades från Frälsegården i Klagstorp, därefter på en gård i Västanå. Bonden som körde hem leran fick 1,50 per lass. Det var ”tvåhästalass” och ”brähäckavagn”. Efter hemkomsten skulle leran bearbetas. Vi låter arkivarierna berätta: - ”Man lastade av leran i lergroparna hemma vid verkstaden. Leran behandlades först så, att den rördes samman med sand /mosand, som låg i lager mellan lerskikten i lertaget/ och vatten. Detta skedde i en s.k. ”lerkran”, där man ”kranade” leran: i ett fyrkantigt kar av trä stod lodrät en järnaxel med ett slags järntenar, som rördes i leran. Detta skedde genom en vågrät träbom, som låg på axelns överdel och som drogs runt av en häst. Nertill i karet fanns ett hål, varur lermassan kom ut, och där den kunde skäras i lösa stycken. Man kranade vanligen en dag i taget. Blandningen blev härigenom likformig och av lagom fasthet / då leran var för fet att enbart användas/.”
Lerklumpen som skulle bearbetas kallades ”lerklösen”. Genom att ”klösa” den skavde man bort hårda knutor, stenbitar och liknande från leran. Därtill användes ett skavjärn. Leran skulle därefter formas. Det gjordes framför allt på drejskivan. Dess axel stod med nedre ändan i en flintsten. Denna axel måste flyttas ofta, ty hålet slets upp. Den smordes också med bomolja.
När ett kärl väl drejats på skivan måste man tillse att det inte blev skevt, att det var lika överallt, att kanterna hade den rätta svängen osv. Till det användes ”sjema”, tunna träskivor med svängningar i kanten av olika form. De brukade hänga på små spikar invid fönsterkarmen vid varje drejskivas plats. De doppades i vatten, varefter de hölls utefter kärlet alltmedan drejskivan gick. Den färdigformade pjäsen togs sedan loss från drejskivan med hjälp av ”sittatrån”, en gul tråd av några decimeters längd med trähandtag i ändarna.
På somrarna torkades pjäserna utomhus. Under vintrarna måste det ske inomhus. Man lade då brädor över de horisontella bjälkar som fanns i verkstaden. Dessa bjälkar kallades ”deser”. Då godset torkat skulle det putsas - ”beskickas”. I verkstaden fanns en mängd liebladsbitar och andra skaftlösa järn, vilka antikvarierna antog hade använts till ”beskickelseknivar”.
Glasyren bestod av finmalen kisel, vilken smältes ihop med övrig glasyrmassa. Massan fick färg genom olika tillsatser – blymönja gav ljust brunaktig färg, brunsten gav mörkbrun färg, kopparaska gav gröna strimmor och tillsammans med piplera gav det gul färg. Blyet, som gav glansen, köptes ursprungligen i tackor. Det smältes i blygrytan, där det rördes om med ”blyrakan”. Efter pulvrisering blandades det i glasyren, vilken sedan siktades på de pjäser, som skulle glaseras. På senare år började blymönja användas istället. Som skydd mot blyförgiftning använde mästaren då ett tygskydd framför ansiktet.
Ville man ha mönster och figurer på en pjäs måste det göras innan glasyren sattes dit. Med hjälp av ett kohorn med ett litet hål i spetsen målades pjäsen med holländsk piplera. Mönstret blev sedan gulvita ränder.
Själva bränningen tog trettio timmar. Först eldades sakta i det mittersta eldhålet med stora torra aleträn. Efter ett halvt dygn började man elda också i de två andra hålen. Pjäserna sattes i rad på avlånga s.k. ”plåtar” av refflad och glaserad lera. Flera mindre kärl kunde staplas inuti de stora. De stod då på små ”trefotingar” eller trekantiga lerbitar.
Inför bränningen murades öppningen mellan brännugnen och verkstaden igen med tegelsten och rappades utanpå. Överst lämnades dock en löst sittande sten. Den kunde plockas bort, varvid man kunde kontrollera hur långt glaseringen fortskridit. Arkivarierna ger följande beskrivning av förfarandet: - ”Härför använde man en järnstång med en lerklump på spetsen, i vilken en trästicka, ”spegla”, var fästad. Det hela fördes in genom hålet i muren. Trästickan tog fyr och man kunde då se om glasyren var färdigflytande. Om det var färdigbränt hade det gloten”, som det hette, d.v.s. viss färg, ungefär som månens, enligt utsago!”
Verkstaden stod också genom ett internt signalsystem i förbindelse med boningshuset. En liten ringklocka var fäst strax under innertaket nära den mindre brännugnen. Därifrån gick en ståltråd bort till närmaste knut på boningshuset. I förstugan hade denna förbindelse med ett litet handtag. Genom att dra i detta kunde husets kvinnor förkunna att det var dags för kafferast eller middag. De slapp gå ut i höstrusket...

[Bengt H.]

Varor och priser.

Verkstaden var framför allt känd för sin tillverkning av kakelugnar. Dessa hemtillverkade var billigare än de fabriksgjorda. Då Bentzer på 1890-talet började sätta upp kakelugnar, kostade detta arbete 18-20 kronor stycket. 1937, då dokumenteringen gjordes, hade priset stigit till 50-60 kronor. Vad kostar det inte idag?!
Även vanliga krukvaror, fat, sänken till fiskenät, prydnadsdjur, sparbössor, ljusstakar och liknande tillverkades. Mästaren kunde dreja fat med mer än en halv meters diameter. En del av varorna avyttrades genom handlare i trakten. En gammal gumma, ”Gärdel-Karna” sålde fat och lerkärl. Hon gick ”ända in i skogarna” bortemot Kyrkhultshållet. Hon bar varorna i en säck, ”en framtill och en baktill. Hon gick klädd i träskor och kunde gå ca 3 mil på dagen. Särskilt på en del sekunda kärl, som hon fick billigt, tjänade hon bra.”
Utöver kakelugnsplattor och lerkärl var sänkena för fiskenät populära. De tillverkades i tre storlekar, varav de största var två decimeter långa och användes till hommor. De kostade ett till ett och ett halvt öre styck, beroende på storleken. Det gick att göra tusen om dagen. Man lät dem stå och hårdna över natten innan man följande dag med ett tunt mässingrör stack hål genom ändarna på dem. Det gick att snabbt göra hål i en hel rad på en gång.
Under första världskriget var det brist på fotogen. Då gjordes ”fettalampor”. De hade fot, skaft och en behållare med veke i. Den såg ut som en öppen gräddsnipa. De eldades med fett, därav namnet.

