Wessbergs Lerkärlsfabrik [ID: Harry Wessberg]

[söffe]

Göteborgs porslinsfabrik låg inte långt från Lundby/Lindholmen. Genomfartsleden förbi heter f ö Rörstrandvägen. Det behöver ju inte ha något med aktuella keramiker att göra men kanske ändå av visst intresse?
Söffe

[Bengt H.]

Vad bra att denna gamla tråd kommer fram igen.
Jag har på senare tid försökt att få fram lite information om Bröderna Wessbergs lerkärlsfabrik, och kom då inte alls ihåg denna diskussion.

Mina försök att hitta upplysningar, som t.ex. priskuranter från fabriken, har emellertid varit resultatlösa. Detsamma gäller Göteborgs lerkärlsfabrik.
Ändå har jag varit i kontakt med Stadsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, Stadsmuseet, Röhsska, Landsarkivet och Region- och stadsarkivet, Gbg.
Från Kungl. biblioteket fick jag i alla fall en priskurant från Göteborgs lerkärlsfabrik.

Kanske någon har tips om andra sökvägar, eller t.o.m. kan ge upplysningar om de bägge göteborgsfabrikerna.

[Gideon]

Håller med om att det är bra att tråden lyftes upp igen.

Det kan tänkas att Bröderna Wessbergs Lerkärlsfabrik i Göteborg, bestod av Harry Conrad och Axel Alarik Wessberg, som ägare. Knut Arvid är jag dock lite mer osäker på, i ålderskillnadshänseende.

En preliminär, kronologisk sammanfattning, som bör fyllas på och finslipas:
Wessberg, Lars Peter
Kakelugnsmakare
f. 1837 i Laholm (Hallands län, Halland)
Död 22/8 1905
Gift man, far i familjen
Andre Roten
Lundby (Göteborgs och Bohus län, Västergötland)
Födelseort i källan: Laholm Hallands län

Vessberg, Knut Arvid
Kakelugnsmakare
f. 1866 i Kungälv (Göteborgs och Bohus län, Bohuslän)
Gift man, far i familjen
Förste Roten
Lundby (Göteborgs och Bohus län, Västergötland)
Födelseort i källan: Kungälv Göteborgs och Bohus län

Wessberg, Axel Alarik
Född 18/10 1872 i Lundby (Göteborgs och Bohus län, Västergötland).
Död 25/1 1950.
Begravd 31/1 1950
Kakelugnsmakare
Ogift man.
Göteborg (Göteborgs kn, Västra Götalands län)
Lundby nya kyrkogård (Göteborg), kv. 3, nr. 23 (kista)
Kyrkobokförd i Lundby, Göteborgs stad (Göteborgs och Bohus län, Västergötland).

Wessberg, Harry Conrad
f. 27/2 1880
Keramiker
Göteborg (Göteborgs kn, Västra Götalands län)
Död 21/3 1970
Begravd 2/4 1970

[Bengt H.]

Från en bekant som har kunskap och material att ta fram sådant har jag fått dessa uppgifter:
Lars Peter Wessberg och hans hustru Hanna Sjöberg fick fyra söner, Knut Arvid, Axel Alarik, Evald Fabian och Konrad Harry samt två döttrar.

Kanske det till och med var fyra bröder som drev lerkärlsfabriken?

[Gideon]

År 1900 var Evald Fabian Wessberg folkskolelärare.
Vid samma tid räknades Knut Arvid, boendes i Förste Roten,, resp. Axel Alarik som kakelugnsmakare och Conrad Harry som kakelugnsmakeriarbetare, boendes hos fadern i Andre Roten i Lundby.

Men självklart kan Evald ha sadlat om, och blvit mer handgriplig i sin utövning.
Det återstår att ta reda på.

Wessberg, Evald Fabian
Herr
Göteborg (Göteborgs kn, Västra Götalands län)
f. 1876 i Lundby (Göteborgs och Bohus län, Västergötland)
Begravd 24/3 1949
Lundby nya kyrkogård (Göteborg), kv. 21, nr. 10 (kista)

[E.B.]

Bengt H, hur kommer det sig att du började leta information om denna verkstad, har du sett eller kanske har du några alster? Jag har inte sett någon mer sak än min vas från dem. Någon annan som har?

[Bengt H.]

