Kakelugnar

[Bengt H.]

Visst kan jag göra det, Rosa:
Men jag gör det lätt för mig och skriver ner tidningsnamn och datum i detta inlägg.
Uppifrån och nedåt.

Jemtlands Tidning 8/3 1889 (Eskil Olsson)
Jämtlands Allehanda 9/3 1891 (Per Andersson)
Jämtlands Allehanda 27/6 1892 (Erik Johan Elfving)
Jemtlands Tidning 2/5 1885 (Olof Frank)
Jemtlands Tidning 24/8 1880 (Per Bergström)
Jemtlands Tidning 23/6 1884 (Eskil Olsson)

[Rosa]

Intressant Bengt H! Du kanske redigera inläggen och lägga till vilken tidning och vilket datum annonserna kommer ifrån.....ifall någon nörd skulle vilja grotta ner sig i något av företagen.

[Bengt H.]

En till skall det bli.

[Bengt H.]

Några till annonser.

[Bengt H.]

Tack vare bibliotekets microfilmer har det varit möjligt att bläddra igenom 1880-, 1890-talens ortstidningar (har dock endast hunnit med en väldigt liten del) på jakt efter information om gamla tiders kakelugnsmakare.
Även om jag är rätt så osäker på om det här kan intressera någon mer än mig själv, så infogar jag bilder på några annonser från den tiden kakelugnsmakare i Östersund.
Det här var nog tiden då den lokala produktionen i huvudsak upphört, och ugnarna mestadels köptes från de större tillverkarna.

[Gideon]

Tegel byggs en kakelugn upp med, och det materialet har Nilsson säkert själv åstadkommit. Men utforminingen av plåten var nog utlagd på annan hantverkare.
PES-medlemmen Hgf kanske har en teori, eller har sett andra plåtklädda ugnar att berätta om?

[Bengt H.]

Nog tror jag att det var ekonomin som spelade in när Nilsson valde den plåtklädda varianten.
I den kortfattade beskrivningen av ugnen som jag kunnat hitta, står det att den består av kakel och plåt.
Nu är jag väl lite tveksam till detta.
Inbillar mig att ugnen är fylld med något material som behåller värmen, möjligen sand.
Men så länge som man inte börjar att plocka bort plåten vet man inte säkert.

Här finns bild på en liknande ugn. http://bildarkivet.jamtli.com/sok.as...JLM.97M40%3a5A http://bildarkivet.jamtli.com/sok.as...JLM.97M40%3a6A

[Polsson]

Den Nilssonugnen, kan man verkligen säga vara udda, Bengt H.
Nils Georg var ju kakelugnsmakare till yrket, så vad fick honom att välja plåt till omfattningen?

Instämmer i "udda", Gideon. På 1890-talet inbillar jag mig att det var svårt för mindre verkstäder att konkurrera med större gällande kakelugnar. För att kunna överleva, satsade Nilsson istället på plåtugnar vilka förhoppningsvis höll värmen bättre och kanske dessutom ansågs finare. Kan de dessutom ha varit billigare?

[Gideon]

Den Nilssonugnen, kan man verkligen säga vara udda, Bengt H.
Nils Georg var ju kakelugnsmakare till yrket, så vad fick honom att välja plåt till omfattningen?

[Bengt H.]

Under veckan har jag varit på jakt efter kakelugnar att fotografera.
Denna något annorlunda plåtbeklädda "kakelugn" hittade jag i en gammal skolbyggnad.
Den används fortfarande för uppvärmning av lokalen vid olika bysammankomster, och skall då väl fylla sin uppgift. Värmen skall finnas kvar gott och väl ett dygn efter eldning.
Ugnen är tillverkad av Nils Georg Nilsson, som föddes 1862 i Ödsmål, Göteb. & Bohus län.
Han kom 1890 till Östersund och då till en anställning hos Olof Frank. Så småningom blev han egen mästare, och då konstruerade han den plåtklädda ugnen som i första hand användes i stora lokaler som skolor och regementsbyggnader.
Skolan byggdes 1908, och detta bör vara en av Nilssons sista ugnar eftersom han avled 1909.
Nilsson söner tog namnet Berghagen, och Robert blev en känd arkitekt. Nils, som blev tandläkare, kanske mest blev känd som far till Lars.

[Polsson]

Bläddrade i tidskriften Gård och torp eller om det var Gods och gårdar när vi var i Nora. Den här annonsen kunde jag inte låta bli att fotografera.

Lite om Jakob Fugger: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Fugger

Vilken tur att du bläddrade i tidskriften Gård, Rosa! Annars hade jag inte haft en aning om Fugger också hade jag dessutom inte fått se den vackra kakelugnen.