[Bengt H.]

Donatorn dök således upp till slut och verkstaden kunde flyttas.
På Folklivsarkivet i Lund förvaras idag de handlingar som blev resultatet av Harald Olssons och Gunnar Hobrohs ansträngningar i Västanå de där vinterdagarna 1937. Två tjocka mappar innehåller ritningar på grundplan och snitt genom huset, skisser på hur huset och olika verktyg såg ut, mängder med svartvita fotografier och en sjutton sidor lång beskrivning över husets byggnadshistoria och den verksamhet som bedrevs i dess innanmäte.
Den gamle mästaren Lars August Bentzer hade avlidit 1923. Även hans hustru, Bengta Svensson var död. Sonen Hilding, som hade arbetat i verkstaden, och dottern Elemina, vilken stod som närmaste ägare till huset, lämnade de flesta upplysningarna till Hobroh och Olsson om verkstadens och inventariernas historia. Man kan ana, att de betraktat besökarna och dessas intresse för den då ganska förfallna verkstaden med viss skepsis. Bråte och skräp, tyckte de nog.
Arkivarierna skriver:
- ”Den ende av mästarens söner, som arbetat i verkstaden, är Hilding Bentzer, nu 50 år gammal, vilken dock ej synes ha varit i läran länge och ej sysslat med mycken bränning. Han har antagligen använts som murare, att fara ikring och sätta upp kakelugnar. Han var i verkstaden också blott om vintrarna.”-
- ”Han är rätt meddelsam, men föga benägen att ge sig utom sitt hems hank och stör. Det gick därför ej att få honom med till verkstaden och följaktligen ej heller att få någon grundligare beskrivning av redskap och arbetsmetoder etc.”-
Tre sidor i beskrivningen handlar om ”Redskap med användning och namn okända, men funna i verkstaden vid undersökningen där”. Om Hilding Bentzer inte känt sig så frusen den där vintern hade vi kanske idag vetat lite mer om hur alla dessa redskap en gång i tiden har använts. Men samtidigt måste vi vara tacksamma mot honom och hans syster för alla de upplysningar som de verkligen lämnade och som idag finns bevarade i Folklivsarkivets lådor och mappar.

Verkstaden och dess byggnadsutveckling.

Verkstaden låg ursprungligen i Högamon i Näsums socken men flyttades 1881 till Västanå. Lars August Bentzer hade då köpt verkstaden av den förre ägaren ”Potte-Joan”. Den var då betydligt mindre än idag – en nästan kvadratisk byggnad, 5*5,7 meter, uppförd i korsvirke med tegel i lerbruk och med bara en ugn. Efter flyttningen till Västanå gjordes utbyggen i alla väderstreck. Dessa har av arkivarierna fått benämningen ”ludor”, vilket betyder att de till största delen bestod av enkla brädväggar. I ludan invid vägen hade en av väggarna dubbelt brädlager. Detta rum var tapetserat och beboddes under en tid av gesällen och drejaren Sven Rosengren. Han var i arbete i verkstaden i tjugo år. Rummet brukades senare som magasin för färdiga alster. (Denna utbyggnad har inte fått följa med till Kjugekull.)
Då den lilla brännugnen kom till minskades utrymmet i verkstaden. En ny ”luda” uppfördes västerut. I norra delen av denna utbyggnad inreddes en kammare med säng, liten järnspis, osv. Här bodde Otto Alfred Bentzer, en dövstum farbror till mästaren, Lars August Bentzer. Flera personer arbetade i verkstaden. Då mer utrymme behövdes gjorde man en tillbyggnad söderut. Drejskivorna var placerade innanför fönstren för att man maximalt skulle kunna taga tillvara dagsljuset. (Denna del av verkstaden ligger nu mot norr.)
Ugnarna var uppförda i gråsten och lerbruk. Invändigt bestod de av en skalmur i tegel. De täcktes av tunnvalv i tegel. De eldades norrifrån genom två respektive tre eldhål med omfattningar i tegel. Den stora ugnen var täckt av spåntak och norr om den lilla fanns en liten ”luda”, varifrån man skötte eldningen till denna. Inne i verkstaden fanns en torkugn uppförd av kakel. Plattorna var vitglacerade med grön dekor. Intill torkugnen stod en lägre murad ugn med nedsänkt järngryta. Här smältes blyet till glaceringen av lergodset.
Golvläggningen i huset bestod av trä, gråsten och tegel.

[Bengt H.]

Här kommer så en avskrift från Nyaste Kristianstadsbladet den 26/ 1938:

VERKSTAD AV GAMMAL TYP NU DÖMD TILL RIVNING!

Hantverk med gamla anor.

Då man i våra muséer studerar den mängd av lerurnor av olika former och storlekar, som grävts fram ur gravhögar eller ofrivilligt blottats i grustag eller vid plöjning förstår man att krukmakeriet har gamla förnämliga anor. Ja, det kan spåras ända bort i äldre stenåldern. Tillvägagångssättet vid tillverkningen har helt naturligt skiftat fast ej så avsevärt. Krukmakarna kunna således berömma sig av att tillhöra ett skrå, som ägt bestånd ända från den grå forntiden till våra dagar. Och man måste verkligen erkänna att forntidens krukmakare ej behöva skämmas för sina verk varken i avseende på form eller dekoration.
I Västanå, Näsums socken kvarstår ännu en krukmakare- och kakelugnsverkstad av gammal typ. Den har ej använts på ett tjugotal år och är nu dömd till rivning. Krukmakeriet har gamla anor inom byn. Äldsta uppgiften angående detsamma har jag funnit i ett syneinstrument från år 1681.

Prosten i Trolle Ljungby ägare
till så gott som hela Västanå by.

