Kakelugnar

[Gideon]

När jag sedan kom hem och det blev några liknande arbeten fick jag alltid sköta dem. Men jag ville se mig vidare omkring! När därför arbetet på höstarna började tunna ut, studerade jag annonser om sättare. På så sätt kom jag att arbeta i Göteborg, Borås och Oskarshamn med flera platser.
Det var alltid ont om arbete på hösten och vintern. De som kunde, reste hem och tog igen sig tills arbetstillgången blev bättre.

År 1907 i maj utbröt det strejk inom yrket. Den räckte till de sista dagarna i augusti. I överenskommelsen, när strejken upphörde, ingick, att samtliga sättare skulle ågtergå till sina gamla arbetsplatser.
En del av mästarna hade använt sig av strejkbrytare och var därför dåligt omtyckta av föreningen. Föreningen beslöt att alla skulle återgå till de gamla arbetsplatserna utom hos dem som fortfarande hade strejkbrytare i arbete. Där skulle man endast sätta två kakelugnar och sedan sluta. Jag och några stycken till, opponerade oss, därför att det stred mot uppgörelsens anda. Men beslutet stod fast, och jag följde beslutet.

Jag tillhörde en idrottsklubb Svea, där fanns två bröder Gustafsson, söner till en kakelugnsmästare Gustafsson*. Han drev yrket i mindre skala. Bröderna övertalade mig att börja hos honom. Men där fanns ej den ordning jag var van vid, så jag trivdes ej.
Jag förstod att tack vare kakelugnsstrejken värmeledning fått ett kraftigt handtag. De flesta byggherrar och byggmästare som hade halvfärdiga kakelugnar rev ut desamma, och ersatte dem med värmeelement. De fick på samma gång tillfälle att jämföra. Eftersom de hade både kakelugnar och värmeelement i samma fastighet. Att värmeledningen hade framtiden för sig tvivlade jag ej på, men jag hoppades att det skulle taga längre tid på landsorten att konkurrera bort kakelugnen.

Sonen till min förste mästare, Gustav Josefsson, hade trots sin ungdom lyckats hålla den lilla krukmakeriverkstaden i gång. Han resonerade med mig, då jag var hemma under strejken, om jag skulle bli kompanjon med honom. Han hade ej varit i tillfälle att lära kakeluppsättning. Han hade den uppfattningen att kakelugnarna höll på att tränga ut de öppna spisarna på landsbygden, och att arbetstillgången skulle bli god i framtiden. Eftersom arbetsförhållandena i Stockholm efter strejken blivit mindre trevliga, bestämde jag mig för att resa hem och bli kompanjon med Gustav.

Då jag i många år arbetat i städer och större orter började jag efter en tid tycka, att det var långtråkigt på landet. Man hade ju ej minsta möjlighet till någon förströelse på fritiden, Men vad värre var - på grund av det växande intresset för värmeledning, gick många kakelugnssättare i Kalmar arbetslösa. För att få någon inkomst tog de så mycket landsortsarbete de kunde komma över, ofta till underpris. Detta gjorde, att nettot på vår rörelse ej blev större, än vad Gustaf behövde för sina egna behov. Jag fick leva på mina besparingar och på mor och far. På det sättet kunde det ej fortgå. På nyåret 1909 upphörde jag med kompanjonskapet.

Växjö låg endast 10 mil från Kalmar, så jag kände rätt väl till förhållandena där genom vandrande gesäller. Efter vad jag säkert visste, sköttes kakelugnsarbetet där mycket dåligt, Man berättade, att om någon sökte stans mäster, så var säkraste platsen att finna honom på stadskällaren.
Jag plockade ihop mina grejor plus det lilla, som var kvar av mina sparslantar, och etablerade mig utan vidare ceremonier i Växjö. Det gick bra, för dagen efter det att jag annonserat om min rörelse, gjorde jag upp om arbete i en nybyggd villa. Mera beställningar strömmade in.

