Skultuna

[FBQ]

Återigen blir det ett lite snabbt inlägg...
Helt sant att Exixons "mitten av 1800-talet" är väl vagt och mycket väl kan inkludera hela 1840-talet. Samtidigt verkar det ju när vi tittade på det som att alla spillkummar är trycksvarvade. Då kan de ju inte gärna vara äldre än 1850-tal, eller möjligen sent 1840-tal om nu tekniken introducerades lite tidigare än vad Erixon anger.

Din teori om en ändrad stämpel omkring 1860 där utbytandet inte varit fullständig. Tänker du att det här handlar om övergången från S:B till Skultuna i ram? Det känns som en möjlig teori även om jag skulle vilja se fler belägg för det. Vissa som Skultuna i ram med skrivstil känns dock lite äldre.

Eller menade du övergången till Skultunastämpeln utan ram? Jag tycker en sådan datering av introduktionen känns väl tidig. Den har ju inte hittats på några spillkumar. Nu kan man ju tänka sig att man haft olika verkstäder eller delar av verkstaden där olika typer av föremål tillverkats och spillkummarna hörde till de föremål där gamla stämplar fortsatte användas. Jag känner mig dock lite tveksam, bland de föremål som har stämpeln finns ju förutom krukor bland annat ett lock till en kastrull, som ju tydligt hör till en annan generation av föremål.

Tidningsartikeln är ju intressant, jag reagerar ju dock på hur kopparen döms ut - det här måste ju handla om synen ur ett borgerligt perspektiv. Bland bönder, som ju först runt den här tiden börjat få ordentligt med pengar att röra sig med och just med riksdagsreformen samma år. I bondhemmen behöll ju kopparen sin popularitet längre. Men det är ju troligt att det för Skultuna och andra företag som ville sälja modernare produkter än vad bykopparslagarna levererade påverkades av trenderna.

[Anna-Carin]

Helt sant att Exixons "mitten av 1800-talet" är väl vagt och mycket väl kan inkludera hela 1840-talet. Samtidigt verkar det ju när vi tittade på det som att alla spillkummar är trycksvarvade. Då kan de ju inte gärna vara äldre än 1850-tal, eller möjligen sent 1840-tal om nu tekniken introducerades lite tidigare än vad Erixon anger.

Från och med 1832 brukar Skultunas mässingsbod i Stockholm annonsera under hösten och nämner några nya produkter varje år - de första åren stämmer det ganska väl överens med de olika grupper av ljusstakar som följer på varandra i den äldsta katalogen, och hösten 1843 annonserar de för första gången "krukor, skålar och vattenfat" (året därpå skriver de tvättfat istället för vattenfat). Därför kan jag tänka mig att Skultuna började trycksvarva under 1843. Stockholmsbutikens annonser brukar just framhålla modernare produkter.

Din teori om en ändrad stämpel omkring 1860 där utbytandet inte varit fullständig. Tänker du att det här handlar om övergången från S:B till Skultuna i ram? Det känns som en möjlig teori även om jag skulle vilja se fler belägg för det. Vissa som Skultuna i ram med skrivstil känns dock lite äldre.

Eller menade du övergången till Skultunastämpeln utan ram? Jag tycker en sådan datering av introduktionen känns väl tidig. Den har ju inte hittats på några spillkumar. Nu kan man ju tänka sig att man haft olika verkstäder eller delar av verkstaden där olika typer av föremål tillverkats och spillkummarna hörde till de föremål där gamla stämplar fortsatte användas. Jag känner mig dock lite tveksam, bland de föremål som har stämpeln finns ju förutom krukor bland annat ett lock till en kastrull, som ju tydligt hör till en annan generation av föremål.

Jag tänker på när det började komma stämplar för plåt som inte var S:B/Skultuna i rektangulär fördjupning. (När det hände, kan jag knappt gissa, men före 1611-stämpeln i alla fall.) Dels två i broschyren; dels Prylsnubbens (är det samma som nr 1 ur broschyren?) och Kaptenens och min kursiva stämpel. Ingendera verkar vara speciellt vanlig, därför tänker jag att det kanske bara funnits en av varje stämpel, och att det under en period alltså varit dålig ordning på hurdana stämplar som beställdes. Jag tror att det var en övergångsperiod, någon gång innan Skultuna helt gick över till skarpstämplar i stil med andra tillverkare i slutet av 1800-talet.

Tidningsartikeln är ju intressant, jag reagerar ju dock på hur kopparen döms ut - det här måste ju handla om synen ur ett borgerligt perspektiv. Bland bönder, som ju först runt den här tiden börjat få ordentligt med pengar att röra sig med och just med riksdagsreformen samma år. I bondhemmen behöll ju kopparen sin popularitet längre. Men det är ju troligt att det för Skultuna och andra företag som ville sälja modernare produkter än vad bykopparslagarna levererade påverkades av trenderna.

Främst tyckte jag den var intressant som tidsdokument om vad folk började vilja ha istället för koppar/mässing. När nu Skultunas produktion av spilkummar och diverse andra varor minskade, så var det antingen för att någon konkurrent i mässingsbranschen sålde mer, eller för att folk köpte motsvarande kärl av annat material istället, eller för att folk köpte färre hushållskärl överhuvudtaget.

[FBQ]

Som vanligt uppe och springer men tänkte ändå kommentera. Intressant om man börjar trycksvarva redan 1843. Möjligt är det ju.

