Tweet
Det finns krukmakare, gesäller och hantverkare inom den traditionella lergodsframställningen som inte är mästare på att dreja tunt och vackert.
Dom kanske inte heller är mästare på kemin bakom den mest avancerade glasyren, med alla dess hemligheter.
Deras alster väcker istället till liv en varm känsla i våra magar.
I varje fall hos dom av oss som är intresserade av att värna vårt kulturarv till kommande generationer.
Inte sällan leder denna känsla till att vi återigen står där med ett alldeles
nytt föremål som vi inte vet var vi ska placera, men ett vet vi :
DIG MÅSTE JAG HA......
För mig är det alldeles självklart att börja tråden med en presentation av
Gottfrid i Hulta:
Gottfrid Karlsson, "Gottfrid i Hulta", föddes den 21-a april 1884 i Långvakshultet.
Han var sonsonson till Mattias Olsson, som var krukmakare i Arvika köping på 1830-och 40-talen.
Hans farfar flyttade ut till Nytomta i Långvak på 1860-talet och någon gång på 1870-talet till Långvakshultet-Hulta.
När Gottfrid växte upp drev farbrodern Axel Pauli krukmakarverkstad medan hans far skötte försäljningen. Krukmakarna i Långvakshultet höll sig mer för sig själva.
Gottfrid berättar i en bandinspelning från 1954:
-När vi var småpojkar var vi ju i farfars verkstad här ute på gården och drejade. Det började jag med när jag var tre år.
Jag gjorde många små tobaksburkar åt käringarna här bortikring. På den tiden rökte de pipa, alla käringarna, och då drejade jag små burkar av lera, som de fick ha den karvade tobaken i, berättar Gottfrid.
Senare kom Gottfrid att gå i lära hos farbror Axel. Han köpte en granngård av en morbror. Där byggde han sig en verkstad år 1913, och där hade han också lertag. Den gamla verkstaden revs senare. Gottfrid tog också ibland lera i sjön Ullen.
Gottfrid Karlsson inspirerades av Riborg Böving, formgivaren , som 1909 kommit till Oppstuga i Ålgården. Han började tidigt tillverka prydnadskeramik. Redan på 1930-talet hade han nästan helt och hållet övergått till detta.
Han hade en egen stil, baserad på traditionella former och färger.
Han begöt ofta sina kärl helt med piplera, som vid bränning blir vitgul.
När pipleran torkat ristade han mönster, så att lerans rödbruna färg trädde fram.
Han lade också på olika oxider ovanpå pipleran, så att det blev andra färger.
Gottfrid i Hulta var en levnadskonstnär och skämtare av stora mått.
På sina vackert dekorerade fat skrev han ofta tokroliga ramsor och verser. Han var också en skicklig speleman.
Gottfrid dog 1975, när han på ålderdomshemmet vandrade rakt genom ett fönster ut i tomma intet. Han ville hem.
PS : På grisen står det :
Vems gris ä Du ?
Ja ä Larses gris.
Dom kanske inte heller är mästare på kemin bakom den mest avancerade glasyren, med alla dess hemligheter.
Deras alster väcker istället till liv en varm känsla i våra magar.
I varje fall hos dom av oss som är intresserade av att värna vårt kulturarv till kommande generationer.
Inte sällan leder denna känsla till att vi återigen står där med ett alldeles
nytt föremål som vi inte vet var vi ska placera, men ett vet vi :
DIG MÅSTE JAG HA......
För mig är det alldeles självklart att börja tråden med en presentation av
Gottfrid i Hulta:
Gottfrid Karlsson, "Gottfrid i Hulta", föddes den 21-a april 1884 i Långvakshultet.
Han var sonsonson till Mattias Olsson, som var krukmakare i Arvika köping på 1830-och 40-talen.
Hans farfar flyttade ut till Nytomta i Långvak på 1860-talet och någon gång på 1870-talet till Långvakshultet-Hulta.
När Gottfrid växte upp drev farbrodern Axel Pauli krukmakarverkstad medan hans far skötte försäljningen. Krukmakarna i Långvakshultet höll sig mer för sig själva.
Gottfrid berättar i en bandinspelning från 1954:
-När vi var småpojkar var vi ju i farfars verkstad här ute på gården och drejade. Det började jag med när jag var tre år.
Jag gjorde många små tobaksburkar åt käringarna här bortikring. På den tiden rökte de pipa, alla käringarna, och då drejade jag små burkar av lera, som de fick ha den karvade tobaken i, berättar Gottfrid.
Senare kom Gottfrid att gå i lära hos farbror Axel. Han köpte en granngård av en morbror. Där byggde han sig en verkstad år 1913, och där hade han också lertag. Den gamla verkstaden revs senare. Gottfrid tog också ibland lera i sjön Ullen.
Gottfrid Karlsson inspirerades av Riborg Böving, formgivaren , som 1909 kommit till Oppstuga i Ålgården. Han började tidigt tillverka prydnadskeramik. Redan på 1930-talet hade han nästan helt och hållet övergått till detta.
Han hade en egen stil, baserad på traditionella former och färger.
Han begöt ofta sina kärl helt med piplera, som vid bränning blir vitgul.
När pipleran torkat ristade han mönster, så att lerans rödbruna färg trädde fram.
Han lade också på olika oxider ovanpå pipleran, så att det blev andra färger.
Gottfrid i Hulta var en levnadskonstnär och skämtare av stora mått.
På sina vackert dekorerade fat skrev han ofta tokroliga ramsor och verser. Han var också en skicklig speleman.
Gottfrid dog 1975, när han på ålderdomshemmet vandrade rakt genom ett fönster ut i tomma intet. Han ville hem.
PS : På grisen står det :
Vems gris ä Du ?
Ja ä Larses gris.
Bifogade filer
.
de med acklamation av övriga eventuella intressenter.
.
Comment