Jag blev tvungen att skaffa mera arbetskraft, men även det lyckades. Alla den gamle mästerns mannar gick över till mig. Värmeledning hade här ännu ej blivit så vanlig företeelse, så under bästa säsong hade jag de första åren omkring 15 man i arbete. Men livet har även mörka sidor. Folk i allmänhet här och byggmästare i synnerhet hade på den tiden ont om pengar, så att det var ofta omöjligt att få betalt för utfört arbete. Men även detta blev det rätsida på med tiden.
Tiden gick. År 1962 satte jag min sista kakelugn.

Växjö i januari 1966
Josef Lander



Efter avslutad arbetsdag.
Josef Lander 1967

*
Ur Sveriges befolkning 1900:
Josef Carlsson
Kakelugnsmak.
f. 1858 i Förlösa (Kalmar län, Småland)
d. 1900
Gift man, far i familjen
Gösbäck
Förlösa (Kalmar län, Småland)
Födelseort i källan: Förlösa

Karl Gustaf Lund
Kakelmakare
f. 1845 i Uppsala (Uppsala län, Uppland)
Gift man, far i familjen
Utom staden No 110
Kalmar stadsförs (Kalmar län, Småland)
Födelseort i källan: Uppsala Uppsala län

Emil A. Andersson
Kakelmakare
f. 1859 i Bäckebo (Kalmar län, Småland)
Gift man, far i familjen
Planeten No 1
Adolf Fredrik rote 18 (Stockholms stad, Uppland)
Kyrkobokföringsort: Adolf Fredrik
Födelseort i källan: Bäckebo Kalmar län

Sven Johan Gustafsson (med två söner i yrket; Johan Arvid ,1878-1908 och Gustaf Thure 1882-1958)
Kakelugnsmakare
f. 1845 i Götene (Skaraborgs län, Västergötland)
Gift man, far i familjen
Nordslätt
Borås (Älvsborgs län, Västergötland)
Födelseort i källan: Götene Skaraborgs län

Begravda i Sverige:
Gustav Josefsson (son till Landers förste mästare)
f. 21/5 1888
Fabrikör
Baltorp 1:33
Död 9/3 1956
Begravd 18/3 1956
Förlösa kyrkogård

[Bengt H.]

Vilka fantastiska artiklar det finns i dessa årsböcker!

Tack så mycket, Gideon, för att Du låtit oss ta del av denna mycket intressanta och trevliga berättelser.

Hoppas att det är fler som gör sammalunda. Eller i varje fall tipsar om det finns något sådant här i någon årsbok från hembygdsföreningar, - förbund, museer eller liknande.

[Gideon]

Tack Bengt H.
Det finns säkert många fler historier, som vi ännu inte fått oss till livs.
Ett hundratal liknade berättelser finns säkert publicerade i olika skrifter under hela 1900-talet. Det gäller bara att leta rätt på dem alla, och tids nog får vi full överblick.

[simco]

Härligt att läsa säger även jag. Hoppas att jag kan vara behjälplig längre fram!

[Bengt H.]

Johan Amandus Julius Johansson

Kanske kommer ni från ett tidigare inlägg ihåg en förfrågan om kakelugnsmakaren Johan Amandus Julius Johansson.
Lite upplysningar har hittats, och då bl.a. att han föddes den 6/3 1864 i Uddevalla och avled på samma ort den 19/9 1939 och även att han finns begravd på Östra kyrkogården i staden.
Från samma ypperliga källa som tidigare försett mig med mängder av artiklar, foton, upplysningar m.m. har det nu inkommit en artikel om Johan Amandus och där han berättar om sitt liv som kakelugnsmakare.
I artikeln ”Yrkesmän berättar” från 1937 och med rubriken ”Kakelugnsmakaren ger en bild av sitt döende yrke” får man i varje fall en inblick i J A Johanssons väg till egen kakelugnstillverkning.


”Kakelugnsmakaren är snart blott en legendarisk person. Hans gamla fina yrke, som fordom stod högt i kurs, har under de senaste decennierna fört en tynande tillvaro, och det torde i det närmaste kunna betraktas som avsomnat. Tyvärr skulle man vilja säga, ty kakelugnen var ett av de mest trivsamma föremålen i vår barndoms hem.