När jag har tittat på förändringarna tycker jag det känns som skiftet snarare kommer under 1870-talet, eller kanske möjligen sent 1860-tal. Men, jag skall försöka ta mig tid att gå igenom stämpelvarianterna och vad de finns på för föremål.

En annan intressant detalj som Erixon nämner i mässingsboken efter avsnittet om trycksvarvning "ännu senare övergick man till tryckning direkt ur ett enda plåtstycke, vilket gjorde den äldre sammanlödningen av vägg och botten onödig. Detaljutformningen sker i detta fall med svarvtryckning mot en yttre modell, en så kallad "patron"". Kunde vi ringa in när detta ännu senare infaller kan det ju kanske hjälpa till i dateringen.

Jag tycker ju att det är ett intressant ämne. Jag upplevde att mässing och Skultuna bland äldre hade en exklusiv ställning i förhållande till vanliga kopparföremål, som uppenbart var kopplat till en äldre än koppar och mässings uppsving på 1960-talet. Jag har ju inte själv varit med så länge men ändå prata med många släkingar som var med redan på 1800-talet. De här föremålen var nog dyrare än motsvarande i koppar. Det var nog det som gjorde att de behövde vara trendmedvetna, näe produkter i nya material kunde locka kunder som ville ha något exklusivare än koppar. Sedan är det ju så att man kan tänka sig att jugendtiden som ju är förtjust i koppar innebar en nytändning för materialet som hos allmogen på många håll aldrig hade förlorat sin ställning.

[Anna-Carin]

Vad roligt med en obruten muntlig tradition! Mina äldsta släktingar var födda ca 1900 och som barnbarnsbarn fick jag aldrig någon nära kontakt med dem, särskilt som vi bodde långt ifrån varandra. Jag bläddrade igenom ett antal av mina bouppteckningar från fiskare och småbönder i 1800-talets Bohuslän och hittade få som ägde mässing; i princip samma personer som hade silverbägare. Erixon påpekar att "motsättningarna äro ganska stora, när det gäller mässingens roll i hemutrustningen. Olika samhällsklasser och yrkesgrupper förhålla sig härvid mycket olika. I Västmanland, Uppland och södra Dalarna svarar mässingen ungefär emot vad keramiken eller träet är eller varit på andra orter." ("Mässing" s. 23)

För att anknyta till både trycksvarvning och stämpeldatering, så såg jag en mjölkflaska på Tradera i den äldre, nästan cylindriska, modellen; samma som på bild 428 i "Mässing". Bilderna var bra, det gick att se trycksvarvningsränder på den svarvade överdelen, både runt halsen och strax ovanför lödningen mot livet. Stämplen var en vanlig "Skultuna" i rektangulär fördjupning.

Här är alla konkreta uppgifter och fasta årtal jag har hittat om trycksvarvning:


Trycksvarvningens historia
Trycksvarvning ska ha uppfunnits år 1820 av en monsieur Thourot i Frankrike, som ett sätt att forma pläter (sammanvalsad silver- och kopparplåt), för att bättre kunna konkurrera med den produktionen i England. Jag har inte hittat någon ytterligare information om Thourot.
Dictionnaire classique des origines, inventions & découvertes dans les arts, les sciences et les lettres (1863) s. 519.

En arbetare vid namn Duval, anställd hos firman Michel & Cottiou i Paris, uppfann delbara formar (brisures). Han tog inget patent på sin uppfinning, och den fick bra spridning i branschen. Vad jag förstår fick han bronsmedalj 1839 för uppfinningen. Branschen växte snabbt; år 1822 fanns det 30-40 trycksvarvare i Paris, och år 1839 omkring 200. Det hela berättas i
Bulletin de la Société d'encouragement pour l'industrie nationale, Volym 38 (1839), s. 357 och 198,
samt refereras på tyska i
Allgemeines Journal für Industrie, Handel und Schiffahrt, Volym 3 (1840), s. 12

1822 togs tekniken till Wien av tyskspråkiga arbetare som varit i Paris. För att kunna trycka kraftig plåt och stora föremål tog det tidigt fram speciellt lämpade trycksvarvar med stående spindel - sådana patenterades av Rammigner i Wien (1828), Kreeft i London (1831), och Tschoffen & Keess i Wien (1832). Enkla former kan tryckas med en anordning av Japy i Beaucourt, som istället för tryckstål använder stålhjul som sitter i ett stöd, och också används med mekanisk styrning (1836). Palmer i Paris konstruerade en besläktad anordning (1852), medan däremot Mouchel i Paris konstruerade ett speciellt fäste med vilket ett vanligt tryckstål kunde användas i alla horisontella riktningar efter behov (1853).
Geschichte der Wissenschaften in Deutschland: Neuere Zeit, Volym 11 (1872) s. 374.