Det började med att jag sökte efter information om Arne Säfström.
Han och hans många syskon kom till Göteborg från Gävle i unga år i början av 1900-talet.
Från lexonettamanda fick jag så uppgiften att Arne Säfström så småningom började hos Bröderna Wessberg. (Brodern Fred Säfström blev drejare hos Syco.Möjligen har också någon av de andra syskonen ägnat sig åt keramik)
Eftersom Bröderna Wessbergs lerkärlsfabrik är en helt okänd tillverkare blev jag intressad av att hitta lite uppgifter. När jag av samma anledning försökte hitta lite grann om Göteborgs lerkärlsfabrik blev det naturligt att förfrågan gällde bägge.
Som jag tidigare skrivit, blev det ingen framgång i något av fallen.

[Bengt H.]

Wessberg

Nog skulle det vara bra om det gick att ordna så att Arne Säfström fick en egen tråd och att denna kunde få en rubrik som kan härledas till Wessbergs Lerkärlsfabrik.

I alla fall har min fenomenala medhjälpare kommit med lite uppgifter från bl.a. handelsregistret.

Den 28/6 1906 inkom till Magistraten i Göteborg denna skrivelse:
”Undertecknade, Konrad Harry Wessberg, Knut Arvid Wessberg och Axel Alarik Wessberg, hvilka samtliga äga hemvist här i staden, få härmed anmäla, att vi ämna härstädes i bolag idka tillverkning och försäljning af lervaror under firma K.A. Wessberg & Co.
Göteborg den 23 juni 1906.”

Den 3 juli 1906 intas i handelsregistret att ” Konrad Harry Wessberg, Knut Arvid Wessberg och Axel Alarik Wessberg, samtliga boende i Göteborg, ämnar här i bolag idka tillverkning och försäljning af lervaror under firma K.A. Wessberg & Co.”

Den 15 jan. 1949 finns i registret intaget att Knut Arvid Wessberg har avlidit, men att de två andra fortsätter rörelsen under oförändrad firma.
Firmans postadress: Lindholmsvägen 25, Göteborg.

Den 22 april 1950 intages i registret att Axel Alarik Wessberg har avlidit. Konrad Harry Wessberg fortsätter rörelsen under oförändrad firma.

Den 2 dec. 1950 finns anmälan registrerad att rörelsen har upphört.

[simco]

Denna intressanta tråd har bidragit till att flera keramiker och fabriker kommit fram för diskussion. För att dessa ska lyftas fram, och att ge möjlighet till att nya dokumentationstrådar kan skapas, har jag flyttat några inlägg till separat tråd;

Arne Säfström, Terrakotta Keramik

http://precisensan.com/antikforum/showthread.php?29549-Arne-S%E4fstr%F6m-Wessbergs-Lerk%E4rlsfabrik

[Bengt H.]

Jag får börja med att sända ett stort tack till simco, Kaptenen och Gideon (kanske det också är någon mer som medverkar, i så fall gäller tacket även denna/e) för ert arbete med att organisera upp de olika trådarna. Ett mycket bra resultat har det blivit.

I dag anlände lite material ur yrkesinspektionens arkiv. Nu gav det väl inte så mycket ytterligare upplysningar.
Företaget benämns omväxlande Bröderna Wessbergs lervarufabrik och K.A. Wessberg & Co.
I ett protokoll från den 21/6 1944 finns antecknat att företaget har 1 manlig arbetare. Förutom bröderna då förmodar jag.
Från den 24/3 1948 finns samma upplysningar.
Protokollet från den 30/8 1950 anger att verksamheten är nedlagt.

[Bengt H.]

För nästan precis 74 år sedan publicerades denna artikel i Göteborgs Handelstidnings julnummer 1939.

Lindholms-interiör

En småindustri med traditioner.

Gammal i gården: K.A. Wessberg sitter och tänker -

Det var tider en gång, när Lindholmen på Hisingssidan låg som ett säteri, vars skiftande ägare i tur och ordning försökte profitera av egendomens särskilda möjligheter och läge.
En tysk, som i 1800-talets början satt som proprietär på Lindholmens säteri, lär ha varit flink uti att utnyttja platsens förutsättningar – såsom icke ovanligt är när det gäller tyskar i främmande land. Man anser bland äldre folk ute på ”Slottet” och Lindholmen att det var denna tysk som anlade flera småindustrier här, bland annat den lerkärlstillverkning som alltjämt existerar på Lindholmen. Men omöjligt är det väl ej, att någon krukomakare haft sin drejskiva i gång här ute åtskilligt tidigare och att den företagsamme tysken endast fått upp en tillverkning i större omfattning. Det har gått många år sedan dess, och det som rört omständigheterna kring en enkel lergodstillverkning har ej särskilt lagts på minnet av traditionen här ute.
Ändå har man här ett alldeles förträffligt minne för det som förgånget är. Några av de bästa bärarna av lindholmskrönika finner man kanske just i den gamla lerkärlstillverkningen, vilken sedan många år tillbaka drives av de tre bröderna Wessberg, Knut, Axel och Harry. Som trogen medhjälpare finner man här också Karl Gustaf Dahlbom, som nu går på sitt 80:de år – i full verksamhet och med den bästa hågkomst av allt här ute vid älvmynningen.