Den i Villands härad ingalunda obekante prosten Henrik Nissenius i Trolle-Ljungby har genom en mängd egendomsbyten och -köp blivit ägare av så gott som hela Västanå by. Han hade till och med erhållit säterifrihet på ett par av gårdarna. Men ett säteri måste ha därtill passande byggnader. Sedan sådana uppförts hölls nämnda syn den 10 september 1681 av kronolänsmannen Lars Bengtsson i Näsum med biträde av fjärdingsmännen Jöns Larsson i Östad, Mats Åkesson i Näsum och Thure Matsson i Västanå.
I syneinstrumentet heter det: ”Probsten hafwer Upbygt sielfwa sätherijet med wackra Bygningar och Huus, uprättadt därwid Kakel- och tegelbruuk.”
Dessa anläggningar lågo otvivelaktigt i den så kallade Högamobacken, där ett ”pottemageri” och en kakelugnsverkstad funnits ända till 1800-talets sista hälft. Ännu påträffas i bygden många kakelugnar från denna verkstad. De äro i regel ljusgula med gräsgröna snedstreck och stundom även med gröna stänk. Det gröna har åstadkommits med kopparaska. Oftast pryddes ugnarnas framsida med en eklövomkransad medaljong. Å en sådan läses till exempel:
”Gjord i Wästanå
utaf C.M. Rosenberg
C.T.S – B.S.D.
År 1836”

Kakelugnsmakare under förra århundradet

Kakelugnsmakarna i Västanå under 1700-talet känner jag ej till. År 1815 nämnes fabrikör Gudmund Söderström, som var född i Urshult 1788. Under sina gesällvandringar hade han troligen blivit bekant med sin hustru Catarina Ahlström, som var född på Hisingen i Bohuslän. Samtidigt med Söderström nämnes även kakelugnsmakaren C.M. Rosenberg, född den 30 mars 1788 i Balkåkra och gift med Helena Lövgren från Vittskövle. På 1840-talet hade Söderströms son Johan Erik, född 1825, övertagit faderns verkstad. År 1880 bosatte sig här kakelugnsmakaren Lars August Bengtsson, vilken senare kallade sig Bentzer. Han var född i Rolfstorp i Svartrå socken i Halland 1854. Av någon vandrande gesäll hade han fått veta, att en ”pottemagareverkstad” fanns att övertaga i Västanå. Han reste dit och köpte den. Året därpå gifte han sig med Bengta Svensson från Näsum.
Den första inköpta verkstaden låg på N:r 9 Västanå, men snart flyttade Bentzer till N:r 5. Här uppförde han den ännu kvarstående verkstaden. Den är ännu i sitt ursprungliga skick med ugnar, drejeskivor, formar och verktyg. En så helt bevarad kakelugns- och krukmakareverkstad från förra århundradet står säkerligen ej att uppbringa inom Skåne.
Lars August Bentzers tre söner fingo tidigt biträda med olika arbeten i verkstaden. Hilding Bentzer var dock den som längst hjälpte fadern och lärde hans yrke. Vanligen sysselsatte verkstaden fyra arbetare.
Under de första åren i Västanå ägnade sig Bentzer huvudsakligen åt lerkärlstillverkningen. Fyra drejeskivor snurrade dagligen i verkstaden. Lertallrikar och lerfat undanträngde så småningom trätallrikarna och träskålarna ur allmogehemmen. De på matborden ständigt stående enstånkorna utbyttes mot vackert sirade lerkrus.

Många lerkärl voro formligen små konstverk.

Lerkärlstillverkningen var en mera invecklad historia än man skulle kunna tro och hörde ingalunda till de lättlärdaste hantverken. Det gällde att först och främst kunna bedöma lerans användbarhet. Innehöll den minsta tillstymmelse till kalk, riskerade man att få en hel ”bränning” förstörd, och vad detta innebar är lätt begripligt. I lergraven utanför verkstaden ”maldes” leran, som sedan bearbetades ytterligare i verkstaden. Sist måste den skäras med cittertråd för att bli absolut befriad från småsten. Formandet av olika kärl fordrade något av konstsinne, och detta kom ytterligare till synes i dekorationerna i glasyren. Många lerkärl voro formligen små konstverk.
Bränningen av lerkärlen fordrade lång träning och mycket arbete. Att stapla upp de obrända kärlen i den trånga ugnen var allt annat än angenämt. Ugnen eldades med alved under 30 timmars tid. I ”gloten” - en öppning intill ugnen – undersöktes bränningens fortskridande. En trästicka fästes vid en lerklump och stacks in i ugnen. I ”spegeln” såg man huru långt bränningen fortgått. Efter slutad eldning fingo lerkärlen svalna i ugnen under ett dygn. Därpå var man i tillfälle att bedöma resultatet av sin krukmakarekonst.
I Västanå tillverkades även sparbössor av lera i form av svanar, tuppar, lejon och björnar. Naturligtvis tillverkades också lergökar här.
En ”bränning” lerkärl representerade vid sekelskiftet ett värde av ungefär 50 kr. Varorna sålde vanligen Bentzer själv på marknader i Arkelstorp, Vånga, Holje och Ryd med flera platser. Ofta blev lönen för mödan rätt minimal.

Katterna flydde för kakelugnsmakaren.

Men Lars August Bentzer tillverkade även kakelugnar i sin verkstad. Tillverkningen av kakel var en ännu mera invecklad historia än lerkärlstillverkningen.
Bentzers kakelugnar skilja sig avsevärt både till färg och dekoration från de förut i Västanå tillverkade. Allt efter tycke och smak kunde man få bruna, gröna eller gula härifrån. Den bruna färgen erhöll man genom att blanda bly, brunsten och kvarts. Blyet brände man i grytan och pulvriserade i mortlar till ett fint stoff. Detta var ett tidsödande och mycket ohälsosamt arbete, som så småningom ledde till blyförgiftning. Blyoxiden trängde in i lungorna och impregnerade kläderna. Det berättas, att då Bentzer iklädd sina arbetskläder kom in i rum där det fanns katter, flydde dessa hals över huvud ur rummet. Fanns ingen annan utväg togo de ett skutt genom en fönsterruta.
Den gröna glasyren framställdes av kopparaska, som köptes av kopparslagare men som man själv pulvriserade.
De i verkstaden ännu förvarade formarna till kakelplattor visa vilken mängd varierande mönster man kunde åstadkomma. Inte tror jag, att många av dem skulle tillfredställa vår tids smak, men de utgöra en god illustration till 1800-talets smakriktning.
Bentzer satte alltid själv upp de av honom tillverkade ugnarna. Han hade god omsättning, och kakelugnar från hans verkstad finnas ännu i hela Nordskåne och Sydhalland.
Leran för tillverkningarna togs huvudsakligen i Västanå intill Klagstorps gräns. Vid ett tillfälle hämtades lera från annat håll, och följden blev, att en hel vinters tillverkning gick till spillo. Då kaklen togs ur ugnen, såg den synnerligen vacker ut, men efter hand som den svalnade sprack glasyren och föll av i stora flagor.

Den gamla verkstaden kommer att räddas.