I Stockholm uppstår av någon anledning ett intresse för trycksvarvning år 1873, då tre stockholmsfirmor annonserar efter metalltryckare:

• W. Wiklunds Metallfabrik, Gamla Kungsholmsbrogatan 42B (fem annonser i Stockholms Dagblad 1873-05-23 till 1873-06-06)
• Stockholms Bleckslageribolag, Barnhusträdgårdsgatan 17 (Stockholms Dagblad 1873-06-13)
• J.A. Buckau & C:i, Storgatan 11, Stockholm (tre annonser i Vestmanlands Läns Tidning 1873-08-29 till 1873-09-05; man försökte antagligen värva direkt från Skultuna)

Därpå sätter Buckau in denna annons; det är värt att notera att träsvarvare kunde omskolas/vidareutbildas till metalltryckare:

(tre annonser i Stockholms Dagblad 1873-09-10 till 1873-09-15)

Åren som följer är det ytterst få annonser; 1877 annonserar en tysk metalltryckare (i Christiania!) att han söker arbete, och sen följer även annonser där firmor i Christiania eller Köpenhamn söker arbetare, för tryckning av nysilver.

[Anna-Carin]

En tidningsartikel från 1864 om Skultuna bruk berättar en hel del om de olika verkstädernas maskinutrustning och tillverkning, samt om arbetarnas antal och villkor. Obs att "drivsvarv" fanns i två olika verkstäder; i ena fallet en "sjelfverkande svarf" i manufakturverkstaden för gjutna arbeten.













(Nya Dagligt Allehanda 1864-01-02, www.tidningar.kb.se)

[FBQ]

Du har nog rätt - mina förfäder är ju lite utspridda, särskilt om man går tillbaka lite, men de grenar där jag har bäst koll har bott i Västmanland och Uppland (och i viss mån Närke), just de områden där Erixon påpekar att mässingen spelade en viktig roll. Sedan har jag ju ganska bra koll på hur det sett ut i Siljanstrakten genom släktingar och bekanta och där finns ju en skillnad mot Bergslagsdalarna. I Siljantrakten har ju självhushållning med träkärl mycket långt fram i tiden. Men, det har ju förekommit en del mässing bland annat från Skultuna även där.
Jag passade på att fota av ett avsnitt ur morfars mormors bouppteckning från 1906. Jag har ju tittat även en hel del på äldre bouppteckningar från 1700- och 1800-talet, de är ju i många fall mer detaljerade. Å andra sidan märks ju tydligt att det är i slutet av 1800-talet som bönderna börjar få mer kontanter att handla köpevaror för, så här mycket brukar ju inte finnas i äldre bouppteckningar.

Mässing och koppar är ju samlat så en del är ju svårt att veta vad det var. Ljusstakarna kan jag dock säga att det var ett par spelljustakar från Skultuna, och ett par kontorsljusstakar som jag nog tror är Skultuna. De har inte Skultunastämpel utan enbart nummer. Det som gör dem lite intressanta är att morfars morfars far har skrivit sitt namn på dem. Han var född 1803 och dog redan 1851 så de han ju därigenom vara intressanta då de är ganska väl daterade. I övrigt finns ju en mässingskruka, det mesta annat bör ha varit koppar. En del av den har jag men ganska mycket hamnade tyvärr hos mammas kusin, vars hus med inventarier förstördes av en brand på 1990-talet.

[Anna-Carin]

Bohuslän och Norge dominerar bland mina förfäder (hur den materiella kulturen såg ut på den norska sidan vet jag inte alls). Övriga ca 20 % är fördelat mellan Roslagen och Öland. Det är en del år sedan jag släktforskade aktivt, och jag tror inte Arkiv Digital hade bouppteckningar då; jag har en del bouppteckningskopior jag beställt samt att jag ärvt mormors släktforskningsmaterial med många bouppteckningsavskrifter från Bohusläns inland, som jag bara har tittat ytligt på. Men farfars fiskande förfäder i 1800-talets Bohuslän hade typiskt 1-3 kokkärl av koppar; inga mässingsföremål.

Det ska bli intressant att se om ytterligare information om trycksvarvning på Skultuna dyker upp så småningom. Jag tycker det är mycket som talar för att tekniken kan ha fått en relativt snabb spridning även till Sverige.

• Trycksvarvning uppfanns i Paris 1820, sen tog det bara 2 år innan den nått Wien, 100 mil därifrån (till Skultuna var det 150 mil).
• Spridningshastigheten av inlärda färdigheter som inte kräver specialutrustning är rimligen snabbare än för teknik som kräver speciella maskiner, eller teknik där man kan hindra spridningen genom att en nyckelperson genomföra vissa moment så att inte "vanliga arbetare" lär sig "hemligheten".
• Det verkar som att mindre varor i tunnare plåt kunde trycksvarvas på en vanlig träsvarv, vilket i så fall innebär att arbetare som lärt sig tekniken kunde ge sig iväg med lätt packning och tack vare sin kompetens vara mycket attraktiva att anställa på en plats där man ännu inte lärt sig trycksvarva. Det innebär ett incitament för arbetare att söka upp nya, avlägsna, platser - dit kunskaperna ännu inte har nått.

[FBQ]

Jag fick Skultunaböckerna idag. Har hunnit ta mig snabbt igenom dem, men får läsa lite mer noga efterhand. Jag beställde Del 2:1 och 2:2, kanske var det en miss. Del 1 verkar dock inte alls handla om produktionen. Lite osäker på vad del 3 innehåller.

