Kakelugnar

[Bengt H.]

I brist på kakelugnar, så blev i stället några rejält gamla eldstäder fotograferade.
Där finns i varje fall en sådan ugn som brukar kallas tegelkakelugn eller rörspis. Samma konstruktion som den vanliga kakelugnen förutom att tegel och putsat kalk- eller lerbruk har fått ersätta kaklet.

[Bengt H.]

Uppsatt som isolering på en vägg ett 1800-tals hus fanns en gammal tidning med denna kakelugnsannons.

[Bengt H.]

Nu har jag av min suveräna västkustbekant fått mig tillsänd denna annons ur Göteborgs adress- & industrikalender 1899.
Det var ju på denna fabrik som Julius Amandus Johansson arbetade under sin tid i Göteborg, och innan han flyttade till Uddevalla och startade eget.

[Bengt H.]

Tack för uppskattningen, Polsson och Gideon.
Men den största uppskattningen skall nog gå till författaren av artikeln samt hembygdsföreningen som en gång berett plats för den i sin årsbok och nu medverkat till att den blir tillgänglig för alla PES-besökare.

[Gideon]

Mycket intressant och värdefull dokumentation.
Stort tack, Bengt!

[Polsson]

Intressant läsning som jag tackar för:

Tack, Bengt!

[Bengt H.]

Nu har jag fått ögonen på ännu ett riktigt ”guldkorn” som det ibland går att upptäcka i hembygdsföreningars årsskrifter.
Denna intressanta berättelse om kakelugnsmakarefamiljen Andersson publicerades i Floda hembygdsförenings årsskrift år 1997.
Efter en mycket trevlig e-postkorrespondens med en representant för föreningen har jag fått tillstånd att återge denna artikel om kakelugnsmakare Adolf Andersson och hans verksamhet i västra Södermanland.

Den siste kakelugnsmakaren
vid Hagsäter, Esplund

Av Siv Larsson

Adolf Andersson, född 1854, bodde hela sitt liv vid Hagsäter, Esplund. Här bedrev han kakelugns- och krukmakerihantverket fram till 1903. Han dog 1919 och är begravd på Floda kyrkogård tillsammans med hustrun Matilda, död 1935.
Efter 1903 blev han enbart kakelugnssättare och övergick samtidigt från de egna gula ugnarna till de fabrikstillverkade vita, tennglaserade.
Enligt fru Anna Miller, äldsta dotter till Adolf Andersson, var verkstaden av gammalt datum. Den låg fram till 1845 vid Westerlund och innehades av en krukmakare Pettersson. Adolf far, Anders Andersson, var svärson till Pettersson och lärling hos denne. Anders Andersson och hans hustru Ulrika Charlotta (Ulla-Lotta) Persson kom från Sköldinge. De fick fem söner. Adolf var en av dem och han kom att överta faderns hantverk. Hans fyra bröder bosatte sig också vid Esplund eller i grannskapet. Carl-Johan var skräddare och bodde med familj vid Westerlund liksom brodern Anders Petter, arbetare och troligen ogift. Carl-Johan bodde senare vid Söräng. Två ogifta bröder, Erik och Axel, byggde år 1900 Hemmet eller Spikmotäppan, beläget mellan Hagsäter och Westerlund. Enligt en artikel i Katrineholms-Kuriren den 10 aug. 1923 bedrev bröderna ett mönsterjordbruk i stor brödra- och släktsämja.
Själva ”hantverkshuset” vid Hagsäter bestod av den egentliga verkstaden, uppförd i liggande timmer, knuttimrad och med golv av grova furuplankor. Taket var isolerat med torv och tegelklätt. Brännskjul och kärlbod i anslutning till verkstaden var av enklare beskaffenhet med jordgolv och uppförd av stående bräder som vilade på syllar.
