Kakelugnar

[Katzl]

Dekoren är närmast vad man kalla Wiener-Jugend, stram och imponerande. Det här är inget som en kakelugnsmakare gjort efter eget huvud i sin verkstad, utan kakelugnen kommer nog från en kakelfabrik och är arkitektritad. Kanske har kakelugnen stått på annan plats i huset tidigare, eftersom den verkar vara lite slarvigt ihopsatt?

Jag har funderat lite och tittat i papperskopior, som Bengt H. har sänt mig tidigare, och fastnade för Rudholms kakelfabrik i Norrköping, 1866-1914.
Norrköpings museum sammanställde en skrift om fabriken hösten 1969, och i den finns det här intressanta avsnittet:
"John Rudholm hade många kontakter med arkitekter och konstnärer, något som var vanligt i hela landet på de större kakelfabrikerna, alltifrån Stockholmsutställningen 1897, då Ferdinand Boberg för Rörstrand hade ritat kakelugnar. Bland av Rudholm anlitade arkitekter må nämnas Carl Westman, Carl Bergsten, Axel Lindegren och Elis Benckert, bland konstnärer Carl Stenberg och Axel Törneman."

Det är något att grunna på, och leta vidare efter. Originalritningen kanske finns på något museum, rentav i Norrköping?
Ja, det var ett hugskott.

Andra exempel på kakelugnar i jugend:
http://www.stockholmslansmuseum.se/f...kelugn-jugend/

Tack så väldigt mycket, så spännande och roligt att höra!
Vi har också tänkt att det ligger en kvalificerad formgivare bakom.
Ja, den ser ut att ha flyttats vid något tillfälle eftersom en del plattor har kapats så att den ska få plats i rummet.
Men förmodligen har den flyttats hit från något annat hus.
Vilka spännande tips att forska vidare på!
Tack än en gång!

[Gideon]

Wiener-Jugend skrev jag, men ett annat ord är också kontrajugend, vilket beskrivs i den här utmärkta artikeln om Jugend/Art nouveau överhuvudtaget:

http://www.antikvarlden.se/jugendmobler.aspx?article=6311

[Katzl]

Wiener-Jugend skrev jag, men ett annat ord är också kontrajugend, vilket beskrivs i den här utmärkta artikeln om Jugend/Art nouveau överhuvudtaget:
http://www.antikvarlden.se/jugendmob...x?article=6311

Kontra-jugend, den benämningen har jag aldrig hört tidigare! Wiener-jugend däremot har jag beundrat i Wien - så stiligt och ofta förvånande, och ibland radikalt (i förhållande till till sin tid)!
Tack, en så trevlig och informativ artikel!
Lite "off topic"- men apropå Wien, jugendstil och kakel- här en fasad från "Naschmarkt" ritad av Otto Wagner!

[Gideon]

Filmtips för den som vill ha en rolig halvtimme

Tidigare i tråden, har det länkats en kortare version av inspelningen av arbetet vid Skene kakelmakeri i Älvsborgs län, som skedde i anslutning till Jubileumsutställningen i Göteborg 1923.
Fast handlag och yrkeskunskap är fascinerande att titta på, och jag önskar bara att namnen på hantverkarna vore kända. En eller annan av dem, har säkert avhandlats här. Fackorden är också värdefulla att ta till sig.

http://www.svtplay.se/klipp/98727/kakeltillverkning-utan-ljud-1923

I den intressanta berättelsen http://precisensan.com/antikforum/sh...l=1#post215283 skriver Bengt H. om kakelugnstillverkningen vid Julita gård.
Filmen från 1928 och Julita gård, handlar beklagligt nog inte om det, men vår nyfikenhet belönas ändå av hur det gick till att tillverka tegel, från upptagningen av lera i jorden, till färdiga takpannor, rör och tegelstenar.

http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=13615&topmenu=171

[Bengt H.]

Ännu en gång har jag fått förmånen att ta del av en artikel ur en hembygdsbok, vilken åtminstone jag tycker är en riktig ”pärla”.
Denna gång är det Kalvsviks hembygdsförening som tillhandahållit en artikel ur deras årsbok från 1984.
Artikeln handlar om tre generationer Thulin, vilka förutom murtegel också hade tillverkning av kakelugnar, fat, skålar m.m.
Det finns i artikeln även en del fotografier av medlemmarna i familjen Thulin, samt ett fotografi av kakelugnsmakare Einar Thulin när han sätter en kakelugn. Tyvärr kände min datorutrustning ingen lust att vara medhjälpande, så tråkigt nog får dessa bilder utebli.
Vid Kalvsviks hembygdsförenings hembygdsgård finns bevarade formar från kakeltillverkningen samt även en del verktyg.

http://www.hembygd.se/kalvsviks-hembygdsforening/

Kakelugnar

Av Ewa Sigfridsson

Nedanstående har berättats för författaren av Kerstin Dahl, född Thulin, dotter till Axel Thulin. Till berättelsen har också Hanna Thulin, änka efter Karl Thulin, och Edvin Dahl, Kerstin Dahls make, bidragit genom uppvisande dokument och personliga hågkomster. För deras hjälp vill jag tacka på det allra varmaste, för utan denna medverkan hade det aldrig blivit någon berättelse.