Tyvärr konstaterar jag att det står ganska lite om manufakturproduktionen. I böckerna. Jag märker dock att under 1700-talet verkar manufakturproduktionen varit mycket liten. Huvudsakligen produceras mässingstråd. Vet inte om det kan vara intressant vad gäller stämplingsfrågan, men en av de främsta exportartiklarna var "krontråd", en bättre kvalitet av mässingstråd som stämplades med en krona. Under 1780-talet minskar exporten till Frankrike genom konkurrens från England och upphör helt med Franska revolutionen. Efter det försöker man kompensera det genom att öka sin produktion för den svenska marknaden. En större andel manufakturmässing var en del av detta. Konsumtionen av mässing i Sverige ökade generellt sett under slutet av 1700-talet, vilket gjorde att städernas gördelmakare beklagade sig mindre än vad de normalt brukade göra då manufakturerna ökade sin produktion vilket gjorde att de ändå fick del av den ökade marknaden för mässing. Sedan har ju manufakturgodset fortfarande varit en liten del av Skultunas produktion. På 1790-talet uppkommer ju därför planer på att omvandla Skultuna till ett järnbruk. Carl Jakob Adlerwald (1758-1829), som övertog Skultuna 1784 efter sin far hade visserligen goda kunskaper om mässingstillverkning, men främst sådan han lärt sig den i sin ungdom och var ganska intresserad av innovationer. Han satsade också främst på utvecklingen av jordbruket vid godset. 1807 besöktes Skultuna av en tysk industriman. Han imponerades av Adlerwalds kunnande och att han varit elev till Torbern Bergman, men konstaterade samtidigt att produktionen var ålderstigen. Man brukade dyra stenformar för gjutning från som importerades från Saint-Malo i Frankrike, medan man i Tyskland lärt sig använda inhemsk sten, eller moderna gjutjärnsformar. För mässingsframställningen använde man fortfarande galmeja medan man i Tyskland börjat bruka zink. Först 1818 börjar man bruka zink vid Skultuna, och då för ganska höga inköpspriser, det dröjer till omkring 1830 innan smältning med zink slår igenom.

I samband med Adlerwalds död 1829 tar hans systerson Wilhelm Hammarskjöld över som disponent för Skultuna, och i samband med det genomfördes flera moderniseringar. Man införde ett valsverk för pressningen av latun (mässingsbleck, såldes som halvfabrikat), och en del förbättringar för att tillverka blank mässingstråd. Det sägs också att 1832 anställdes en tysk som hette Edward Müller inom manufakturen. Han skall egentligen varit pläterarbetare men skall nu ha arbetat med mässing. Hans instrument skall ha varit svarvstol och polerstål. Nu är det ju oklart om det handlar om trycksvarvning eller vanlig metallsvarvning. Tydligen skall han ha kommit på en teknik att tillverka kittlar av tråband (remsor av mässingsplåt) i stället för att hamra ut dem. Den nya tekniken skall dock inte ha slagit igenom utan kittlarna lär ha slagits ut under lång tid framöver.

Jag fortsätter med mera observationer senare, kan dock passa på att lägga in en bild av en priskurant som skall vara från omkring 1830. Det är ju intressant att den bara är på tre sidor, en för ljusstakar och ljuskronor, en för kaffe- och tekittlar, samt en för tråd, tråband och lattun. Det kan ju visserligen vara en tillfällighet men det är ju intressant att man valt att ha en krona med en nordstjärna under i inledningen av priskuranten.

[Kim von Platen]

Hallå FBQ,
Bra att sprider info och beundrar din uthållighet..
So long
Kim

[Anna-Carin]

FBQ,

Tack för det utförliga referatet, mycket informativt med mer kött på benen än jag tycker att Forsgren gav i "Mässingsbruk och bruk av mässing"! Särskilt karakteriseringen av Adlerwald och Hammarskjöld, och vilken skillnad det gjorde för bruket; Forsgren antydde skillnader i kynnet men berörde inte riktigt den tekniska sidan. För tydlighetens skull kan vi tillägga att det var två olika Hammarskjöld på Skultuna; först Wilhelm (1780-1843) som var disponent 1829-1832, och sen hans måg ryttmästare Carl Wilhelm (1807-1860) (källa: Svenskt biografiskt lexikon).

Jag tycker det är särskilt intressant att du hittade denne Edward Müller! Utifrån din information har jag börjat nysta lite kring honom, och det ska jag återkomma till när jag är färdig. Men jag skulle definitivt säga att det är trycksvarvning det handlar om (sen är frågan om Erixon förstod det utifrån källmaterialet han hade). Müller kan ha gett sken av att ha uppfunnit metoden själv, för att överdriva sin egen betydelse. Just kittlarna bör nog ha hört till det som krävde specialsvarv (stora kärl av kraftigare plåt). Jag kan tänka mig att man istället började med sådant som innebar en förenkling av existerande produktion, typ överdelen till mjölkflaskan jag nämnde förut (här är en sådan på Digitalt Museum - nu var visserligen mjölkflaskorna aldrig någon stor produkt, enligt Erixons "Mässing", men dock i produktion redan sedan 1700-talet).

Erixons del III ska handla om verkstäderna och arbetarna, den kanske innehåller mer om manufakturproduktionen?

Priskuranten är tyvärr inte komplett, den är ett utdrag ur samma katalog som jag har ett nytryck av. Kanske snarare 1840-tal, alltså. Kronan + nordstjärnan finns även på katalogen från ca 1860, i liknande utförande.

Jag ser fram emot att höra vad du ev hittar ytterligare.