Kakelugnsmakare J.A. Johansson i Uddevalla har nu slutat sin verksamhet efter 55 års trogen tjänst hos sitt yrke. Förvissade om att det han icke vet om kakelugnsmakeri knappast är värt att veta, bedja vi honom berätta något om yrket och hans liv som yrkesman.

Jag är född i Uddevalla, säger hr Johansson. Min far hade en liten kakelfabrik, där Betelkapellet nu ligger. På denna tid fanns det i staden ännu en kakelfabrik, nämligen Hjobergs, en mycket gammal firma. Dessutom fanns det kakelfabriker i Vänersborg och Göteborg, och då konkurrensen blev för svår, flyttade vi till Stockholm, där min far fick anställning som verkmästare vid Åkerlindska kakelfabriken. Där lärde även jag yrket och var under åren 1882 till 1894 anställd där. Yrkesutbildningen omfattade 5 års lärotid, 3 år inne i kakelfabriken och 2 år som uppsättare.

Efter anställningar som verkmästare vid kakelfabriker i Linköping och Göteborg kom jag till Uddevalla omkring år 1902 och byggde en egen verkstad. Olyckan var emellertid framme, och byggnaden brann ned. Den byggdes dock upp igen och tillverkningen fortsattes. Så småningom blev det inte längre lönande att tillverka kakel, men uppsättningen har jag fortsatt med. Nu är det emellertid alldeles slut. Det är väl 6 à 7 år sedan vi satte upp den sista nya kakelugnen. Det är värmeledningen, som utträngt kakelugnen och däråt är intet att göra. Utvecklingen är något som inte står att hejda.

- Kan man inte tänka sig en kakelugnens renässans, inskjuter intervjuaren.

- Nej det kan man nog inte, fortsätter hr Johansson. Det finns väl alltjämt en och annan, som vill ha en kakelugn, men de flesta, som önska en eldstad föredraga en öppen spis. Annat var det förr i världen. Då var det minsann ingen brist på beställningar. När det byggdes ett större hus i Stockholm, betydde detta som regel en order på 100 à 150 kakelugnar. Priserna varierade givetvis mycket, alltefter kvalitet och utförande, från 75 kr. och uppåt.

Hr Johansson visar en katalog från Åkerlindska kakelfabriken i Stockholm. Den upptager ett 40- tal modeller, från de enkla till de verkliga praktpjäser. Här finns kakelugnar för sollenitetsrum, fransk kabinettskakelugn, Lisénkakelugn, florentinsk spis, tysk renässanskakelugn och många andra. Utsirade och målade pjäser, ja, fullkomliga konstverk.

Kakeltillverkningen är en ganska invecklad procedur. Först ska leran arbetas. Det är s. k. varvig lera, som här i Sverige finns på Uppsalaslätten. Denna lera valsas i maskiner, så att den blir smidig. Sedan slås den i formar, och tillsättes med sand. Då massan blivit halvhård, tages den ur formen, putsas, vändes och torkas i s. k. deser d. v. s. torkställningar. Därefter skall den in i ugnarna för en första bränning, s. k. skröjbränning. När denna är klar, skall massan begjutas med emaljmassa eller som den också kallas glasyr. Denna tillverkas av bly- eller tennaska, porslinslera. salt m. m. Även denna skall brännas till en kaka, som söndermales till ett fint pulver. Det röres upp med vatten till en välling, och sedan är det glaserarens uppgift att få den jämnt ut över kaklet, en ingalunda lätt sak men ett bevis på yrkesskickligheten. För att få fram det vita kaklet fordras emellertid ännu en bränning, ty glasyren måste smältas fast på kaklet. Men därmed skulle det vara klart.

Skall man ha guld eller andra färger har kaklet ännu en visit att göra i ugnen, inte samma ugn som förut, utan en som har ett finare namn, den kallas nämligen guldugn. Då målas de önskade motiven på kaklen med eldfasta färger, kaklet placeras i ugnen, och färgen brännes fast.