Som jag redan nämnt är Bentzers gamla verkstad nu dömd att rivas. Huruvida den kommer att förvärvas av Villands härads hembygdsförening och stanna inom häradet eller flyttas till ”Kulturen” i Lund är ännu ej avgjort. Under alla förhållanden kommer den att räddas. Utan att en donator uppenbarar sig, torde Villands härads hembygdsförening ej kunna förvärva den, ty det kostar ej småsummor att flytta verkstaden med byggnader, ugnar och inventarier.
Götho

Saxat ur Nyaste Kristianstadsbladet den 26 februari 1938.

[Bengt H.]

Kruk- och kakelugnsmakeri i Västanå (Kristianstads län)

Vid Villands härads hembygdsförenings hembygdspark finns en ditflyttad, gammal men välbevarad kruk- och kakelugnsverkstad.
http://ypl.se/villands/ http://www.ypl.se/villands/museumv.htm

Om denna verkstad och de som var verksamma där samt deras verksamhet har det berättas om i hembygdsföreningens årsskrift för år 1990.
En stor del av berättelsen bygger på en dokumentation med bl.a. uppmätning, fotografering och intervjuer som utfördes 1937.
Även en avskrift från en artikel i Kristianstadsbladet 1938 finns med i berättelsen.
I hembygdsföreningens årsskrift för 2005 finns en kortare sammanfattning av den tidigare berättelsen, men även ett intressant fotografi av en ”spar-anka” samt gjutformar till denna som skall komma från verkstaden i Västanå.

KRUK- OCH KAKELUGNSMAKERI I VÄSTANÅ

Ovanstående teckning är gjord av landsantikvarie Harald Olsson. Tillsammans med Gunnar Hobroh gjorde han i november och december 1937 en uppmätning och dokumentering av den gamla krukmakeri- och kakelugnsverkstaden i Västanå. Den hade då inte varit i bruk på tolv år och hotades av rivning.
Gustav Nilsson i Mjönäs, en förgrundsfigur inom hembygdsrörelsen i Villands härad, skrev några månader senare, den 26 februari 1938, en lång artikel i Kristianstadsbladet. På Hembygdsföreningens årsmöte i juli samma år beslutades om inköp av verkstaden. Det kostade 500 kr, varav Kulturen i Lund bidrog med hälften.
Vid denna tidpunkt hade föreningen fortfarande ingen hembygdspark och således ingen given plats att flytta verkstaden till. På årsmötet blev debatten därför livlig. Harald Olsson passade på att framhålla fördelarna för föreningen med att ha en egen park. Dit kunde man ju flytta byggnader av detta slag, när man önskade rädda dem. Men flyttningar kostar pengar och föreningen var fattig. Inom styrelsen tyckte man, att markfrågorna först måste vara lösta och att man borde koncentrera de resurser man hade på en bygdegård. Bäst hade varit om krukverkstaden hade fått stå kvar på sin ursprungliga plats.
Så resonerar man ju idag. Att flytta ett hus är att rycka det ur sin miljö. Man vill bevara också den omgivande miljön. Men ibland är enda möjligheten att rädda ett hus att samtidigt flytta det till en annan plats. Huset i Västanå fick stå kvar några år till i väntan på att hembygdsföreningen skulle lösa sina markfrågor och att någon finansiär för flyttningen skulle dyka upp.
(Skildringen av flyttningsmödorna är hämtade från artikeln ”De tio första åren. En historik över Villands Hembygdsförenings arbete 1936-1950”, vilken återfinnes i HAVH XVIII, 1961.)
År 1942 skedde flytten. IFÖ-verken i Bromölla betraktade krukmakarverkstaden som en föregångare till sin egen keramiska industri och lämnade ett anslag. Skånes Hembygdsförbund ställde sin expertis till gratis förfogande. Det hela gick löst på 3.000 kronor, sex gånger så mycket som man ursprungligen gett för huset med löst och fast. Varenda sparre och varenda planka märktes för sig vid nedmonteringen i Västanå. Verkstaden återuppfördes sedan enligt landsantikvarie Olssons förslag i den Bäcklundska tomtens sydvästra del. Den fick där samma läge i förhållande till vägen som i Västanå. Kanske tycker Du att den ligger lite undanskymd idag, men genom denna placering har man så gott man har kunnat försökt återskapa lite av den miljö som fanns runt verkstaden uppe i Västanå.
Hur gammal är verkstaden? Och vad sysslade man egentligen med i den? Därom låter vi den gamle skolläraren Gustav Nilsson berätta. Vi återger först hans artikel från 1938. Därefter ska vi titta lite på vad antikvarisk uppmätning och dokumentering år 1937 kunde gå ut på och vad som i detta fall döljer sig i gömmorna på Folklivsarkivet i Lund.

[Bengt H.]

Tack så mycket för det, Gideon!

Här går det att ta del av en dokumentation över kakelugnsmakarefamiljen Engstrand i Piteå. http://hem.bredband.net/b283306/Down...makarnas-H.pdf

Berättelsen finns även återgiven i Piteå museums årsbok för år 2000.

Något till om Piteås kakelugnsmakare går det att hitta i denna artikel i Piteå Tidning http://www.pitea-tidningen.se/nyhete...1-default.aspx

[Gideon]

Suveränt jobbat, Bengt H!

[Bengt H.]

Tack så mycket för uppskattningen, Polsson!

Jag gör här en korrigering angående när ovanstående artikel bör vara skriven.
Eftersom Ulrich enligt uppgift på internet skall ha avlidit 1918, så är det rimligt att anta att han nedtecknade sina rader någon gång under åren 1915 - 1918.

[Polsson]

Hej, Bengt!

Intressant till tusen! Problemen med bönhasarna, uppräknandet av vad som tillverkades, faktan om signeringen "Säter" och mycket, mycket mer.

[Bengt H.]

Elfdahls krukmakeri, Säter

I Säter finnes en hel del dyrbara kakelugnar. Huruwida dessa förfärdigats i Säter är ej känt. I ett uthus vid Säters klockarboställe eller kaplansgård ligger en stor mängd praktfullt kakel, som lär hafva tjänstgjort i en kakelugn en trappa upp i bostället, men för cirka 10 år sedan ratats tillsammans med en kakelugnslucka af högt konstnärligt och handtverkshistoriskt intresse. Luckan har ända till sista tiden fått göra sällskap i uthuset med kaklet, men har nu på begäran af Hedemora Gammelgård fått en fristad tills vidare hos föreningen och skall tjäna som modell bland många andra vid den af Hemslöjdsföreningen upptagne tillverkningen af kakelugnsluckor m.m. /Luckan har nu överlämnats till Säters Hembygdsmuseum /tillskrivet senare; avskrivarens anm./

I borgmästarens ämbetsvåning en trappa upp i rådhuset äro två antika praktkakelugnar, den ena rund, den andra flat, och i ämbetsvåningen två trappor upp finnes en antik rund, vacker kakelugn af rätt små dimensioner.