[FBQ]

Aha, det var ju lite tråkigt att det inte fanns ytterligare en katalog. Jag började nästan misstänka att så var fallet och att det bara var Erixon som formulerat sig lite slarvigt i bildtexten. Tänkte jag skulle passa på att fråga - de bilder som finns i Exisons "Mässing" och sägs komma ur Skultunas priskurant 1840-1850, är det den från ca 1860?


Nu har jag hunnit titta lite till, misstänker att jag missat en del. I senare delen nämns ett syningsinstrument från 1858. Där nämns att det då fanns en mindre järnsvarv, en kittelsvar och en valssvarv i gjuteriet, samt i manufakturverkstaden över installerats 24 svarvspindlar med dockor, "en del nytt och en annan del gammalt". Uppenbarligen var trycksvarvningen då i full gång i alla fall.

Det här verkstadshuset nämns annars flera gånger tidigare, det verkar under hela 1800-talet varit samma hus. Man har haft gjuteri på bottenvåningen och manufakturverkstad på övervåningen. Det var dock en ganska stor byggnad och har nog varit delad, nedervåningen sägs ena änden sägs omkring 1880 rymma krongjuteri i ena änden och grovgjuteri i andra, övervåningen svarvarverkstad i ena änden och filarverkstad i den andra. Någon gång innan 1898 tas en ny manufakturverkstad i bruk och då verkar manufaktur i koppar- och mässingsplåt flytta hit, medan övervåningen i gamla verkstaden skall ha fortsatt användas för efterbearbetning av gjutgods.

Intressant att man då installerat ett förnicklingsverk i den nya verkstaden. Nu tror jag inte att Evas ljusplåtar, min kaffekanna och troligen inte heller Blomman92:s ljusstakar är förnicklade här. De är äldre. Visserligen skulle man kunna tänka sig restlager som legat en tid för att moderniseras med förnickling men jag har svårt att tro att Skultuna hade råd att ligga på stora lager färdiga produkter. De borde ju om de funnits ha fall sålts av vid konkursen 1860.

En sak som jag noterat är att noterat att det inte någonstans verkar nämnas rödmetall. Det hade ju annars varit intressant att få se en pinsbackkaffekanna och en mässingskaffekanna bredvid varandra. År 1867 är annars det år som Skultuna tar upp koppar i sin tillverkning. Nu nämner dock Erixon kort att man i överensstämmelse med bolagsstämmans beslut i september 1861 fattat beslut om att att framställa mindre mängder kopparplåt för kopparkärl. Ibland är jag osäker på vad som menas med "mindre mängder" - det verkar ju generellt sett som manufakturen betraktas som en mindre del av produktionen. Huvuddelen av kopparen verkar ha använts för att framställa patroner, omläggningen verkar vara koppad till införandet av gevär m/1867 inom svenska och norska armén även om man exporterat en del även till Danmark.

Jag börjar gissa att du kan ha rätt i fråga om de ändrade stämplarna, efter konkursen 1860 och bildandet av aktiebolaget genomförs en rad moderniseringar, de nya stämplarna borde kunna vara en av de sakerna. Helt klart borde det vara under Hanströms tid som bruksförvaltare före 1873.

Sedan upptäckte jag att det går att få bekräftelse på att H:et järnstämpeln S.B.H står för C. W. Hammarskjöld. Han ansökte först om att få använda stämpeln S. B. men en sådan hade redan använts av ett annat bruk, så 1837 tilldelades han i stället järnstämpeln S.B.H. med H för Hammarskjöld.

Det är ju annars en intressant fråga om de första Skultunastämplarna införs före eller efter 1832. Jag tycker ju egentligen att Hammarskjöld känns som en betydligt rimligare kandidat för att ha infört märkningen. Frågan är ju dock varför äldre källor ofta anger 1832 (samma år som Hammarskjöld som det år stämpling införts vid Skultuna och yngre källor ofta flyttar fram introduktionen till omkring 1825. Finns det föremål som är äldre?

Som du säger tog Wilhelm Hammarsköld över Skultuna 1829. Tydligen hade han dock klen fysik och det verkar redan från början ha bestämts att svärsonen Carl Wilhelm Hammarskjöld skulle ta över bruket. Han var ju gift med sin kusin så hans far och Wilhelm var ju också bröder. Wilhelm verkar ha varit intresserad av att modernisera bruket, men verkar ha fått kämpa mot sina bröder som ville hålla nere kostnaderna. Hans hälsa gjorde att han inte kunde företa några studieresor på egen hand, och han skall inte heller ha varit någon kraftfull personlighet. Trots det säger Erixon "Obestridligen har alltså Wilhelm Hammarskjöld betytt icke så litet för den tekniska utvecklingen i Skultuna, låt vara att framstegen i teknik på alla områden voro så stora, att spåren av den sjuklige mannens insats betytt icke så litet". Tydligen var det också Wilhelm Hammarsköld som genom förmedling av sin vän C. O. Zethelius fick Edward Müller till Skultuna.


Carl Wilhelm var den som sattes att lära sig mässingsgjuteriets konst. 1831-1832 var han hjälpreda hos sin farbror innan han samma år reste på till Tyskland för att studera mässingsgjuterier där. 1 januari 1833 tog han över Skultuna.