THULINARNA
Den 3:e februari 1834 köpte Nils Petter Thulin Hagtorpet i Kalvsvik av änkan Elin Glad. Nils Petter flyttade hit från Stenslanda. Så kallad ”bördslag” gällde, det vill säga man var tvungen att kunna ”reda sig” på stället, i annat fall fick man inte bo kvar utan flytta därifrån. Senare bedömdes det, som att Nils Petter Thulin, inte bara hade kunnat reda sig, utan också hade förkovrat sig på Hagtorpet.
Nils Petter var gift med Kristina, född Håkansdotter, som var kommen från Norragården i Kalvshaga (sedermera benämnt Rohdins). På Hagtorpet började Nils Petter att tillverka kakelugnar.
1855 föddes Axel Edvard Thulin.
Familjen flyttade till Kråketorps Norregård vid Telebro och här iordningställdes en kakelugnsverkstad i ett uthus med gavel mot vägen.
Nils Petter Thulin dog 1869.
Den 30:e september 1878 såldes Kråketorp Norregård till Axel Edvard Thulin och hans hustru Maria Jönsdotter. Axel Thulin tillverkade och satte upp kakelugnar. Han skulle alltid ha ett lager med tegelsten i botten, för att höja upp kakelugnen. Det var viktigt, ansåg han, att kakelugnen gick ända upp i taket, så att det inte blev något mellanrum här. Kunde han inte få plats med ett halvt skift till, så byggde han alltså upp en sockel av tegelsten. Man gjord både runda och rektangulära kakelugnar. Den vanligaste färgen var grön, därnäst kom brun och ibland gjordes även gula. Vitt kakel kunde man ej göra på grund av leran. De vita kakelugnarna kallades för porslinskakelugnar och ansågs av Thulin som lite förmer än de han själv tillverkade.
Tegelbruket ägdes av Karl Fredrik Nilsson - Dahlström, som mer allmänt kallades för tegelmästaren. Hans hustru hette Sofia Magnusdotter - Nordström och hon var släkt till Holmgrens i Sunnerön. Tegelmästaren gick i konkurs den 3:e april 1900 och den 12:e februari köpte Axel Thulin lägenheten Duvedal om 1,5 ha., d.v.s. tegelbruket.
Thulin och senare hans söner höll på med tegelslagning till framemot mitten på 1900-talet.
Vid tiden omkring 1920 gällde att teglet slogs för hand. ”Nygren var i stampen och grävde upp leran och Ringqvist slog leran ...”. För att bearbeta leran fanns en vandring och vandringen drogs av en häst. Leran placerades sedan i en vattensköljd form av trä med plats för två tegelstenar. Formen drogs av med en ståltråd, för att övre kanten på tegelstenarna skulle bli jämn och därefter vändes formen upp på en bräda. Brädan staplades sedan, tillsammans med andra likadana, i tegelhäckar. Tegelhäckarna var en sorts hylla där teglet fick ligga och torka innan det sedan brändes.
Axel och Maria fick tio barn, fem pojkar och fem flickor. Alla fem pojkarna lärdes upp av sin far till kakelugnsmakare.
En, som också lärdes upp till kakelugnsmakare av Axel Thulin, var en man vid namn Sandström. Det var många som under årens lopp gick i lära hos Thulinarna och det var brukligt att man fick avge löfte om att ej starta eget kakelugnsmakeri i grannskapet. Detta för att ej konkurrera med Thulins. Sandström frångick emellertid detta löfte, för när han var färdig kakelugnsmakare startade han kakelugnsmakeri vid vad som nu heter Kulltorp, cirka fyra kilometer bort. Han hade där egen tillverkning av kakelugnar. Sandströms hustru hette Kristina. Om henne sägs att hon var sjuklig och efter att hon dött sålde Sandström stället och flyttade från trakten.