I nuvarande Stadshotellet finnas tre antika kakelugnar, en med blå bladornament, de två andra med blå målningar.

I gården nr 33, på hvilken E.L.G. Fernholm fick lagfart 1912, finns i ett rum på nedre botten en vacker antik kakelugn med blommor i blått.
I gården nr 51, lagfaren 1897 för E. Forsell, finnes en gammal rund, slät, hvit kakelugn på 6 ben, placerade på en platta.

Ur gamla längder i Säters stads arkiv antecknar jag, att följande personer varit kruk- och kakelugnsmakare i Säter, åtminstone under nämnde år:
Georg Hedmark 1755
Olof Elfdahl, 1755, 1757, 1759, 1760
Johan Hedmark, 1755, 1757, 1759, 1760-1764
Eric Jansson, 1759
Johan Lexell 1761-1764
Georg Elfdahl 1784, 1800
Johan Hedmarks änka 1784
Petter Härdin 1800
Georg Elfdahls änka 1803, 1805
Eric Asplind 1805
J.E. Elfdahl 1842, 1843
A.C. Elfdahls änka 1858-1861
J.E. Elfdahl 1860, 1861, 1863, 1866, 1868, 1872
C.F. Elfdahl 1863, 1866, 1868, 1872

Som längder felas för en mångfald år, torde nämnda personer hafva bedrifvit kruk- och kakelugnsmakeri i Säter äfven under en del andra år. Uteslutet är ej heller, att äfven andra personer än nämnda kunna här hafva bedrifvit dylik rörelse under andra år än de ofvan nämnda.

[Bengt H.]

Elfdahls krukmakeri, Säter

Johan Gustaf Elfdahl, bror till Carl Fredrik Elfdahl, hade på sin tid kakelugns- och krukmakerirörelse i gården nr 16, å hvilken gård Aug. Wilander fick lagfart den 30 januari 1905. Verkstaden var förlagd till den stuga, som låg närmast gården nr 19, å hvilken Carl Johan Hagman fick lagfart den 9 september 1895. Kakelugnarne gjordes dels efter formar från Carl Fredrik Elfdahls verkstad, dels efter formar köpta hos Lergodsfabriken. I gården nr 16 finnas två kakelugnar af Johan Gustaf Elfdahls tillverkning, den ena i huset åt Österlånggatan, den andra i den stuga, i hvilken verkstaden var förlagd. Bägge kakelugnarne äro runda, krusade och rödbruna.

Lergodsfabriken med brännugnen bygdes af öfverstelöjtnant J.F. Söderhjelm. Albert Nylén var en tid disponent för fabriken. En person vid namn Olof Wallström var länge verkmästare vid Lergodsfabriken. Den nedlades på 1890-talet.

Öfverste J.F: Söderhjelm erhöll den 13 maj 1867 laga fasta å ett och fem tiondedels kappland jord belägen å södra sidan om Ljusterån midt emot den Carl Erik Nylén tillhörande Tröskmaskin samt utgörande en del af hvad Säters stad under den 4 maj 1810 upplåtit för evärdeliga tider till borgmästare H.J. Haeggroth eller dess rättsinnehafvare och genom beslut vid allmän rådstuga den 17 september 1866 blifvit gränserna närmare bestämd. Området hade Söderhjelm förvärfvat för 37 riksdaler 50 ör af Carl Erik Nylén genom köpebref den 22 december 1866.

Den 13 maj 1867 erhöll öfverste Söderhjelm jämväl laga fasta å ett stycke mark belägen inom bemälte öfverstes vid ån anlagde lergodsfabrik, hvilket stycke mark Säters stad genom den 18 december 1865 fastställt ägo utbyte från egaren till tomten nr 36 förfärfvat och som enligt skriftligt tjenstebetyg af kommissionslandtmätaren C.G. Andersson innehåller i areal 38 kvadratstänger eller 2,2 kappland. Säters stads röstägande innevånare hade den 17 december 1866 å allmän rådstuga enhälligt beslutat att till öfverste Söderhjelm med full äganderätt upplåta ifrågavarande mark emot en köpesumma motsvarande den därför tillika erlagda arrendeafgift 1 riksdaler 65 öre, kapitaliserad efter 6% samt uppdragit åt drätselkammaren att köpet uppgöra. Genom köpebref den 17 december 1866 förvärfvade öfverste Söderhjelm för 27 riksdaler riksmynt marken i fråga.

Fru Elin Nylén, född Söderhjelm, dotter af öfverste J.F. Söderhjelm och hans maka Jeanne Marie Söderhjelm, född Sebell, erhöll den 21 oktober 1895 lagfart å 64 kvadratstänger mark vid Ljusterån med därå uppförde lergodsfabrik, hvilken egendom hon för sexhundratio kronor inköpt i offentlig auktion den 20 no¬vember 1894 af öfverste Söderhjelms sterbhusdelägare jämlikt köpehandling den 1 februari 1895 af auktionskammaren i Säter.

Lagfart erhölls sedan å Lergodsfabriken den 21 oktober 1895 af grosshandlaren W. Hallberg i Gefle, som köpte densamma för 700 kronor af Elin Nylén genom köpehandling den 3 juni 1895. Säters Elektriska Belysningsbolag erhöll den 24 februari 1896 lagfart å Lergodsfabriken, förvärfvad för 700 kronor af W. Hallberg genom köpebref den 7 februari 1896. Den 24 maj 1804 erhöll C. Rundqvist lagfart å Lergodsfabriken, förvärfvad jämte Mälthusgården och Tröskmaskinhus för 8000 kronor af Säters Elektriska Belysningsbolag genom köpebref den 18 maj 1904. Den 26 mars 1917 erhöll Säters stad lagfart å Lergodsfabriken, Mälthusgården och Tröskmaskinhuset.
I själfva lergodsfabriken plägade 4 arbetare sysselsättas och i Brännugnen till densamma 2 á 3.