Gideon hade så rätt så när han skrev "dream team work".

Gällande ny gesällbok i mitt tidigare inlägg, kom jag på att jag kunde fotografera sidan gällande "Gesällbok om 40 sidor". Lite suddigt, men går att läsa hoppas jag.

Gesällen Olof Malmberg utbildades hos kakelugnsmakare Johannes Persson i Trelleborg (han på bilden). Efter gesällbrevet 1889, arbetade han på olika verkstäder i Trelleborg till 1894 då han tog anställning som ölutkörare vid Trelleborgs Bryggeri som startade samma år. Arbetsintyget står på en av gesällbokens 40 sidor.

[Rosa]

BH Lundgren

Bläddrade i tidskriften Gård och torp eller om det var Gods och gårdar när vi var i Nora. Den här annonsen kunde jag inte låta bli att fotografera.

Lite om Jakob Fugger: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Fugger

[Polsson]

Ny gesällordning 1844

Gesällboken som kom 1844 var inte populär bland krukmakare. Första gången jag såg en sådan förundrade jag mig över varför följande text fanns i boken: "Gesällbok om 40 sidor" Förklaringen läste jag mig till sedermera. Det var för att innehavaren inte skulle kunna riva av ett blad, tex ett negativt arbetsbetyg. Dessutom var det så, att gesällen alltid var tvungen att ha boken med sig varvid vilken myndighetsperson som helst hade rätt att skriva i den.
Om gesällen tex var ohövlig, berusad eller visade annat negativ bettende, kunde detta noteras i boken.

I och med boken upphörde kravet på att vandringarna skulle ske till fots. Under förutsättning att det fanns plats, hade gesällerna rätt att åka med den tidens kommunikationer. I det fallet tror jag inte att man ville vara hygglig mot gesällerna utan iställer var det nog så att man ville inte ha dem vandrande på vägarna.

Två år efter bokens tillkomst, 1846, upphörde skråordningen delvis och definitivt 1864 .

En mycket bra inflkning, Polsson.
Vi fortsätter tråden med bilder på udda, vackra och vanliga kakelugnar och förhoppningsvis belagda tillverkare, såtillvida inte nya, spännande infallsvinklar uppdagas i "dream team work". ]

Tack för det, Gideon! Jag instämmer till fullo med din röda text.

[Gideon]

Kringstrykande karlar på 1880-talet

En mycket bra inflkning, Polsson.
Den komprimerar den myckna text som finns att läsa i otal uppsatser, berättelser, anteckningar och referat i arkiv och böcker.
Men vi har en skatt att ösa ur dem, om man bara orkar läsa och sålla fram livsöden hos lerfolket. Det är något som kommer, i takt med att digitaliseringen underlättar forskning i framtiden.
Tänk Dig det själv - att fysiskt ta sig till stora och små arkiv på olika håll och öppna dammiga luntor och böcker, är något som ter sig overkligt för forskarna om ett par generationer.
Grunden är dock lagd, tack vare eldsjälar som Ellen Raphael, Ernst Walerius och otal många andra.
Att absolut inte att förglömma, är alla de hundratals människor genom åren, som med eller utan lön, dragit sitt strå till stacken med att läsa svårtolkade texter och överföra dem som data. Det är en enorm, inneboende drivkraft att ödmjukt vara tacksam inför.

Ett sista tillägg, ur samma bok jag använt, visar samhällets definition, i lagens mening, på "löst folk" - vilka skulle hållas i tukt och förmaning. Synen var lika, oavsett om man var en slarver på gesällvandringen till nästa arbetsplats eller en verklig brottsling.
Detta får bidra som pusselbit till helhetsbilden av den del av lerfolket, som i ungdomligt oförstånd eller oförbätterligt inte skötte sig.

Vi fortsätter tråden med bilder på udda, vackra och vanliga kakelugnar och förhoppningsvis belagda tillverkare, såtillvida inte nya, spännande infallsvinklar uppdagas i "dream team work".

--------------------------------------------------------------------

De, som skulle enligt lagen behandlas som lösdrivare, var av två slag.
Till det ena slaget hörde, enkelt uttryckt, medellösa sysslolösa kringstrykare, till det andra medellösa, vrångsinta och samhällsvådliga lättingar.
Enlig terminologin i 1 § lösdrivarelagen, första punkten, räknas till det första slaget var och en, "som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle", såvida "ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete". Dessa är luffarna, vagabonderna.
Till den andra gruppen räknar lagens 1 §, andra punkten, envar, "hvilken eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet". Där förväntar man sig att finna allsköns "bovar", främst tjuvar och rånare, samt skojare av det mindre formatet.