Interiör:Ugnsöppningen igenmurad för bränning.

Så får man reda på ett och annat när man satt sig en stund till ro i den gamla verkstaden med sin karaktäristiska interiör. Man behöver ej bli ensam om nöjet att sitta här i den trivsamma arbetshallen och lyssna till erfarna, kunniga och tänkande män. Hit söka sig åtskilliga av Lindholmens både äldre och yngre män under dagens lopp, somliga kanske blott för att fördriva en stund i den vänliga omgivningen och för att få något med av kaminens välsignelse – eller av brännugnen, när den är tänd. Hur som helst, det fattas ej besökare, och antagligen ej heller sådan nyhetsförmedling som har lokalt intresse.
Den äldste av de tre bröderna, den 73-årige Knut Wessberg, kan omtala hur hans far, Lars Petter Wessberg, arrenderade den ena av de gamla sätesgårdarna här och tog upp lerkärlsfabrikationen på platsen som sitt vitae genus.
Han var född 1837 – berättar Knut Wessberg. Och han var bördig från Laholm – så vi är av hallandssläkten Wessberg, vi. Men han flyttade till trakterna här uppe, och arbetade ett tag hos den bekante Rignér i Haga – kakelfabriken – som sedan blev Dahlanders tapetfabrik – och när Rignér hade köpt Stora teatern och ägde den ett slag, så nog var far med där också och arbetade. Men han slog sig så ner i Kungälv som kakelfabrikör och kakelugnsmakare. Det var på den tiden mest kakel till ugnar som tillverkades. Kakelugnar var ju på mode då, det skulle sättas sådan även hos bönderna ute i gårdarna – så det var rätt bra med det jobbet. Blomkrukor och annat lergods spelade egentligen en underordnad roll. Lars Petter Wessberg fortsatte med kakelfabrikationen även sedan han flyttat hit till Lindholmen och övertagit arrendet här efter en som hette Magnusson. Det var 1866 som far kom hit, och han höll på här ända till 1905, då han dog. Det var då som vi bröder övertogo affären och vi ha fortsatt driften sedan dess och hitintills.
Jo, fortsätter Knut Wessberg, där han eftertänksamt suger en mycket avhållen snugga. Det där med kakelugnarna tog ju en ände mest så småningom – det är väl en 25-30 år sedan, som efterfrågan började minskas – när man allmänt övergick efter hand till andra värmekällor och centralvärme – då blev det mest stopp med kakelformandet. Men medan det gällde för någonting fanns det nog så skickligt folk i yrket. Det var drejare och formare som hade det riktiga handlaget och kunde modellera i vissa stilarter – det gällde ju att framställa ”fris” och ”sims” och ”fotsims”, som var ornerade kakel för prydnadens skull. Sådana drivna yrkesmän voro litet förmer än andra drejare och vandrade i ombyte från mästare till mästare, formade sina mönster och gubbar var på sitt sätt, lagade brustna formar och annat. Det har ju annars kommit upp igen kakelugnsmakeriet – men det blir mest finare ting – sådant som göres i Upsala-Ekeby t.ex. av uppsalaleran – den är ju starkt kalkhaltig och fin till sådant. Här har vi ju annan lera – som är fin till blomkrukor som vi nu gör, och har gjort i många år – det går det med och det går att bli av med dem! - Och vi kör med våra drejskivor – och sparkar dem igång, som i tidernas begynnelse – det går det också – och handarbete är allt som går ut härifrån.
Om det fanns många som vi här förr? - Jo, nog fanns det några stycken. Låt mig se: Där var en vid Slottsskogen – i svängen vid nuvarande Slottsskogsvallen – Ja, vid skidbacken. Det var en kakelugnsmakare Olsson, som hade sitt där. Så var det två i Majorna – en som hette Ahlberg och en som hette Selander. Och så var det Bergkvist vid Djurgårdsgatan – som för resten blev stor tomtägare, och som det gick många historier om! Det var i Göteborg det. Men i Kungälv var det två – de hette Olsson, båda. På den tiden seglade man ner lergodset i segelbåtar till Göteborg och till skärgården – och det hände också att man seglade ikull med hela lasten! Här på Lindholmen hade vi också båtar – två öppna vessingar – avlagda följebåtar – sådana som man inte ser mera. Dom lastade vi och foro över älven och upp i sta´n med vårt gods. - Här var ju annat, här ute, på den tiden. Stora vassar och träsk, och kanaler genom vassen, som vi rodde i – ända in på Ramberget – och fullt med sjöfågel – änder och vadare – och örn kunde man se på Ramberget. Där jagades det änder och beckasiner ute i sumpen – det var så pass, så det kom fina engelsmän hit över bara för jaktens skull. - För oss pojkar var det äventyrsland! Och när det frös på – så tog vi skridskorna på hemma och åkte långt upp i vassarna på upptäcktsfärd – så nog var det på annat vis – och bebyggelsen inte så vidlyftig. - Men en fick ju friköpa sina hus och tomter efter hand, och det blev många som ville bygga och bo här till sist. - Men nu får jag allt gå och se efter ugnen – slutar Knut Wessberg – med en sista sugning på en kallnad pipa.
Det är bränning i den ena ugnen i dag, och i brännhuset flamma lågorna från furubränslet med vackert eldsken upp mot takets svarta mörker. Knut Wessberg tar själv nattvakten – det skall ju fyras lite starkare efterhand. Och upp till 850-900 grader skall man ha värmen för lergodset. Det sker under loppet av ett dygn ungefär, och så får ugnen flera dagar på sig att bli så sval, att den kan öppnas – och släppa ut massor av röda, brända, välgjorda blomkrukor, som antagligen äro glada slippa ut efter persen i glödhettan. - Nattvakten kan ha sina långa timmar – då sitter man och röker och tänker, säger Wessberg. Men den kan ha sin vackra stämning – och furu brinner vackert, och ensligheten kan vara fin.
Ursprungligt och stämningsfullt kan hela yrket framstå för en som kommer och går och försöker följa lite med i detaljerna, i teknik och skicklighet. Ett av jordens äldsta yrken – krukomakarens – och med en nästan bedövande tradition. Och – sunt måste det bestämt vara.
Knut Wessberg är 73 år och – som sina bröder – kry som en nötkärna. Och här sitter Karl Gustaf Dahlbom – en gentleman på 80 år, som praktiskt taget aldrig varit sjuk under de 53 år som han arbetat dagligen i denna samma arbetslokal. Och som under de senaste 35 åren suttit vid samma drejskiva, i samma arbetsplats, och gjort sitt säkra och goda arbete.
Man kan fundera över, om ej denna lera, som hämtas friskt vid nybyggen här eller där i staden, kan ha någon radioaktivitet som har förmågan att hålla krukmakaren vid god vigör. Det ser nästan så ut. Och inte nog med det. Det kan förefalla, som om arbetet vid drejskivan skänkte anspråkslöshet, arbetslycka och filosofisk levnadskonst.