Här tillverkades kakelugnar och kärl av bruksföremålstyp såsom fat av olika storlek, gräddkannor och blomkrukor. Kärlen gjordes av blålera som hämtades på hemorten och trampades med nakna fötter, något som var ovanligt vid jämförelse med tillverkningen på andra orter i landet. Kännetecknande är den genomskinliga blyglasyren. Dekoren är av enklaste slag i vitlera. Ibland förekommer stänk av kopparaska (grön) eller brunsten (violett). Ett fat kunde kosta 12 öre och en blomkruka 6 öre.
Omkring sekelskiftet tillverkades tusentals svalbon av lera för en djurskyddsförenings räkning. Ett sådant svalbo fanns ovanför ingången till verkstaden.
Verkstaden var vida känd i västra Södermanland, främst för kakelugnstillverkningen. De är gjorda av samma material som krukmakargodset. Ytan har först begjutits med finare vitlera innan den genomskinliga blyglasyren lagts på. Efter bränningen framträder då den typiska gula färgtonen. Både runda och fyrkantiga ugnar tillverkades och såldes i grannsocknarna. En sådan s k Bieugn lär finnas i köksflygeln på Julita Gård.
Enligt vad Anna Miller berättat arbetade fadern ensam med drejningen. Med bränningen och de s k baxarbetena; pulvrisering av kisel, blyaskning och förarbete med leran hade han god hjälp av bröderna som brukade jorden omkring Hagsäter. Bröderna tummade också lergökar emellanåt, annars ett vanligt lärlingsarbete. Blyet ”askades” i boningshusets kök. Det tog flera dagar. Vintertid torkades också kärlen i boningshuset. Bränningen krävde mycket passning dygnet runt. Då var också kvinnor och barn ”i elden” med kaffekokning och vattensprutning på brännskjulets väggar så att det inte skulle ta eld. På marknader och torgdagar skötte kvinnorna försäljningen. Man sålde bl a på Julita torg.
Ett ofantligt arbete måste det ha varit med många tunga och även riskabla moment. Familjen var stor. Adolf och Matilda fick 14 barn, 7 flickor och 7 pojkar, mellan 1878 och 1904. I en notis i Katrineholms-Kuriren 1949 uppmärksammas syskonkretsen. Deras sammanlagda ålder var då 814 år med en medelålder av 58 år och alla 14 i livet. Något av ett åldersrekord trodde tidningen.
Verkstaden inköptes omkring 1940 av Löjtnant Bäckström på Julita Gård av dåvarande ägarinnan Anna Miller. Krukmakeriet nedmonterades 1956 och lagrades på Julita. Meningen var att det skulle återuppföras i backen nära kvarnen, där Seth Gustafssons snickeriverkstad låg. Huset karaktäriserades närmast som en backstuga. Det blev ordentligt uppmätt och nedmärkt.
1958 beslutade styresmannen för Nordiska Muséet att byggnaden inte skulle återuppföras. Den speciella konstruktionen försvårade en återuppbyggnad på annan plats. Dessutom ansågs byggnaden vara i dåligt skick redan vid nedmonteringen. Det lagrade virket kunde sågas upp till ved, medan de magasinerade inventarierna såsom verktyg, kärl och kakel skulle bevara. Finns inventarierna möjligen kvar på Julita Gård idag?
Det vore intressant och värdefullt för hembygdsföreningen att få veta om någon av våra medlemmar känner till något om krukmakeriet och tillverkningen där.
Den huvudsakliga källan till denna artikel har varit Marita Åkessons kompendium om krukmakarfamiljen och verksamhet vid Hagsäter. Detta kompendium finns också på Kommunarkivet i Katrineholm.