Naturligtvis kräves det ugnar, som ha en jämn fördelning av värmen, och de äro därför byggda så, att värmen kommer från alla sidor. Hr Johansson visar oss ritningar till de ugnar han haft för sin egen tillverkning, och man förstår att kakelugnsmakarens yrke ingalunda hör till de lättlärda. När vi i det ovanstående redogjort för proceduren vid tillverkningen är det också endast i stora drag.

Ett fotografi av en utmärkt vacker kakelugn tilldrager sig uppmärksamheten. Det är hr Johanssons mästareprov, och det återges på vår bild. Det är en salskakelugn i antik stil efter mönster från Marieberg i Stockholm, där de första finare kakelugnarna gjordes. Hr Johansson utförde sitt mästareprov i Göteborg 1897.

För en yrkeskunnig kakelugnsmakare finns emellertid möjlighet att utnyttja sina förvärvade kunskaper till annat än kakelugnar. Hr Johansson visar åtskilliga föremål, som han framställt i sina ugnar. Det är tavlor, skålar m.m., små vackra pjäser med trevliga motiv. Skickligheten och kärleken till det skapande arbetet lyser fram i allt, yrkesmannens adelsmärke.”


Så här lyder nekrologen över Johan Amandus Julius Johansson:
--Kakelugnsmakaremästaren Johan Amandus Julius Johansson, Uddevalla, har avlidit, 75 år gammal. Den hänsovne var bördig härifrån staden och etablerade sig efter genomgångna lärlingsår och avlagt gesällprov som kakelugnsmakare härstädes. Han har gjort sig ett aktat namn såsom en synnerligen kunnig och samvetsgrann yrkesman, vars sakkunskap under en följd av år togs i anspråk bl. a. vid brandsyneförrättningarna i staden. Den hänsovne var en intresserad medlem av folkpartiet och en av Uddevalla hantverksförenings äldsta medlemmar. Personligen var han en redbar, stilla och försynt man, som gjort sig högt värderad av alla som han kom i beröring med. Närmast sörjande är en dotter.

[Bengt H.]

Johan Amandus Johansson

Här kommer lite mer om Johan Amandus och Bror Axel Johanssons kakelfabrik i Uddevalla.
Som så många andra drabbades även dom av eldsvåda.
Enligt den tidigare visade tidningsartikeln, så byggdes i alla fall fabriken upp igen.


Bohusläningen n:r 104 torsdag 1 september 1904

Eldsvåda utbröt vid 10-tiden i tisdags afton i en under förra året uppförd kakelugnsfabrik å Herrestadshagen utom Östertull vid Uddevalla, hvilken ägdes af kakelugnsmakarne Joh. A. och B. A Johansson under firma J. A. Johansson. Fasta brandkåren utryckte med ångsprutan, hvilken placerades på lilla torget å öster och hvarifrån slangar utlades till brandstället. Där hade emellertid då elden redan gripit så omkring sig i den till största delen af stolpvirke och bräder uppförda byggnaden, att man måste inskränka sig till att söka begränsa branden. Endast en mindre del af huset, inrymmande en värkstadslägenhet, lyckades man delvis blifva herre öfver elden. Allt det öfriga blef lågornas rof, och endast ugnarne resa sig ännu öfver de kolnade spillrorna af fabriken. Byggnaden var försäkrad i Lane Ryrs och Bäfe brandstodsbolag för 5,000 kr., under det laget och inventarier försäkrats i >Basel> för 3,500 kronor.Många beställningar lågo inne och lagret var stort, hvadan ägarne torde göra afsevärd förlust. Under dagens lopp hade eldats i glasyrugnen i sammanlagdt 12 timmar till kl. 7 på aftonen. Orsaken till eldens uppkomst är ännu ej känd.

[Gideon]

En kakelugnsmakares egna ord på pränt, är liksom magiska att läsa vid varje nytt tillfälle.
Tack för ytterligare skärvor till ihopsamlandet av utsagor, Bengt H!

Det finns fler därute, och till slut borde en tjock antologi kunna ges ut, med titeln: "Kakelugnsmakarna berättar."