[FBQ]

Nu fick jag även tillfälle att läsa den äldre historiken och hittade ursprunget till "krontråden" jag talade om tidigare. Tydligen var det redan Isaac Cronström som skall ha inför den. Han skall ha låtit "stämpla både tråd och andra varor från Skultuna med en kunglig krona, samma varumärke som bruket än idag använder, frånsett att begynnelseåret tillsatts." Kronan antar Erixon att han hämtat från sitt vapen. Vidare sägs även annan märkning ha utnyttjats, och en annan kvalitet kallades "liljetråd".

Nu blir jag lite skeptisk till den här framställningen av saken. Det finns en bild på en rulle krontråd från 1600-talet som tillhör Sjöhistoriska museet och påträffats på ett vrak. Den har en, om än otydlig krona stämplad på förseglingen av trådrullen. Dock inget S:B som senare stämplar har. Jag vet inte om det finns något som tyder på att annat än bara en krona skall ha stämplats så tidigt. Om den dessutom vore en allmän företagsstämpling borde det finnas flera exempel som skulle förefalla entydligt tidiga med stämpeln. Av det faktum att man stämplat annan tråd i annan kvalitet med annan märkning tyder ju på att stämpeln snarare uppfattats som kvalitetsmärkning än bruksmärkning. Däremot är det ju möjligt att kronstämpeln med tiden kommit att förknippas med Skultuna och därför kommit att ses som ett varumärke. Misstänker dock att det är först senare. Och tills jag sett belägg för det tror jag inte att bruksnamnet eller dess initialer kombinerats med kronan förrän på 1800-talet.

[Anna-Carin]

Tänkte jag skulle passa på att fråga - de bilder som finns i Exisons "Mässing" och sägs komma ur Skultunas priskurant 1840-1850, är det den från ca 1860?

Vi talar alltså om illustrationerna i "Mässing" s 242-3, 246-7, och 249. Vad jag kan se finns allihop i priskuranten "ca 1830" (dvs ca 1840-45), men bara en del av dem finns med i den från ca 1860. Dessutom har båda priskuranterna i facsimilhäftet ("ca 1830" och ca 1860) pyttesmå bilder som är halvdant tecknade/graverade, medan de här bilderna är stora och detaljerade. Jag tror att de kommer från någon priskurant däremellan. Libris visar att det finns flera priskuranter bevarade som inte är scannade; 1857, 1860, 1862, 1875, 1884.

I senare delen nämns ett syningsinstrument från 1858. Där nämns att det då fanns en mindre järnsvarv, en kittelsvar och en valssvarv i gjuteriet, samt i manufakturverkstaden över installerats 24 svarvspindlar med dockor, "en del nytt och en annan del gammalt". Uppenbarligen var trycksvarvningen då i full gång i alla fall.

Det här verkstadshuset nämns annars flera gånger tidigare, det verkar under hela 1800-talet varit samma hus. Man har haft gjuteri på bottenvåningen och manufakturverkstad på övervåningen. Det var dock en ganska stor byggnad och har nog varit delad, nedervåningen sägs ena änden sägs omkring 1880 rymma krongjuteri i ena änden och grovgjuteri i andra, övervåningen svarvarverkstad i ena änden och filarverkstad i den andra. Någon gång innan 1898 tas en ny manufakturverkstad i bruk och då verkar manufaktur i koppar- och mässingsplåt flytta hit, medan övervåningen i gamla verkstaden skall ha fortsatt användas för efterbearbetning av gjutgods.

Jag tror att de 24 svarvspindlarna användes för gjutna arbeten; jämför tidningsartikeln från 1864 ovan - punkt 3, manufakturverkstaden för gjutna arbeten, har bl.a. 25 svarvstolar för ljusstakar, mortlar m.m. samt en "drifsvarf för kittlar, flaskor och krukor, sjelfverkande svarf" I artikeln nämns däremot 6 drivsvarvar under punkt 4; verkstaden för tråd, tuber och manufakturarbeten. De hann nog trycksvarva ett antal tusen plåtkärl per år med hjälp av de 6-7 svarvarna.

Forsgren säger föga om vad som hände på Skultuna under 1800-talets andra hälft, men Wikipedia uppger att "Efter en lång rättslig process fick olika släktingar till Hammarsköld äganderätten till bruket 1857. De ombildade Skultuna till aktiebolag 1860 under namnet Skultuna Bruk AB. Verkstäderna och utrustningen vid bruket var dock hopplöst omoderna. Reinhold Theodor Björklund anställdes som verkstadsingenjör, och började omedelbart modernisera anläggningarna och produktionsmetoderna. Redan 1862 kunde ett nytt tråddrageri tas i bruk." (källan anges vara "Hyttor och hamrar i Svartån" av Bååth, Sören och Lundström, Brage m.fl. 2011).

Syningsinstrumentet verkar alltså beskriva bruket före moderniseringarna, och tidningsartikeln beskriver hur det såg ut några år senare. Gjuteriet och manufakturverkstaden är båda 35 fot breda byggnader enligt artikeln, det kan stämma bra med att det varit en enda delad byggnad.

En sak som jag noterat är att noterat att det inte någonstans verkar nämnas rödmetall. Det hade ju annars varit intressant att få se en pinsbackkaffekanna och en mässingskaffekanna bredvid varandra.