C.T.H.

Förnämlig yrkesman: K.G. Dahlbom, 35 år på arbetsplatsen, 53 år i samma lokal -

[Gideon]

Vilken fin berättelse Du har hittat och vänligt återgett här, Bengt H. Säkert är det inte bara jag som är tacksam för detta kulturhistoriska uppdagande.

I djupet av Göteborgs skärgårdsvatten kan man alltså finna hela kakelugnar i sjunkna båtlaster, och det är då fullt möjligt att de en dag bärgas och rekonstrueras för lämplig visning i historiemiljö. Varför inte?
Dessutom var det överraskande att läsa ordet "radioaktivitet" redan året 1939, men artikelförfattaren tänkte nog inte på samma sak som vi idag.

[Andres]

Fin artikel, tack för den!!

[prylsnubben]

Tack Bengt H. Du är en äkta kulturbevarare. Undrar vart alla Wessbergs produkter
tagit vägen, alla kan väl inte vara sönderslagna alternativt kastade.
PS Radioaktiv=t.ex ämne i naturen som utvecklar energi och energi hade han helt
klart K.G. Dahlbom.

[Bengt H.]

Mycket roligt att ni uppskattar artikeln, Gideon, Andres och Prylsnubben.

Ja, det verkar som att "det radioaktiva" uppfattades på annat sätt förr i tiden. Då "tillverkades" och utbjöds radioaktivt vatten som något som var nyttigt att dricka av och bada i.