[Bengt H.]

Tack för uppskattningen, Gideon!
Hoppas att det är någon mer än vi som tycker att det är intressant att läsa de trevliga artiklar som går att hitta i bl.a. hembygdsföreningars och -förbunds årsskrifter.

I varje fall har jag nu skrivit av en sådan, och efter tillstånd från Stranda hembygdsförening lägger jag nu in den här på forumet. Artikeln, som publicerades i Stranda hembygdsförenings årsskrift 1978 -1979 (årgång 52 och 53) handlar om Sandelius kakelugnsmakeri i Mönsterås.



Sandelius Kakelugnsmakeri
En Mönsteråsindustri vid seklets början
Av Anton Sjöberg


Rörelsens grundare kakelugnsmakare Johan Wiktor Sandelius hade tidigare hetat Höök, och härstammade ursprungligen från Gotland. Under 1800-talet blev många gotlänningar hänvisade till fastlandet för sin försörjning, och 1860 är denne Sandelius etablerad som företagare i Kalmar. Detta bekräftas i Kalmar Fabriks- och Hantverksförenings jubileumsskrift 1847-1947. Där redovisas att J.W. Sandelius har burskap som egen mästare i kakelugnsmakaryrket i Kalmar stad 1860.
Fabriksverksamheten var förlagd vid Kaggensgatan på Kvarnholmen. Bland de många arbeten som här utfördes är det känt att han tillverkade och uppsatte stora gedigna kakelugnar i Allmäna Läroverket vid Stortorget. Dessa hade han sedan för årlig översyn även under sin Mönsteråstid. Det blev varje sommar en resa med Kalmarsundsbåten in till Kalmar för några veckors arbete tillsammans med någon av sina medhjälpare.
Sandelius hade tydligen genomgått skråväsendets lärotid, ty han hade tillverkat sitt gesällprov. Detta bestod av ett ca 70 cm högt lerkrus eller urna med henklar och utbuktade sidor, som han hade drejat upp och glaserat. Detta fanns sedan i hemmet på Kuggås i Mönsterås och användes till förvaring av friskvatten invid köksspisen.

Kakelugnsmakaryrket hade tidigare anor i Mönsterås.

Av gamla gesällhandlingar framgår att den 10 februari 1851 dubbades Alfr. Lomell till gesäll i Kalmar och hade då 5 års lärotid hos kakelugnsmakare S.A. Wennerberg i Mönsterås. Det är även känt att en kakelugnsmakare Schuberg i Habbestorp satte upp kakelugnar i Mönsteråstrakten och han var även dekoratör som kunde måla dekor på sina arbeten. Han lär ha varit från Grimeton i Halland och verkade på 1800-talet. Det är möjligt att någon av dessa kan ha samband med en kakelverkstad som enligt sägen skall ha varit förlagd i Habbestorp.
Ett annat välkänt namn inom yrket är A. Th. Sandbäck. Han var född i Mönsterås 1844 och hade blivit utlärd i Oskarshamn samt grundade sedan en betydande kakelfabrikation i Kalmar 1877. Denne Sandbäck var även driftig ordförande i Kalmar Fabriks- och Hantverksförening 1906-1916, och han återfinns även bland stiftarna av Odd Fellow-logen i Kalmar. På Stranda hembygdsmuseum finns en 65 cm hög kakelurna med målade Kalmarmotiv och dekorationer av John Sjöstrand, som tillverkats av Sandbäcks Kakelfabrik 1912 som bröllopsgåva.

Kakelugnsmakeri anlägges i Mönsterås.

