Min allra sorgligaste sak.

[viol]

Hej,
Denna tavla är min allra sorgligaste sak. Jag kan inte ha den uppe pga dess sorgliga motiv. På baksidan står "Denna tafla skall efter min död tillhöra min syster Emma" 10 Sep 1887. Jag kan inte göra mig av med den för jag tycker om den. Det var inte lätt förr i tiden, när gubben dog alltför tidigt och lämnade fru med fyra barn ensamma och fattiga. Jag tycker att konstnären verkligen har fångat ren förtvivlan i motivet. Detta är bara ett tryck så jag lade den under kuoriosa istället för under konst, hoppas ok. Ville bara visa en svårmodig sak för en gångs skull.

[Hirvi]

Vi får nog trösta oss Viol med att folket var mera vana med död och förintelse på den tiden, det hände tragedier på var och var annan
bosättnig, kan bara gå till min farmor i början av 1900 talet,
där blev nägot liknande som du visar.
Hirvi

[Skröfsan]

Det var väl också så att känslan stod högt i kurs under romantiken, och man grät till såväl bilder som sånger. Så är det idag också, vi blir, och vill bli, tagna av det vi kan identifiera oss med, hur många har inte gråtit till I en sal på lasarettet tex, eller som ett senare exempel De sista ljuva åren. Idag gråter vi till filmer också, där har vi en viktig kanal. Men hur är det med bilder idag, finns det något som motsvarar de sorgliga motiven från slutet av 1800-talet, början av 1900-talet?

[Rosenmålaren]

Skröfsan är inne på något. Under slutet av 1800-talet var det mycket populärt med kyrkogårdsromantik och elände, motsvarande de gråtande barnen på 70-talet. I Paris fann man en drunknad vacker flicka och det gjordes gipsavgjutningar av hennes ansikte, som var brukligt efter de döda. men hennes ansiktsavgjutning hamnade på marknaden för den romantiska döden, jag kommer inte ihåg uppagan, men den var enorm, ni har sett den någon gån, det lovar jag

[viol]

ja, det ligger nog nåt i det ni säger. Men de fattiga behövde nog inte skaffa sig en bild att böla åt, de hade nog elände att böla till ändå. Det var ju eländigt i Sverige på den tiden. Svält och misär. Tur att man inte var med på den tiden!

Jag fick titta på Raskens när jag var barn....Jag måste fråga min kära mor hur hon tänkte då? Det var ju ett hemskt program. Undras om det var i utbildningssyfte.

Skröfsan *viskar* det finns sorgliga bilder även nu, jag såg tex en bild på mig efter jul...det var inge kul.

[Skröfsan]

Viol, det blev ett gapskratt där, hur sorgligt det än var menat med fotot

Sålänge vi har det hyfsat tryggt och säkert njuter vi ju av att gråta över andras elände, som Raskens... kanske har du den serien att skylla för det motto som står i dina inlägg