I priskuranten "ca 1830" finns tekök av pinsback och av mässing; tepannor endast i mässing; bukiga kaffekannor i både pinsback och mässing men raka endast av pinsback. Priskuranten ca 1860 har tekök endast av pinsback; tepannor finns i både pinsback och mässing, bukiga kaffekannor fortfarande i både pinsback och mässing, men raka kaffekannor fortfarande endast i pinsback. Priskuranten online, ca 1878, har tepannor i både pinsback och mässing; de övriga varianterna enbart i pinsback. Övriga plåtartiklar i den priskuranten (ljusplåtar, kannor, krukor osv) uppges vara av mässing.

Av de här tre katalogerna att döma verkar Skultunas raka kaffekannor alltså konsekvent vara gjorda i pinsback, om det kan ge någon ledning.

Intressant att man då installerat ett förnicklingsverk i den nya verkstaden. Nu tror jag inte att Evas ljusplåtar, min kaffekanna och troligen inte heller Blomman92:s ljusstakar är förnicklade här. De är äldre. Visserligen skulle man kunna tänka sig restlager som legat en tid för att moderniseras med förnickling men jag har svårt att tro att Skultuna hade råd att ligga på stora lager färdiga produkter. De borde ju om de funnits ha fall sålts av vid konkursen 1860.

[...]

Jag börjar gissa att du kan ha rätt i fråga om de ändrade stämplarna, efter konkursen 1860 och bildandet av aktiebolaget genomförs en rad moderniseringar, de nya stämplarna borde kunna vara en av de sakerna. Helt klart borde det vara under Hanströms tid som bruksförvaltare före 1873.

Menar du C.W. Hammarskölds konkurs 1850, eller var det en senare konkurs? 1860 har jag bara sett nämnt som året då bruket blev aktiebolag. Forsgren är som sagt väldigt kortfattad om den här tiden.

Intressant det du återger om Hammarsköldarna, att de var såpass kunniga/engagerade i de tekniska aspekterna! Synd att det ändå gick utför.

Stämplarna får jag sätta upp på min växande lista över saker jag ska återkomma till vid tillfälle...

[FBQ]

Jo, det var de bilderna jag tänkte på. Så det är bilder som finns med i flera av priskuranterna. Men det finns alltså en priskurant från odaterad från ca 1830 (ca 1845-1850) och en odaterad från ca 1860, förutom daterade från 1857, 1860, 1862, 1875 och 1878?
Då måste Erixon ha hämtat bilderna ur samma katalog, men skjutit tillbaka dateringen då han skrev Skultunaboken.

Jag var lite slarvig när jag talade om konkurs och aktiebolag, men vi kan ju passa på prata om den yngre Hammarskjöld på samma gång. Han förefaller ha varit ambitiös, haft lätt med folk och kunnat tala med såväl prominenta personer som sina smeder på deras nivå och hade lätt att bli omtyckt. Han verkar också gjort ansatser att sätta sig in i verksamheten, även om han från början var officer. Däremot verkar han som jag uppfattar det ha varit en smula lagd för spekulativa affärer, och mer benägen att skjuta från höften snarare än göra ordentliga kostnadskalkyler. Nu verkar det ju som olyckliga omständigheter och snarast Hammarskjölds privata ekonomiska förhållanden än Skultunas ledde till konkursen. Hans bror och far verkar för övrigt ha varit lika dåliga att hålla i pengar.

Efter konkursen 1850 dröjde det till 1857 innan Skultuna frånhändes konkursboet. Det var auditör Cederschiöld som köpte bruket, men han var tydligen bulvan för Carl Fredrik Löwenborg och Anton Mauritz Nordenskjöld. Båda var gifta med döttrar till Carl Reinhold Hammarskjöld, en bror till Per Hammarskjöld, Per Wilhelm Hammarskjölds far och Wilhelm Hammarskjöld och hade även innan konkursen varit delägare i bruket.

Jag såg att Hanberg som jag nämnde nedan som disponent på 1860-talet tog över som disponent redan 1851. Tydligen tog det några år för honom att bli varm i kläderna, så länge Skultuna kontrollerades av konkursboet var ju också möjligheterna till utveckling ganska små. Han verkar dock från 1855 ha tagit upp tillverkning av skeppsförhydringar och mässingsspik för att fästa sådan i brukets produktion, något som under de närmaste decennierna kom att bli en av Skultunas mer betydande produktionsområden.



Jag skall se om jag kan titta på det där. Jag såg en Skultunakanna med S:B-stämpel för 90:- när jag i Jönköping för några veckor sedan. Det blev dock inget köp, jag såg annat jag ville ha, bland annat en trevlig kopparpanna och jag börjar ju få många kaffepannor. Den har har är ju förnicklad så där går ju inte metallen att se. Upplever nog annars att de numera inte brukar kosta mer än så och att det nog blir fler chanser om jag vill hitta en.

Såg faktiskt lite Skultuna idag när jag var ute, en ljusplåt i vanlig modell med rakstämpel "Skultuna" och en liten empirestake med SB och kronastämpel. Nu tyckte jag båda var lite dyra mot de brukar kosta - jag har köpt en del i den affären som ju snarare är antikaffär än loppis men då brukar de ha sådant som man har väldigt liten chans att springa på på loppis - Skultuna brukar gå att hitta ändå. Hoppas lite fler öppnar snart så kanske jag kan fylla på med fler exempel.

[Anna-Carin]

Tack för det fortsatta referatet av boken! Jag har sett en hel del klagomål i tidningar om hur usel Skultunas förhydningsplåt var jämfört med den engelska; om den ändå blev en stor produkt så tyder det på den inte var så dålig ändå, utan att insändarna kanske egentligen representerade konkurrerande firmor.