Den av J.W. Sandelius bedrivna tillverkningen med brännugnar i centrala Kalmar ansågs under 1880-talet vara allt för brandfarlig. Det hände ibland att en eldkvast kunde stå högt över skorstenen, och av denna anledning blev han uppsagd till avflyttning. Först planerades då flyttning till Pataholm, men även där uppstod besvärligheter med sådan anläggning. Därefter kom Sandelius till Mönsterås och grundade här kakelugnstillverkning på Kuggås omkring 1890.
Till företaget anslöts Sandelius fyra söner Albin, Axel, Ernst och Hugo som även arbetade i kakel- och krukmakareyrket. Det anlades en fabriksbyggnad av trä i 2 våningar strax öster om tändsticksfabriken. För den maskinella drivkraften att söndermala och bereda leran byggdes en originellt konstruerad väderkvarn. Denna var i form av en cylindrisk tornbyggnad på verkstadshusets tak. På sidorna var den försedd med stora dörrblad som öppnade sig och fångade in vinden samt fälldes ihop på den andra sidan mot vinden. Dörrbladen som utgjorde vindfångare var tillverkade av tunt kvistrent furuvirke. De var ca 3 meter höga och 1 meter breda och reglerades med kedjor. Enligt utsago så skramlade det och väsnades alldeles förfärligt när det blåste och kvarnen var igång. Själva konstruktionsidén var säkerligen Sandelius-familjens egna patent, men i praktiken var den nog mindre lyckad ty veterligen har idén aldrig kommit till fortsatt användning. Men det var ett omtyckt nöje för unga småpojkar som kunde smyga sig upp i kvarnhuset och åka karusell på stödarmarna, givetvis en mycket farlig lek, vilket en del fick bittert erfara.
Från kvarnhuset gick en genomgående centrumaxel ned genom kranrummet till källaren där lera och även glasyr maldes och blandades. När det var vindstilla kunde man även spänna för en häst i kranrummet, som då drog runt kvarnaxeln. I kvarnrummet fanns även kvarn, stamp och blandningscylinder där finfördelad lera och ”schamott” (=krossade och malda kakelskrotbitar) blandades till en smidig massa.

Tillverkningen

Råmaterialet, som först kom till användning, var den vanliga svenska rödleran. Av denna formades gula eller bruna kakelplattor i speciella gipsformar och avgjutningarna ställdes på hyllor att förtorka. De ursprungliga gjutformarna var tillverkade av gamle J.W. Sandelius.
Den första brännugnen var ett stort fyrkantigt rum om ca 2 meter i fyrkant med eldstad under i 3 vedeldningsugnar. Senare omkonstruerades brännugnen till liksom 3 våningar ovanför varandra, förbrännugn, lerkärlsugn och glasyrbrännugn. De formade kakelplattorna skulle vara väl torra då de insattes i ugnen som fylldes och sedan murades igen så när som på ett litet titthål för kontrollen och provning när det var färdigbränt. Först råbrändes kakelplattorna i ca 1000 graders värme och fick sedan avsvalna under ca 36 timmar. Därefter fördes de till ett särskilt glasyrrum där rätsidorna blevo glaserade med vissa kemikalier (bly och borax m.m.) som ströks på eller hälldes över. Efter glaseringen insattes plattorna ännu en gång för efterbränning i en övre glasyrbrännugn. Även i denna fanns ett litet kontrollhål där ett fragment med glasyr kunde föras in och kontrolleras då det var färdigsmält.
Det var ett brydsamt och spännande manuellt kontrollarbete att kunna se och bedöma värmetemperatur och smältpunkter, som ofta kunde ställa till med överraskningar. Vid uppeldning av ugnarna fick det hållas vakt dygnet om för att sköta eldningen och passa det hela. Det gällde även att ta vara på vinden då det blåste och skruvarna kunde snurra för att mala lera och schamott till lämplig konsistens. Sönerna Albin, Axel och Hugo formade i allmänhet kakelplattorna och försåg dem ofta med sina signaturer AS eller HS på baksidan. Ernst skötte för det mesta glaseringen. Så småningom började det bli mera modernt med vita kakelugnar, och för tillverkning av dessa fick man anskaffa speciell Uppsala-lera och vit glasyr som det var svårare att få gott resultat av.
Det blev en svår förlust för företaget 1909 då brodern Hugo dog helt ung. Den gamle J.W. Sandelius blev även liggande sjuk under många år, antagligen blyförgiftad. Svårigheter uppstod också med försäljningen bland bygdens husbyggare och spekulanter i konkurrens med större och modernare fabriker. Även andra besvärligheter tillstötte och Ernst sökte sig till annan verksamhet. Det hände även att markfuktighet sögs upp i ugnarna, vilket kunde ställa till med svåra skador.
Omkring 1914 blev kakeltillverkningen slutligen nedlagd. Det originella vindkrafttornet blev då igenspikat och byggnaderna sålda för omändring till möbeltillverkning. Axel Sandelius fortsatte under en tid med keramiktillverkning i mindre skala i sin fastighet längre ut vid Kuggåsvägen. Även dennes söner Erik och Folke – 3-dje generationen Sandelius – uppehöll traditionen under en tid. De konstruerade bl.a. spisar med friser av bränd lera. Folke Sandelius arbetade även som kakelugnsmakare och hans mallar och verktyg har sedan skänkts till Stranda hembygdsmuseum.