Axel Thulins söner hette Albert, Karl, Otto, Salomon och Einar. Albert var den äldste och han var född 1886. Han exercerade i Grebbestad. Tidigt startade han eget kakelugnsmakeri i Tingsryd. Albert Thulin dog redan 1921 endast 35 år gammal. Han förblödde efter att ha dragit ut tänder.
Einar Thulin var i Nässjö under en vinter, förmodligen 1920. Under denna vinter arbetade han åt en kakelugnsmakare i trakten med att sätta upp kakelugnar. Han tjänade under vintern ihop 1.000 kronor. Dessa pengar användes till att köpa Bäckstorp. Enligt köpehandlingar såldes Bäckstorp den 12 januari 1921 till fyra bröder Thulin, d.v.s. Einar, Karl, Salomon och Otto. Bäckstorp kallades stället efter slaktare Bäck, en före detta soldat, som bodde där tidigare. Ladugården som hörde till finns fortfarande kvar. Den ligger strax intill den plats där tegelbruket låg. I ”Bäcks ladugård” byggde Thulinarna en kakelugnsugn och här brände man länge det egna kaklet till kakelugnarna. På Bäckstorp togs också upp lera.

Axel Thulin förde nogsamt kassabok över utgifter och inkomster och ur dessa böcker minns hans dotter, Kerstin Dahl att hon läst följande priser:
1 liter brännvin 1:25
1 kalv 6 kr
1 kakelugn 35 kr
Detta pris för en kakelugn innebar en kakelugn uppsatt och färdig och då hade Thulin släppt till både kakel, lera, sand och arbete. En liten prisjämförelse alltså.

[Bengt H.]

Axel Thulin och hans fem söner hade alltså under 1900-talets början, produktion av det mesta i lera. Så hade de tillverkning av tegel, kakelugnar, men också övriga bruksföremål, som man använde i hushållen vid denna tid. Som exempel kan nämnas: lerfat och skålar (spillkopp eller spillkum), blomkrukor, ljusstakar, rökshatuller, ofta med en rosenknopp som handtag på locket, lergökar, prydnadsurnor m.m.
Salomon Thulin var kanske den av sönerna som oftast återfanns vid drejskivan. Han var bra på att hitta på nya modeller.
Försäljning av tillverkade alster ägde rum på Hultamarken, men även på så sätt att folk gick direkt till Thulins och efterfrågade vad man ville ha. Fanns inte föremålet, så tillverkades det efter kundens önskemål. Kakelugnarna, som ju var ömtåliga, hämtades med fjädervagn och då fick gårdens kvinnfolk packa kaklet i ”ma`ahö” på vagnen. Ofta forslades kakelugnarna sjövägen. Kunderna kom ända nerifrån Urshult med roddbåt för att hämta kakelugn och kakelugnsmakare. ”Schingan” var landningsplats för dessa sjötransporter.
Karl Thulin var i Tingsryd som kakelugnsmakare under åren 1921 till 1925. Han upprätthöll det kakelugnsmakeri, som hans bror Albert hade drivit där.
Pingsten 1925 gifte Salomon Thulin sig med Hanna Andersson från Persgård och sedan flyttade paret till Tingsryd och Salomon övertog där kakelugnsmakeriet efter Karl.
Karl flyttade nu tillbaka till Kalvsvik. Den 15 juli 1926 sålde Axel fastigheten Duvedal (d.v.s. tegelbruket) och Kråketorps Norregård (d.v.s. nuvarande Fritzéns) till sonen Karl. Einar och Otto fanns också hemma. Någon gång vid de här åren beslöt familjen att flytta huset på Bäckstorp. Huset låg väster om landsvägen, ungefär mitt för ladugården. Detta var en märklig tilldragelse på denna tid, för man avsåg att flytta hela huset i ett stycke. Thulinarna lyckades också förflytta huset över landsvägen, men det visade sig alltför besvärligt att baxa stugan uppför backen till den plats där man hade för avsikt att placera den, varför de gav upp försöket. Huset flyttades därefter bit för bit och fick bilda grundstomme till huset Borghem. Detta hus finns fortfarande kvar och kallas ofta numera för Duvedal. Det återuppbyggdes alltså på mark som hörde till fastigheten Duvedal.
Karl Thulin hittade också en Hanna i Västra Torsås, som han gifte sig med 1930 och huset Borghem kom att bli Karls och Hannas hem.
Bröderna Einar och Otto fick med tiden allt mer arbete inne i Växjö och så småningom flyttade de också dit.
Karl började ta lera i ”Sjunkan” eftersom den började ta slut på Bäckstorp. Till kundernas belåtenhet inköptes en blomkrukepress. Tillverkningen av kakelugnar fortsatte också men många kunder frågade efter de vita porslinskakelugnarna, eftersom de allmänt ansågs lite finare. Sådana kakelugnar hämtades från Karlskrona kakelfabrik och när Karl blev ensam på hemmastället hann han inte med att tillverka egna kakelugnar i samma omfattning som tidigare, varför han hämtade och satte upp allt fler kakelugnar från Karlskrona kakelfabrik.
Tegelbrukets sista storhetstid inträffade under 2:a världskriget. Då levererades mängder av tegel in till Växjö. Teglet kördes på lastbilar och det hände flertaliga gånger att lastbilsflaken fattade eld under resan in till staden. Teglet praktiskt taget togs direkt från brännugnen och lastades så varmt att flaken, som var av trä, fattade eld av värmen. Till exempel kan nämnas att de två hyreshusen på S:t Annas väg, d.v.s. mellan Östregårdsskolan och Kampabron, är byggda av tegel som har tillverkats vid tegelbruket i Kalvsvik.
De samtal som ligger till grund för denna berättelse avslutades en söndagseftermiddag i oktober 1982, i all gemytlighet över en kopp kaffe. Edvin Dahl menade att Einar Thulin var nog den av bröderna som var ”likast te att bränna”. Att bränna kakel till en ugn var en svår konst. Det gällde att kunna avgöra när brännugnen var varm nog och när kaklet var bränt länge nog. Det fick man avgöra genom att man speglade, d.v.s. man tittade in i ugnen genom ett litet titthål med glas för och med hjälp av färgen på kaklet kunde man sedan avgöra när det var färdigbränt. Kerstin Dahl hävdar dock mycket lojalt att hennes fem bröder var lika duktiga. Vem av de fem som var skickligast, går förmodligen inte att få svar på idag, eftersom de alla är döda, men att de alla behärskade konsten, det vittna än idag många kakelugnar i Kalvsvik om.