[Polsson]

Ny gesällbok

Lösdriveri och bettleri

--------------------------------------------------------------------------------
Tack för hjälpen, Polsson och Fredriksdal blev ju en fin avrundning på Helsingborgsbesöket. Nån gång får stanna till, om tillfälle gives.

Tack själv för förtroendet att göra en kulturhistorisk insats, Gideon. Precis som du skriver fick jag en fin avrundning inte bara genom Fredriksdal utan även Wallåkra.

Hittade lite text, speciellt det som är blått, gällande din rubrik ovan.




Humanistdagarna 1998
Sammandrag av Humanistdagarna 1998
--------------------------------------------------------------------------------

Fredrik Hammar
--------------------------------------------------------------------------------

Gesällernas fotspår över ett gränslöst Europa
Skråväsendet etablerades under 11-1200-talen i Europa. Målet var att värna hantverkarnas privilegier. I Sverige dateras de från 1300-talets mitt. Till hantverkarämbetet tillhörde mästarna, gesällerna och lärgossarna. Mästarna var organiserade i ämbetet, gesällerna i gesällskap. Lärgossarna stod under beskydd av mästarna så även gesällskapet. Skråets uppgifter var bl a: yrkes-, sjuk, begravnings-, rättsliga och socialaverksamheter. Det avskaffades 1846. Gesällskapen är kända sedan medeltiden. Rika gesällskap ägde egna fastigheter. Skråväsendets internationella karaktär gjorde att det närmast kunde liknas med ett internationellt brödraskap. Medlemskapet var obligatoriskt.
Vandringstvånget i 1621 års General Embetes Skrå stagade tre år. Traditionerna varierade. I 1669 års förordning togs tvånget bort, men den var så bindande att gesällerna inte utan mycket goda skäl underlät sig att vandra. Den befordrade yrkeskunskaperna och erbjöd tillfällen till nya kontakter.

Gesällen skulle arbeta en tid hos sin läromästare innan respass kunde erhållas, ämbetspasset verifierade att han var välaktad och rekommenderad av ämbetet. Före avresan skulle örtgesällen meddela gruss och geleit. Skänken fick inte glömmas. När gesällen hade fått sitt gruss, geleit, sin tärepenning och lämnat staden, kunde vandringen påbörjas.

När gesäller möttes, sökte de med frågor och lösenord, utröna om de tillhörde samma hantverk. I staden gick de till härbärget där bud sändes efter örtgesällen för omskådning, dvs söka arbete. Saknades härbärge fick en mästare sköta omskådningen. Denna enligt yrket speciella ritual var då gesällen återgav sitt gruss och svarade på rituella frågor, legitimerade gesällen. Fanns arbete fick de stanna, om inte fick de lämna staden och vandra vidare. Mästaren försåg då gesällen med en skänk eller tärepenning. Vandringen genomfördes till fots. Klädseln var viktig, en gesäll skulle vara prydlig. I ränseln förvarades verktyg, gesällbrev, pass och betyg.

De utländska gesällerna i Sverige kom främst från Europas tysktalande områden. Sveriges stormaktsstatus beredde väg för utländska hantverkare. Invandringen var viktig för det svenska hantverket. Under 1700-talet ökade det svenska intresset för Centraleuropa medan Västeuropa, som hade en annan näringslagstiftning och gesällutbildning, inte besöktes lika ofta. Vandringarna gick vanligtvis via Danmark ner till Hamburg och Lübeck. Härifrån kan man utläsa två huvudriktningar. En västerut ner längs Rhen. Gesällerna var unga när de påbörjade sina vandring, men ändå vuxna när det gäller världsåskådning, och sin lutheranska kristendomssyn.

I början av 1800-talet debatterades skråväsendets avveckling, gesällernas förmåner och vandringar utsattes samtidigt för kritik. Det påstods att gesällerna hade för stor frihet och vandringarna kopplades ihop med kriminalitet och dåligt leverne. Försök att begränsa vandringarna gjordes. En ny gesällordning tillkom 1844, med en obligatorisk gesällbok, i vilken arbetsgivaren skulle skriva in sina intyg, färdväg mm. Gesällernas ställning började svikta. Industrialismen krävde nya krav på disciplinerat arbete och arbetsdelning. Samhälleliga förändringar och grundandet av yrkesskolor bidrog också till att vandringarnas betydelse minskade, men trots detta förlorade inte de helt sin betydelse förrän i början av 1900-talet.

--------------------------------------------------------------------------------

Lunds universitet
Webmaster@info.lu.se
1998-04-23