En gammaldags kakelugn av samma typ som tillverkades i Mönsterås.

[Bengt H.]

Hoppas att denna annons från Rörstrand är läsbar.
Den var i varje fall införd i tidningen "Bohuslänningen" under 1881.

Om jag nu tyder texten riktigt, så tycks Rörstrand ha haft tillverkning av sina konstföremål både inom och utom landet. Fast det är väl Arabia som avses.

[simco]

Helt fantastisk dokumentation Bengt!

Tack så mycket!

Jag har faktiskt inhandlat tre gamla kakelplattor från en gammal Rörstrandsugn som jag tänkte posta här, så det var kul med Rörstrandsannonsen!

Faktiskt så var jag på en loppis där man tömt ett hem som var fullt med kakelplattor, tyvärr var nästan allt trasor, men han som hade loppisen skulle tydligen ha en hel släpkärra med skärvor hemma. Jag måste ringa honom och fråga om jag får kika även om det bara var "skräp" enligt honom.

Jag är ofta inne och läser i denna tråden och jag ska försöka bli bättre på att kommentera. Jag uppskattar verkligen det som skrivs här och allt jobb som läggs ned på dokumentationen. Stort Tack!!!!

[Rosa]

...Jag är ofta inne och läser i denna tråden och jag ska försöka bli bättre på att kommentera. Jag uppskattar verkligen det som skrivs här och allt jobb som läggs ned på dokumentationen. Stort Tack!!!!

Samma här! Ibland blir man rörd av berättelserna och livsödena.

[Bengt H.]

Tack så mycket för uppskattningen, simco och Rosa.

Jag har några till berättelser på lut.

[Polsson]

Tack för uppskattningen, Gideon!
Hoppas att det är någon mer än vi som tycker att det är intressant att läsa de trevliga artiklar som går att hitta i bl.a. hembygdsföreningars och -förbunds årsskrifter.

Självklart är det intressant med kulturhistoriska artiklar, Bengt! Jag läser dem med nöje.

[Bengt H.]

Edgar Hjoberg

Från ”Bohuslänningen” den 25 april 1974 kommer denna artikel om Edgar Hjoberg.

Något frågande ställer jag mig till begreppet ”engelsk kakelugn”. Kanske är det kaklens dekor som har engelsk motivinspiration?


Kakelugns-renässans räddar gammalt yrke.
Att Edgar Hjoberg i Färgelanda är en duktig murare och krukmakare känner kanske många av oss till. Men att han desssutom är en av de allra sista verksamma kakelugnsmakarna i landet är kanske inte lika välbekant. Människors nyväckta intresse för kakelugnar fortsätter att stiga, vilket gör att Edgar Hjoberg återigen får användning för de kunskaper han fick från sin far och farfar.