[Polsson]

Tack, Bengt H!
Dina kulturhistoriska insatser är guld värda.

[Gideon]

Tack, Bengt H!
Dina kulturhistoriska insatser är guld värda.

Instämmer helt och hållet!
Ännu en viktig pusselbit har tagits tillvara.

[Katzl]

På fasaden till vad som en gång var en kakelugnsmakares verkstad...


Dock inte i Sverige, men i Wien..

[Lars M]

Vid helgens studentjubileum i Ulricehamn hade vi festligheter på Brunnsnäs Säteri alldeles vid Åsundens strand. Jag tog några kort på en del av alla de kakelugnar som finns där. Greve Gustav Adolf Sparre, direktör i Ostindiska Companiet lät uppföra nuvarande byggnader 1770. Bl a kakelugnarna är från den tiden. Arkitekt var hovets överintendent Carl Hårleman.

[Rosa]

Läckra !

[Polsson]

På fasaden till vad som en gång var en kakelugnsmakares verkstad...
Dock inte i Sverige, men i Wien..

Kulturhistoriska skyltar är det inte för många av. Intressant när man låter husen "tala" till betraktaren.

Vid helgens studentjubileum i Ulricehamn hade vi festligheter på Brunnsnäs Säteri alldeles vid Åsundens strand. Jag tog några kort på en del av alla de kakelugnar som finns där. Greve Gustav Adolf Sparre, direktör i Ostindiska Companiet lät uppföra nuvarande byggnader 1770. Bl a kakelugnarna är från den tiden. Arkitekt var hovets överintendent Carl Hårleman.

Snyggt, Lars! Dina kulturhistoriska insatser är guld värda för tråden.

[Bredablikk]

Angående ett mysterium

Hejsan, jag är ny inne på detta forum.. Ramlade över er tråd när jag sökte som en galning på nätet.

Jag har delar utav en kakelugn som stått i ett gammalt numera rivet hus i Västerbotten.
Kanske någon här kan hjälpa mig att identifiera tillverkare och kanske berätta mer om denna kakelugn?

[Polsson]

Hejsan, jag är ny inne på detta forum.. Ramlade över er tråd när jag sökte som en galning på nätet.

Jag har delar utav en kakelugn som stått i ett gammalt numera rivet hus i Västerbotten.
Kanske någon här kan hjälpa mig att identifiera tillverkare och kanske berätta mer om denna kakelugn?

Jag kan inte hjälpa dig med tillverkaren ej heller tidsbestämma den. Försök att ta reda på när huset byggdes och var i Västerbotten det stod. När du har kommit så långt, tror jag att den enda som kanske kan hjälpa dig är Bengt H.

[Bengt H.]

Tack för Din uppfattning om min kunskapsnivå angående kakelugnar, Polsson!

Tyvärr räcker inte dessa ev. kunskaper till för att hjälpa Bredablikk med upplysningar angående kakelugnsdetaljerna.

Om den nu skulle vara av lokal tillverkning så fanns sådana både i Skellefteå och Umeå. Även i Burträsk fanns en kakelugnsmakare.
I de södra delarna av Västerbotten så kom nog många av de "lokala" kakelugnarna från Ångermanland där det fanns tillverkning i Arnäs (någon mil norr om Ö-vik) av två kakelugnsmakare under olika perioder.

Nu är det väl mycket möjligt att ugnen var tillverkad på ett helt annat ställe än i denna region, och för mig känns det väldigt svårt att komma fram till rätt tillverkare.

Det kan i varje fall vara värt att ta kontakt med Peder Nyström som nog kan kallas expert i detta sammanhang.

http://www.kakelugnsmakaren.se/index.html