Nuvarande kakelugnsmakaren Karl Sätterlund i Säter var åren 1863 – 1877 och äfven sedan arbetare vid Lergodsfabriken. Samtidigt med honom voro där anstälde som arbetare nuvarande dödgräfvaren och kyrkvaktaren Adrian Hagström i Säter, nuvarande hemmansägaren Per Settersten i Gessån, Säters socken, nuvarande postiljonen Halfdan Edström, son till numera aflidne gårdsägaren Carl Edström i Säter och broder till i Säter bosatta förra lärarinnan Anna Edström och Anders Larsson, son till en dagkarl i Kungsgården i Säters socken.

Vid Lergodsfabriken gjordes vita, bruna och gröna kakelugnar, vidare krukor, nattkärl, fat, burkar, spilkummar, karotter, tallrikar, porträttsramar och rökpipor. Fabriken i fråga kallades i dagligt tal Lusbruket. Detta binamn hade det fått, enär innan fabriken i fråga anlades af öfverstelöjtnant Söderhjelm, hade man tänkt anlägga pappersbruk och därför samlat ihop stora mängder lump, som blefvo liggande där.

Som drifkraft vid Lergodsfabriken användes ett vanligt vattenhjul. I Lergodsfabriken funnos tre drejskifvor och två skifvor att forma kakel på. Vidare funnos där en lerkran att krana ler med, två glasyrkvarnar, på hvilka glasyren maldes. För slamning av glasyren funnos sikten med fin duk. Vidare funnos i fabriken gipsformar, i hvilka kakel och kärl formades och klappstenar af marmor, i hvilka kakel klappades.
Kakelformarne och klappstenarne togos från en person vid namn Fjellstedt i Stockholm. Utanför Lergodsfabriken fanns en slamlår, i hvilken leran renades från smörja och gjordes fin. I nuvarande Stadshotellets (gården nr 35) trädgård fans en slamlår i hvilken leran renades från smörja och gjordes fin.
Leran till Lergodsfabriken togs hufvudsakligen från Upsalatrakten.

På krukor, nattkärl och burkar af Lergodsfarbrikens tillverkning sattes utanpå på botten ”Säter”. Vidare sattes på vissa kärl å samma plats uppgift om hur mycket kärlet rymde. En borgmästare Ulrich tillhörig å Lergodsfabriken tillverkad kruka är stämplad dels Säter, dels 2K, d.v.s. 2 kannor. Å en samme person tillhörig lerstämpel, som användes å Lergodsfabriken, synes dels N1, dels Säter, dels W.
Å några andra samme person tillhörige lerstämplar syns å en dels N2, dels Säter, dels W, å en annan dels N5, dels Säter, dels W och o en tredje 1K.

De fat som tillverkades vid Lergodsfabriken voro qvartersfat (stämplade med 1), tre kvarters fat (stämplade med 2), stopfat (som innehöllo 4 kvarter och voro stämplade med 3), tre halfstops fat (som innehöllo 6 kvarter och voro stämplade med 4), kannsfat (som innehöllo 8 kvarter och voro stämplade med 5), trestopsfat (som innehöllo 12 kvarter och voro stämplande med 6) och tvåkvartersfat (som innehöllo 16 kvarter och voro stämplade med 7).

Nämnda lerstämpel med N1 har alltså använts till stämpling af kvartersfat.. Bokstafven W på stämpeln anger begynnelsebokstafven i verkmästaren Olof Wallströms tillnamn.

Lergodsfabrikens alster fördes genom gårdfarihandlare på åkdon omkring i socknarne i Dalarne. Förre platshandlanden i Gagnef Nils Dofvén i Säter dref stor gårdfarihandel med Lergodsfabrikens varor.

[Bengt H.]

Elfdahls krukmakeri, Säter

I Jesu Syracks bok 38 kapitlet läses i 32 till 39 verserna följande:
”32 Altså en krukmakare, han måste taga wara på sit arbete, och omdrifwa skiworna med sina fötter, och måste alltid göra sina gärning med omsorg, och hafwer sitt wissa dagsarbete.
33 Han måste med sina armar utaf leret tilpynta sit käril, och måste bucka sig trött neder til sina fötter.
34 Han måste tänka uppå, huru han ska wäl glasera theet, och bittida och sent sopa ugnen.
35 Alle thesse lita uppå sit handtwerk, och hwar och en winlägger sig, at han må kunna sit arbete.
36 Man kan icke umbära them i stadenom.
37 Men man kan ingen wäg sända them; the kunna ock icke hafwa någon befallning, eller regera i menighetene.
38 The kunna icke hafwa förstånd til at lära Skriftena, och predika rätt och rättfärdighet.
39 The kunna icke läsa något ordspråk, utan måste wakta uppå timelig bergning, och tänka intet widare, än hwad the med theras arbete winna kunna.”

Som vi ser stämmer tillvägagångssättet vid krukmakeriet för cirka 2000 år sedan bra nog in med tillvägagångssättet vid kruktillverkningen i Säter i slutet af 1800- och början af 1900-talet.

De krukor, som tillverkades hos Elfdahls voro fyrkanns- trekanns- tvåkanns- och enkannskrukor samt stopkrukor, d.v.s småkrukor i hvilka det gick ett stop. Krukorne voro dels blomkrukor eller som de kallas blomburkar, dels matkrukor.
De hos Elfdahls tillverkade faten voro tvåkannsfat, enkannsfat, stopfat, half-stopsfat och kvartersfat.

De hos Elfdahls tillverkade kakelugnarne voro till formen dels fyrkantiga, dels runda, till ytan dels fasonerade och till färgen dels hvita, dels bruna.
Leran till de hos Elfdahls tillverkade krukorna, faten och kakelugnarne plägade hämtas från en hemmansägare Samuel Andersson i Tjärnan.
Tillverkningen hos Elfdahls slutade i början av 1900-talet. På slutet gjordes blott krukor och fat.

Slottskansliets publikation den 6 juli 1734 angående harnesk- och plåtslagareämbetet innehåller, ett till följe af Kungl. Maj:ts resolution af den 28 maj kungöres, det harnesk- och plåtslagareämbetet bör erhålla lika rättighet med bläckslagareämbetet att med järnbläck och bly beslå och täcka tak, kyrkor, torn, takfötter, skorsten och vindskappar, samt arbeta kant- och fotrännor med mera, som till takarbete erfordras och med järnplåtar kommer att betäckas, skolandes och plåtslagare- och klensmedsämbetena utan anseende till de resolutioner, som de för detta kunna hafva sig utverkat på deras arbetes fördelningar, hädanefter tillika och om hvarannan få förfärdiga kakelugnsdörrar och andra järndörrar samt järnluckor. Men för öfrigt hafva berörde ämbeten uti hvad som härigenom icke förändrar något af det som resolutionen af den 14 juni 1733 innehåller, att ställa sig densamma till efterrättelse.