Den Hjobergska släkten är en gammal hantverkssläkt. Krukmakarverksamheten kan härledas långt bak i tiden. Kakelugnsmakeriet är inte heller någon ny verksamhet. Edgar Hjoberg har i sin ägo formar från tiden då hans farfars far var verksam.
Att sätta upp en kakelugn är inget arbete för en amatör. Yrkeskunnande och en konstnärlig begåvning är nödvändigt om resultatet skall bli som på bilden härintill.
Det var Edgars far som mer eller mindre krävde att sonen skulle lära sig det svåra yrket. Själv hade han i begynnelsen inget större intresse.
Då hantverksyrkena fortfarande dominerade i vårt land fanns av nödvändighet också gesällverksamheten.. Edgar Hjoberg berättar hur gesällerna efter sina ”gesällvandringar” ute i Europa ibland kom hem med en gipsform för kakelugnar. Det var nämligen det som var lättast att ta med sig när man skulle byta mäster. I Tyskland gjordes ingen kakelugnsmodell i fler än elva exemplar. Sen krossades obönhörligen formen och en ny modell arbetades fram.
Någon förklaring till varför så skedde kan ingen egentligen ge. Är man ägare till en gammal kakelugn kan man vara säker på att man inte har mer än maximalt 10 andra som äger något liknande. Unikt och i dag mycket värdefullt. Att köpa in en gammal engelsk eller tysk kakelugn är i dag inte möjligt för alla människor. Upp till 40.000 kronor kan det kosta!
Vid en omflyttning av en kakelugn börjar arbetet redan då man river ner den. Är man inte noga med att märka plattorna allteftersom man tar ner dem så har man en närmast omöjlig uppgift framför sig. Edgar Hjoberg har några gånger fått arbeta upp till 10 ggr så lång tid med en kakelugn enbart för att felaktig eller dålig märkning förekommit. Märkningen är inte heller enhetlig utan skiljer sig från ugn till ugn. Det har sin förklaring i de gamla hantverkarnas yrkesstolthet och rädslan för konkurrens. ”Det någon har byggt upp, skall ingen annan kunna riva” och vice versa var parollen.
Att grundmaterialet är riktigt är det viktigaste för att resultatet skall bli lyckat. Lerbruk i stället för cement och korrekt bindtråd är ett par exempel. Är inte fetthalten i lerbruket korrekt så blir konsekvenserna förödande. Kakelugnen kan vid uppvärmning helt enkelt spricka sönder.
Att få en kakelugn vacker är kanske inte det svåraste, men att få den att fungera ställer stora krav på konstruktören. Om det skall bli varmt i rummet måste rökkanalerna placeras riktigt så att värmen går ut i ”skalet” på ugnen. Detta moment var än viktigare förr, då kakelugnen ensam skulle svara för uppvärmningen av hus eller lägenhet.

Det finns många som utger sig för att vara kakelugnsmakare men ytterst få kan konsten. Edgar Hjoberg har vid flera tillfällen blivit ombedd att försöka få nymonterade kakelugnar att fungera. Oftast har det bara varit att riva ner och bygga upp på nytt. Risken finns att det kommer att bli vanligare med folk som utger sig för att vara kakelugnsmakare nu när ugnarna upplever en renässans. Respekten för ett gammalt konsthantverk är tyvärr inte tillräckligt stor på sina håll.
Respekt har dock Ingrid Olsson som är avundsvärd ägarinna till kakelugnen på bilden. Hon har alltid haft ett brinnande intresse för gamla ”prylar”. Kunskap har hon förvärvat genom att bl.a. deltaga i de studiecirklar i keramik som letts av Edgar Hjoberg.
Varifrån denna gamla kakelugn kommer vet man inte bestämt. Modellen är i alla fall engelsk och den byggdes någon gång på 1800-talet.

Edgar Hjoberg kommer inte att bli vår siste kakelugnsmakare. Just nu håller sonen Jens på att lära sig yrket. Genom att lyssna och titta på fadern har han redan nu en betydande kunskap.
- Jag har varit med på en hel del jobb och ändå tvekar jag inför att sätta upp min första spis. Det är svårt, tycker Jens.
Med tålamod och ambition kommer han säkert att lyckas. Respekten och ödmjukheten har han redan. Och framförallt, en Mästare till lärare.



Tyvärr har bilden inte blivit den bästa efter kopiering, men hoppas att det går att skönja något av kakelugnen och Hjoberg.

[Lars M]

Från Uppfinningarnas bok del VII (1903) kommer här några bilder och lite text om kakelugnar.