Allmänt meddelande

Collapse
No announcement yet.

Önskemål från Jung Kee

Collapse
X
 
  • Filter
  • Klockan
  • Show
Clear All
new posts

  • #16
    LS var har Du hämtat de vackra orden om Los-gruvan som Du citerar?

    Peter tyckte att jag skulle skriva lite om kobolt som behövdes för att färga glaset blått och blå porslinsglasyrer. Om porslinet får Du fylla i Peter.

    När man började använda kobolt till färgning av glas och porslin visste man inte vad det var för ämne. Jag tror att man trodde det var wismuth. Först 1735 lyckades den svenske kemisten Georg Brandt bestämma grundämnet kobolt (det var faktiskt innan det periodiska systemet var skapat). Det var det första grundämne som upptäcktes av en svensk.
    Producenter av kobolt i Sverige har varit.
    Los-gruvan. Mellan 1738-1762 bröts kobolt där. Man anlade även ett blåfärgsverk. När det började gå dåligt för gruvan 1762 anlades ett glasbruk som kom att heta Sopihedals glasbruk. Efter Anna Sophia Kalmeter).
    1777 påvisades kobolt i Gladhammars koppargruva. (söder om Västervik) Denna gruvan bröts under flera perioder och har varit vår största producent av kobolt. Under sista perioden smältes en del koboltmalm till s.k. nasar.
    Vena koboltfält upptogs på 1770-talet. Det bröts i perioder 1870. Man byggde ett bok och vaskverk och framställde kobolt vid Johannesborgs Koboltverk Vid stranden av Åmmelången.
    Dessutom har Tunaberg, Håkansboda m. fl. brutit en del kobolt.
    Produktionen har vid Vena varit ca 416 000kg, Tunaberg ca 62 000kg och Gladhammar ca 4,3 milj kg, övriga gruvor (där Los ingår) ca 16 000kg. Totalt i Sverige ca 4,8 milj kg som gett ca 310 ton koboltmalm.
    Det finns fortfarande kobolt kvar i den svenska berggrunden men det är inte lönsamt att bryta.

    För färgning av glas och porslin framställdes något som kallades "smalt". Det var koboltoxid och glaskross som smältes samman till ett färgämne som sedan kunde blandas t.ex i glasmassan. För porslin skulle jag tro att man pulvriserade det och blandade det i glasyrer.

    Hoppas att detta inte blev för långrandigt.

    LS har Du någon brännvinsflaska från Sophiendals glasbruk?

    Lasse

    Comment


    • #17
      Så här står det i Gunilla Erikssons "Fajanserna kring östersjön" (Del 1, Manufakturerna presenteras, s 30 f):
      Den äldsta fajansfabriken i Norden, Store Kongensgade i Köpenhamn startade 1722 med tillverkning av Delffter Porcellan (fajans i i Delfts tradition).
      "På tomten bakom inrättades hästvandring till glasyrens malande och ett krossverk. 1723 slöts kontrakt med två drejare och en målare från fajansfabriken i Zerbst, och senast 1724 var verket igång. Men redan 1725 hade Johan Wolff [den i Holstein födde keramikern som fick ett anbud från Danmark redan 1721] tillsammans med blåmålaren A N Ferdinand lämnat St Kongensgade för att i Stockholm medverka till grundandet av Sveriges äldsta fajansfabrik, Rörstrand. Rasmus AErboe, notarius publicus och den vid bland intressenterna som övertagit ledningen vid St Kongensgade, kallar Wolff 'den ärans skälmen' som vid försvinnandet bl a stulit värdefulla råmaterial, däriblande säkerligen den kostbara kobolten, metalloxiden som användes till den blå dekoren."
      och på s 31:
      "Gierflöf [St Kongensgades ägare fr.o.m. 1749] hade problem att uppfulla villkoren för sitt tillverkningsprivilegium, dvs att förse marknaden med blådekorerad fajans i den mängd och kvalitet som efterfrågades. När han stämt konkurrenterna som trots hans privilegium sålde blåvitt gods förlorade han det därför 1769."

      Man hade alltså privilegium i Köpenhamn på att tillverka blåvitt. Det fanns några andra fajansfabriker men de fick bara göra polykromt gods. Visst känns det en aning bakvänt, men sådan var tiden för den kinesiska porslinsvurmen. Än idag är det många som håller det blåvita porslinet högre än allt annat.

      Jag är absolut ingen kemist, men lovar att återkomma med mer information om kobolten när jag har letat upp det. Kobolten är iallafall en av de få starkeldsfärgerna som finns (förutom manganviolett, järngrönt och en gul (troligen av antimon)) men den brukar sällan blandas med de övriga färgerna.

      Comment


      • #18
        Man kan också av koboltoxid och zinkoxid tillverka något som heter Rinmans grönt. Om denna har använts i glas och porslinsfärgning vet jag inte. Däremot tillverkades ett färgpigment som var grönt. Ett annat färgpigment är Thénards blått som ännu idag användes av konstnärer. Detta är gjort på koboltoxid och aluminiumoxid.

        Comment

        Working...
        X