Vid Plåt- och Harneskmakareämbetet i Säter plägade man väl så ofta låta förfärdigandet af kakelugnsdörrar ingå i profvet till mästerskap. Så till exempel gjorde Sven Neiström, som blef mästare vid nämnde ämbete den 4 november 1734 såsom mästerstycke bland annat en kakelugnsdörr, och Carl Westberg, hvilken blef mästare där öfver 100 år senare, eller den 4 januari 1738 (sic!), gjorde såsom mästerstycke bland annat en renslipad kakelugnsdörr med ram.

[Bengt H.]

Elfdahls krukmakeri, Säter

I Sverige har kakelugns- och krukmakaryrket länge bedrifvits, om än utländska kakel och käril jämväl här kommit till användning.

Att lerkärl infördes i Sverige synes af publikationen den 10 juli 1731 angående den förbättrade fonden till rasp- och spinhuset i Stockholm. I densamma stadgas, att Hans Majestät har i nåder förordnat, att den förra fonden härtill af tärande varor ifrån den 1 sistlidne juni skall upphöra och i det stället hädanefter komma att betalas bland annat för ”Holländske Leer-käril” 6 procent.

Enligt taxan den 22 juli 1735 till Spin-hus-Fondens uppbärande i Stockholm och Göteborg samt de smärre stapelstäderne såsom och uppstäderne i gemen öfver hela riket skulle likaledes för ”Hollendske Leerkiäril” betalas 6 procent.

Kakelugns- och krukmakaryrket hade emellertid att uthärda konkurrens ej blott med utländska varor, utan äfven med bönhasar, som gjorde intrång i yrket.
Följande kungörelse kan belysa situationen i denna fråga.
Den 22 maj 1749 utfärdades en kungörelse till hämmande af det intrång, som kakelugns- och krukmakareämbetet i Stockholm tillfogas af bönhasar. I kungö¬relsen säges, att som ett sådant otillåtligt bönhasande uti bemälte ämbetes göromål så väl som i anseende till allmänna osäkerheter, hvilken däraf är till befruktandes, som de till ämbetenas behållande och deras borgerliga näring, hvarför de utskylder till konungen och staden betala, utfärdade Kungl. Förordningar, hvarken kan eller bör tålas, ty blefvo, uppå detta ämbetes ansökning härigenom alle i gemen och hvar och en i synnerhet, som icke antingen enligt särskilte Kungl. Resolutioner kan vara till handtverks idkande berättigad eller ock hörer under kakelugns- och krukmakareämbetet, åtvarnade, att ej på något sätt befatta sig med det till bemälte arbetes göromål hörande arbete, det vare sig med ”Kruk-Kärils” förfärdigande till salu eller gamla kakelugnars lagande samt nya kakelugnars uppsättande och sådant allt likmätigt 1720 års Kungl. Skråordnings 10 art. 9§ och 1734 års Resolution på städernas besvär, §23, vid vite af arbetets och verktygens förbrytande till ämbete samt 40 mark silfvermynts böter. Åliggandes för öfrigt stadens fiskaler och uppsyningsmän att så väl då några förbrytelser häremot af kakelugns- och krukmakareämbetet hos dem angifves, meddela ämbetet all nödig handräckning som och vid tillfällen, att de själfva sådant varse blifva, lagligen tilltala de brottsliga samt utan skonsmål befordra dem till det straff och plikt, som på deras öfverträdelse följa bör.



Rörstrandsfabriken anlades år 1726, Mariebergsfabriken år 1758 och fajansfa¬briken i Sölvesborg år 1773.

Krukmakeri och kakelugnsmakeri har i Säter bedrifvits dels i gården nr 43 och 44, dels i gården nr 16, dels och i den så kallade Lergodsfabriken.

Den gård, i hvilken medlemmar af släkten Elfdahl framför allt bedrifvit tillverkningen är gården nr 43 och 44.
C.F. Elfdahl erhöll den 13 juni 1881 lagfart å 4/5 af fastigheten nr 43 och 44 och den 11 november 1912 lagfart å 1/5 i samma fastighet.
Jenny Lovisa Elfdahl erhöll den 9 mars 1914 lagfart å gården nr 43 och 44 med därtill numera hörande jord och skog.
Fröken Jenny Lovisa Elfdahl är född den 12 februari 1870 och dotter åt kakelugnsmakaren Carl Fredrik Elfdahl, född den 30 april 1832, död den 11 november 1913, och hans hustru Anna Matilda Elfdahl, född Hjeltén, död 1881, den 6/1. C.F. Elfdahl har en ännu lefvande broder Otto August Elfdahl, född den 17 mars 1837, hvilken var kruk- och kakelugnsarbetare hos sin bror Carl Fredrik Elfdahl i dennes fabrik. En bror till dessa vid namn Johan Gustaf Elfdahl, född den 20 oktober 1821, hvilken den 5 december 1849 antogs och förklarades till kakelugnsmakareyrket af Förenade Handels-, Fabriks- och Handtverkarföreningen i Säter, och sedan J.E. Elfdahl dött år 1850 förestått enkans Anna C. Elfdahls verk under många år, har dött, troligen i början av 1900-talet. Samtliga tre bröderna hafva varit kruk- och kakelugnsmakare och hafva lärt yrket hos sin far, kruk- och kakelugnsmakaren Johan Erik Elfdahl, död 1850, gift med Anna Kajsa Elfdahl, född Naijström. Äfven Johan Erik Elfdahls far var kruk- och kakelugnsmakare. Yrket har så väl af Carl Fredrik Elfdahl, Johan Erik och dennes far, så vidt känt är, bedrifvits i den nuvarande Elfdahlska gården. Fabriken upphörde år 1907. I Elfdahls gård finnes två kakelugnar, gjorde i gården, den ena med plats i salen, den andra i kammaren, bägge hvita, den i salen flat, den i kammaren rund.
Som mästerprof hade såsom framgår af följande intyg, Carl Fredrik Elfdahl uppgifvit en hos enkefru A.C. Säterdahl uppsatt kakelugn. Intyger lyder:

”Undertecknade hafva denna dag besiktigat en af Kakelugnsmakare Gesällen Carl Fredrik Elfdahl här i staden hos Enkefru A.C. Säterdahl uppsatt kakelugn, hvilken bemälte Elfdahl uppgifvit såsom prof för mästerskaps vinnande i kakelugnsmakareyrket, och då den nu sålunda besigtigade kakelugnen så väl hvad det yttre beträffar är uppförd med vederbörlig ordentlighet och snygghet som äfven i afseende på dess inre beskaffenhet, efter hvad vid besigtningen uppgafs, är värmeledande och röker väl ut, ansågo undertecknade Kakelugnsmakare Gesällen Carl Fredrik Elfdahl hafva, genom berörde arbete visat sig ega den för vinnande af burskap såsom kakelugnsmakare mästare erforderliga skicklighet i yrket, hvilket härmed till bevis meddelas. Säther den 2 november 1863.
C.J. Thurin M. Hjeltén”

C.J. Thurin torde icke hafva ägt annan kännedom om kakelugnar än man får genom att elda. M. Hjeltén var skomakare och torde som sådan icke hafva varit särskilt sakkunnig som kakelugnsmakare. Men kanske sakkunskap hos besigtningsmän ej stod så högt i kurs vid den tiden. C.J. Thurin och M. Hjeltén måtte emellertid hafva användts som besiktningsmän på skilda områden. Så framgår af ett af dem utfärdadt intyg af den 10 september 1855, att de till följe af Magistratens därom meddelade förordnande företagit besiktning af en kaffeklarpanna, som kopparslagaregesällen G. Nyberg i Leksand förfärdigat såsom prof för mästerskaps vinnande i det lofliga Kopparslagareämbetet, hvarwid de ej ansett nämnda prof såsom fullt tillfredsställande, då så väl de särskilte delarne däraf icke syntes vara med behörig noggrannhet sammanfogade som äfven afpoleringen ej skett med den skicklighet som borde anses kunna fordras af en blifvande mästare. Mindre sträng synes skomakar Hjeltén hafva varit, då han jämte andra besiktningsmän den 13 februari 1855 synat och granskat det mästerprof, som karduansmakaregesällen Anders Johan Renström förfärdigat, nämligen 2 vaxlädershudar, 2 svarta smörjehudar, 2 barkade hudar och 2 svarta blankskinn. Hjeltén och de öfriga besiktningsmännen funno nämligen mästerprofvet vara till alla delar nöjaktigt och välgjordt.

Enligt uppgift till mig af Otto August Elfdahl fans förut i verkstaden en brännugn, numera nerrifven, med en gång vid hvardera sidan och en gång i midten. Framför brännugnen fanns en ”ståndare” med små hål, genom hvilka lågorna gingo in i ugnen, hvarpå hettan smälte glasyren. I verkstaden fans jämväl en bänk att ”klösa” leret uppå försedd med två drejskifvor. Bänken och en drejskifva finnes fortfarande qvar, den andra drejskifvan är införlifvad med borgmästar A. Ulrichs samlingar. Vidare fans en lös porfyrhäll att rifva färgerna till glasyren på. Denna häll finns fortfarande kvar. Enligt uppgift af Otto August Elfdahl plägade krukmakaren sitta på bänken och sätta drejskivan i rörelse med ena foten och bearbeta lerbiten med händerna.

[Bengt H.]

Elfdahls, Säter

Även om Elfdahls verkstad i Säter kallades för krukmakeri, så tycker jag att deras verksamhet passar in i den här tråden.
Som på många andra av de gamla verkstäderna så bestod tillverkningen både av krukmakargods och kakelugnar.

Först en länk till en tidningsartikel om krukmakeriet. http://www.dalademokraten.se/Sater/2...ls-krukmakeri/

Nedanstående dokumentation bestod urprungligen av en handskriven och rätt så svårtydd berättelse skriven av en tidigare borgmästare i Säter. Jag gissar att den tillkom på 1920- eller möjligen 1930-talet.

AAJ 1938 N-1211-A

Bidrag till kakelugns- och krukmakarnas i Säter historia.
Af Arvid Ulrich

Nordiska museet hade år 1915 en utställning af Nordiskt krukmakeri, hvilken var af största intresse. I Svenska slöjdföreningens tidskrift för 1915, av tredje häftet, läses en redogörelse af Arvid Baeckström för utställningen. I redogörelsen läses bland annat:
”Där hade denna gång på väggarnes neutrala säckväf fästligt ordnats dekorerade lerfat, djupa och flata, större och mindre, fiskfat med midtskål för sås eller smör och skålar med en grepe (eller två eller utan). På fristående montrer sågos krukor med en sidogrepe (eller två eller utan) eller med bärhandtag eller med bådadera, somliga med lock; tvågrepiga terriner med eller utan lock och kulfötter, blomkrukor och flersidiga eller runda blomvaser, större eller mindre skålar och flaskor, smalpipiga eller cylindriska burkar (för te, snus, tobak eller annat), en- eller fyrpipiga ljudhållare, några i människo- eller djurform, och ljusstakar, askkoppar, små trefotade grytor, sparbössor och leksaker; brännvinsflaskor på fötter platta, runda med öron (nordiska pilgrimsflaskor) eller i form af en tunna, bägare, muggar och skämtkrus. Om därtill lägges en gräddsnipa, en kina-hund (gesällprof från 1760) och en delftiserande tekanna (från 1762) får man ett så godt som fullständigt begrepp om hvilka typer krukoföremål som representerades på utställningen”.

En dylik öfverblick af typiska prof på krukmakaregods, som man fick genom denna utställning, ger säkerligen impulser åt mången besökare. För egen del var jag förut intresserad af kakelugnsmakarnes och krukomakarnes i Säter historia, men intresset stärktes genom jämförelsematerialen än ytterligare och jag tänkte, att hvar och en i sin stad järna kunde draga sitt strå till stacken för att belysa handtverkeriernas på platsen historia, erkannerligen kakelugnsmakarnes och krukmakarnes, medan ännu möjligheten funnes att forska i frågan. Därför dessa enkla rader.

I en skildring af år 1753 af E. Kjellberg af kakelugns- och krukomakarnes yrken heter det:
”At af åtskillige lerarter tilbereda kiäril, til mångfaldige det Menniskelige släcktets förnödenheter, så til matens kokande, watns och dryckens hämtan- och förwarande, med flere behof, är ett af de äldsta fäders påfund, och förmodeligen förän Metallerne til åfwannämnde ändemål blefwo anwände; hwartil det i ögonen straxt fallande ämnet, åfwan jord, af åtskillige ler-sorter, genom solens tårckande kraft, synes hafwa anfört Menniskan at deraf betiena sig.”

Fortsättning följer.