Priskuranter
Datering av priskuranterna är en besvärlig sak. Som det står på din bild här ovanför av den tidiga priskuranten, är den tryckta dateringen "Ifrån d: ........ 18. ....", och på den ca 1860 står det bara "ifrån den ___________". Årtalet kompletterades för hand, antagligen när katalogen lämnades ut - om man kom ihåg och iddes, vill säga. Även den från 1878 har bara handskriven datering. Så de daterade katalogerna från 1857, 1860 och 1862 kan representera 1, 2 eller 3 olika tryckningar - vi vet inte med mindre än att man sätter sig och jämför dem sida för sida. Om man har tillgång till Skultunas arkiv går det kanske att precisera dateringarna genom att jämföra katalogerna med produktionen.


Stämplar
Obs att det här bara är lösa funderingar, eftersom jag själv vet alldeles för lite om själva föremålen för att bedöma om det är rimligt:

S:B är ett skrivsätt som jag förknippar med 1700-talet. Därför tror jag att de stämplarna infördes av Carl Jacob Adlerwald (född 1758?) eller möjligen Wilhelm (f 1780), snarare än Carl Wilhelm (f 1807). Om stämpelbeställningen sköttes på lägre nivå kan det ha varit en äldre verkmästare etc.

S.B. (i rektangulär fördjupning) är ett modernare skrivsätt och antyder ett generationsskifte. Jag tror att C.W. Hammarsköld bör ha använt det skrivsättet när man behövde komplettera med fler stämplar för gjutna varor. Jag tror att även plåtstämplarna med SKULTUNA infördes av Hammarsköld, fast man snålade och inte bytte ut alla stämplar utan bara kompletterade och ersatte trasiga stämplar (S.B. i fördjupning förekommer väl bara på gjutna varor - det tyder på att den infördes ungefär samtidigt som stämplar med hela namnet utskrivet, vilket endast väl förekommer på plåt.) På en kupig ljusstaksfot vore det nog svårt att få tydliga avtryck av en lång stämpel med hela namnet, vilket jag tror är anledningen till att SB-förkortningen behölls på ljusstakar även långt fram i tiden. Jag kan tänka mig att stämpeln med den öppna kronan infördes av Hammarsköld (någon av dem) för att ge ett igenkänningsmärke utöver de anonyma initialerna på de gjutna varorna, och kanske skänka lite glans åt varumärket. Från 1832 och några år framåt annonserade Skultunas bod i Stockholm nya ljusstaksmodeller varje år, uppenbarligen till en modemedveten publik.

Det skulle vara vackert om Adlerwald införde S:B-stämplarna ca 1825, som det påstås, och Hammarsköld införde S.B. i början av 1830-talet, men jag tippar att tidsgapet är längre än så. Det verkar finnas flera olika S:B-stämplar som använts på samma typ av föremål (olika högt placerat kolon); alltså flera olika beställningstillfällen, och tyder på ett längre tidsspann. Det verkar nämligen finnas bara några få olika S.B.-stämplar för ljusstakar -en stor andel av ljusstakarna med den stämpeln har en stämpel som är skadad i nederkanten så att fördjupningen nedanför ".B." saknas; det verkar osannolikt att flera stämplar skulle få exakt samma skada.

Skultuna med versala kursiver i rektangulär fördjupning, och stämpeln med groteskt (=sans serif) typsnitt på Prylsnubbens mjölkflaska har jag trott hör till 1850-talet, efter Hammarskölds konkurs i slutet av 1849, eftersom det bör ha varit en rörig period. Men jag börjar tveka. Prylsnubbens flaska har en nästan rak form, medan Kaptenens är påtagligt konkav. Illustrationerna i katalogen visar dock en överdrivet konkav form redan "ca 1830" men även ca 1860, vilket tyder på att Prylsnubbens flaska borde vara gjord före katalogen "ca 1830" (tidigt 1840-tal?); det är helt enkelt svårt att tänka sig att en så rak form skulle avbildas så överdrivet kurvig (katalogbilden är ca 50 % bredare upptill och nertill än på mitten). Jag förmodar att livet på flaskan ursprungligen formades med vattendrivna hammare, och då nöjde man sig med en lätt konkav form, medan livet på Kaptenens kan vara gjort med den invändiga trycksvarvningen som du nämnde tidigare. Det känns konstigt med ett groteskt typsnitt så tidigt, men den första grotesken kom redan ca 1816 i England (Caslon Egyptian), och tyskarna var tydligen också tidiga med grotesker, men när de kom till Sverige är en annan fråga. Sen förekommer ju samma (?) stämpel tillsammans med en bygelkrona (sluten krona) på en av bilderna Eva postade här - "1840-1860-talet. Texten SKULTUNA med stora bokstäver. Med eller utan krona." Med den sortens krona tror jag den hör till den senare delen av perioden.



Lycka till med fyndandet! Det är nog tur att jag inte har så mycket loppismöjligheter för vi har egentligen inte plats för mer saker (för mycket böcker, bl.a.), så jag försöker hålla mig till fingerborgar och sysaxar och annat smått, eller köpa äldre saker för att ersätta nyare... Försöker, som sagt - det slinker med en del saker hem ändå!