LS var har Du hämtat de vackra orden om Los-gruvan som Du citerar?
Peter tyckte att jag skulle skriva lite om kobolt som behövdes för att färga glaset blått och blå porslinsglasyrer. Om porslinet får Du fylla i Peter.
När man började använda kobolt till färgning av glas och porslin visste man inte vad det var för ämne. Jag tror att man trodde det var wismuth. Först 1735 lyckades den svenske kemisten Georg Brandt bestämma grundämnet kobolt (det var faktiskt innan det periodiska systemet var skapat). Det var det första grundämne som upptäcktes av en svensk.
Producenter av kobolt i Sverige har varit.
Los-gruvan. Mellan 1738-1762 bröts kobolt där. Man anlade även ett blåfärgsverk. När det började gå dåligt för gruvan 1762 anlades ett glasbruk som kom att heta Sopihedals glasbruk. Efter Anna Sophia Kalmeter).
1777 påvisades kobolt i Gladhammars koppargruva. (söder om Västervik) Denna gruvan bröts under flera perioder och har varit vår största producent av kobolt. Under sista perioden smältes en del koboltmalm till s.k. nasar.
Vena koboltfält upptogs på 1770-talet. Det bröts i perioder 1870. Man byggde ett bok och vaskverk och framställde kobolt vid Johannesborgs Koboltverk Vid stranden av Åmmelången.
Dessutom har Tunaberg, Håkansboda m. fl. brutit en del kobolt.
Produktionen har vid Vena varit ca 416 000kg, Tunaberg ca 62 000kg och Gladhammar ca 4,3 milj kg, övriga gruvor (där Los ingår) ca 16 000kg. Totalt i Sverige ca 4,8 milj kg som gett ca 310 ton koboltmalm.
Det finns fortfarande kobolt kvar i den svenska berggrunden men det är inte lönsamt att bryta.
För färgning av glas och porslin framställdes något som kallades "smalt". Det var koboltoxid och glaskross som smältes samman till ett färgämne som sedan kunde blandas t.ex i glasmassan. För porslin skulle jag tro att man pulvriserade det och blandade det i glasyrer.
Hoppas att detta inte blev för långrandigt.
LS har Du någon brännvinsflaska från Sophiendals glasbruk?
Lasse
Peter tyckte att jag skulle skriva lite om kobolt som behövdes för att färga glaset blått och blå porslinsglasyrer. Om porslinet får Du fylla i Peter.
När man började använda kobolt till färgning av glas och porslin visste man inte vad det var för ämne. Jag tror att man trodde det var wismuth. Först 1735 lyckades den svenske kemisten Georg Brandt bestämma grundämnet kobolt (det var faktiskt innan det periodiska systemet var skapat). Det var det första grundämne som upptäcktes av en svensk.
Producenter av kobolt i Sverige har varit.
Los-gruvan. Mellan 1738-1762 bröts kobolt där. Man anlade även ett blåfärgsverk. När det började gå dåligt för gruvan 1762 anlades ett glasbruk som kom att heta Sopihedals glasbruk. Efter Anna Sophia Kalmeter).
1777 påvisades kobolt i Gladhammars koppargruva. (söder om Västervik) Denna gruvan bröts under flera perioder och har varit vår största producent av kobolt. Under sista perioden smältes en del koboltmalm till s.k. nasar.
Vena koboltfält upptogs på 1770-talet. Det bröts i perioder 1870. Man byggde ett bok och vaskverk och framställde kobolt vid Johannesborgs Koboltverk Vid stranden av Åmmelången.
Dessutom har Tunaberg, Håkansboda m. fl. brutit en del kobolt.
Produktionen har vid Vena varit ca 416 000kg, Tunaberg ca 62 000kg och Gladhammar ca 4,3 milj kg, övriga gruvor (där Los ingår) ca 16 000kg. Totalt i Sverige ca 4,8 milj kg som gett ca 310 ton koboltmalm.
Det finns fortfarande kobolt kvar i den svenska berggrunden men det är inte lönsamt att bryta.
För färgning av glas och porslin framställdes något som kallades "smalt". Det var koboltoxid och glaskross som smältes samman till ett färgämne som sedan kunde blandas t.ex i glasmassan. För porslin skulle jag tro att man pulvriserade det och blandade det i glasyrer.
Hoppas att detta inte blev för långrandigt.
LS har Du någon brännvinsflaska från Sophiendals glasbruk?
Lasse
Comment