[Bengt H.]

Tack för bidraget, Lars!

Roligt när det går att hitta sådant i någon tämligen okänd bok.

[Lars M]

Från Uppfinningarnas bok del VII (1903) kommer här några bilder och lite text om kakelugnar.

[Bengt H.]

Edgar Hjoberg

Från ”Bohuslänningen” den 25 april 1974 kommer denna artikel om Edgar Hjoberg.

Något frågande ställer jag mig till begreppet ”engelsk kakelugn”. Kanske är det kaklens dekor som har engelsk motivinspiration?


Kakelugns-renässans räddar gammalt yrke.
Att Edgar Hjoberg i Färgelanda är en duktig murare och krukmakare känner kanske många av oss till. Men att han desssutom är en av de allra sista verksamma kakelugnsmakarna i landet är kanske inte lika välbekant. Människors nyväckta intresse för kakelugnar fortsätter att stiga, vilket gör att Edgar Hjoberg återigen får användning för de kunskaper han fick från sin far och farfar.

Den Hjobergska släkten är en gammal hantverkssläkt. Krukmakarverksamheten kan härledas långt bak i tiden. Kakelugnsmakeriet är inte heller någon ny verksamhet. Edgar Hjoberg har i sin ägo formar från tiden då hans farfars far var verksam.
Att sätta upp en kakelugn är inget arbete för en amatör. Yrkeskunnande och en konstnärlig begåvning är nödvändigt om resultatet skall bli som på bilden härintill.
Det var Edgars far som mer eller mindre krävde att sonen skulle lära sig det svåra yrket. Själv hade han i begynnelsen inget större intresse.
Då hantverksyrkena fortfarande dominerade i vårt land fanns av nödvändighet också gesällverksamheten.. Edgar Hjoberg berättar hur gesällerna efter sina ”gesällvandringar” ute i Europa ibland kom hem med en gipsform för kakelugnar. Det var nämligen det som var lättast att ta med sig när man skulle byta mäster. I Tyskland gjordes ingen kakelugnsmodell i fler än elva exemplar. Sen krossades obönhörligen formen och en ny modell arbetades fram.
Någon förklaring till varför så skedde kan ingen egentligen ge. Är man ägare till en gammal kakelugn kan man vara säker på att man inte har mer än maximalt 10 andra som äger något liknande. Unikt och i dag mycket värdefullt. Att köpa in en gammal engelsk eller tysk kakelugn är i dag inte möjligt för alla människor. Upp till 40.000 kronor kan det kosta!
Vid en omflyttning av en kakelugn börjar arbetet redan då man river ner den. Är man inte noga med att märka plattorna allteftersom man tar ner dem så har man en närmast omöjlig uppgift framför sig. Edgar Hjoberg har några gånger fått arbeta upp till 10 ggr så lång tid med en kakelugn enbart för att felaktig eller dålig märkning förekommit. Märkningen är inte heller enhetlig utan skiljer sig från ugn till ugn. Det har sin förklaring i de gamla hantverkarnas yrkesstolthet och rädslan för konkurrens. ”Det någon har byggt upp, skall ingen annan kunna riva” och vice versa var parollen.
Att grundmaterialet är riktigt är det viktigaste för att resultatet skall bli lyckat. Lerbruk i stället för cement och korrekt bindtråd är ett par exempel. Är inte fetthalten i lerbruket korrekt så blir konsekvenserna förödande. Kakelugnen kan vid uppvärmning helt enkelt spricka sönder.
Att få en kakelugn vacker är kanske inte det svåraste, men att få den att fungera ställer stora krav på konstruktören. Om det skall bli varmt i rummet måste rökkanalerna placeras riktigt så att värmen går ut i ”skalet” på ugnen. Detta moment var än viktigare förr, då kakelugnen ensam skulle svara för uppvärmningen av hus eller lägenhet.

Det finns många som utger sig för att vara kakelugnsmakare men ytterst få kan konsten. Edgar Hjoberg har vid flera tillfällen blivit ombedd att försöka få nymonterade kakelugnar att fungera. Oftast har det bara varit att riva ner och bygga upp på nytt. Risken finns att det kommer att bli vanligare med folk som utger sig för att vara kakelugnsmakare nu när ugnarna upplever en renässans. Respekten för ett gammalt konsthantverk är tyvärr inte tillräckligt stor på sina håll.
Respekt har dock Ingrid Olsson som är avundsvärd ägarinna till kakelugnen på bilden. Hon har alltid haft ett brinnande intresse för gamla ”prylar”. Kunskap har hon förvärvat genom att bl.a. deltaga i de studiecirklar i keramik som letts av Edgar Hjoberg.
Varifrån denna gamla kakelugn kommer vet man inte bestämt. Modellen är i alla fall engelsk och den byggdes någon gång på 1800-talet.

Edgar Hjoberg kommer inte att bli vår siste kakelugnsmakare. Just nu håller sonen Jens på att lära sig yrket. Genom att lyssna och titta på fadern har han redan nu en betydande kunskap.
- Jag har varit med på en hel del jobb och ändå tvekar jag inför att sätta upp min första spis. Det är svårt, tycker Jens.
Med tålamod och ambition kommer han säkert att lyckas. Respekten och ödmjukheten har han redan. Och framförallt, en Mästare till lärare.



Tyvärr har bilden inte blivit den bästa efter kopiering, men hoppas att det går att skönja något av kakelugnen och Hjoberg.

[Polsson]

Tack för uppskattningen, Gideon!
Hoppas att det är någon mer än vi som tycker att det är intressant att läsa de trevliga artiklar som går att hitta i bl.a. hembygdsföreningars och -förbunds årsskrifter.

Självklart är det intressant med kulturhistoriska artiklar, Bengt! Jag läser dem med nöje.

[Bengt H.]

Tack så mycket för uppskattningen, simco och Rosa.

Jag har några till berättelser på lut.

[Rosa]

...Jag är ofta inne och läser i denna tråden och jag ska försöka bli bättre på att kommentera. Jag uppskattar verkligen det som skrivs här och allt jobb som läggs ned på dokumentationen. Stort Tack!!!!

Samma här! Ibland blir man rörd av berättelserna och livsödena.

[simco]

Helt fantastisk dokumentation Bengt!

Tack så mycket!

Jag har faktiskt inhandlat tre gamla kakelplattor från en gammal Rörstrandsugn som jag tänkte posta här, så det var kul med Rörstrandsannonsen!

Faktiskt så var jag på en loppis där man tömt ett hem som var fullt med kakelplattor, tyvärr var nästan allt trasor, men han som hade loppisen skulle tydligen ha en hel släpkärra med skärvor hemma. Jag måste ringa honom och fråga om jag får kika även om det bara var "skräp" enligt honom.

Jag är ofta inne och läser i denna tråden och jag ska försöka bli bättre på att kommentera. Jag uppskattar verkligen det som skrivs här och allt jobb som läggs ned på dokumentationen. Stort Tack!!!!

[Bengt H.]

Hoppas att denna annons från Rörstrand är läsbar.
Den var i varje fall införd i tidningen "Bohuslänningen" under 1881.

Om jag nu tyder texten riktigt, så tycks Rörstrand ha haft tillverkning av sina konstföremål både inom och utom landet. Fast det är väl Arabia som avses.