Mitt bästa askfat

[prylsnubben]

Mitt bästa vet jag inte om det är, men här kommer ett askafat i glas märkt Hellsten Skruf HKE 1-3. 20x20cm och väger säkert två kilo. Jag har trott att bilden var ett vikingahuvud men nu när jag tog bilden ser jag ett tjurhuvud. Visst är det väl så?

En "Tjurskallig Viking" skulle jag säga....

[Kim von Platen]

Hallå alla askkungar,
Den dagen jag skall jordfästas blir det i Öregrundsgrepen, traktens förmodligen största askkopp, en äkta skeppskyrkogård. Några milstolpar på askfaten:
Regatta i Saltsjöbaden, studier i England, lumpen i Karlskrona, sjöbonde i Roslagen.
Ja, storrökare, ränderna går aldrig ur. So long...

[Kolmårdstrollet]

Mitt bästa vet jag inte om det är, men här kommer ett askafat i glas märkt Hellsten Skruf HKE 1-3. 20x20cm och väger säkert två kilo. Jag har trott att bilden var ett vikingahuvud men nu när jag tog bilden ser jag ett tjurhuvud. Visst är det väl så?

[prylsnubben]

Lite som Gideons senaste smålänning (varifrån?), men dubbelt så bra.
TVÅ fåglar istället för EN och klart coolare än "böcklingen".
P. Ipsens Enke nr 223.

[Kim von Platen]

Dammar på med en till askkopp.
Denna stog på farmors vardagsrumsbord när jag var liten.
Farmor rökte alltid med munstycke, dock en kortare variant på 70-talet.
På 40-talet jobbade hon som mannekäng i Paris och då var det de långa elaganta munstyckena som gällde, på nära 40cm:
Det var tjusigt att röka, men farmor sa de långa munstyckena inte var så praktiska:-"Man lyckades alltid "peta" till någon, och bränna hål på kläderna eller i håret"

Isbjörn, Ditmar Urbach

Kul med askfat, Snubben. Kommer med några senare, vill bara kommentera Snövits tjeckiska björn som jag mötte för första gången hemma hos Tommy Körberg (Svenska Samlare). Han är storsamlare. Tjecker är inte att leka med. So long...

[Polsson]

"Född 1920
Han är den tystlåtne, stilsamma och försynte. Han är också den som mest fått känna på pressen utifrån: turistgrejor - konstkeramik. Han fick fram ett svar på problemet: vackra former i en grågrön fältspatglasyr med dekorativa bårder. Det blev hans signatur och vida känt "och mitt lilla helsike, för vad jag än gjorde för andra saker så ville folk inte ha något annat än det grågröna. Och inte var det någon som studerade dekoren närmre. Den byggde mycket sinnrikt på alfabetets bokstäver" ". Text från boken "På grund av lera" av Olsson och Axelsson.

Visserligen har jag inte askat i Blixts askfat - var rökfri vid inköpstillfället, men att de sannolikt är ämnade för landets mest förföljda individer, det tror jag på.

[Gideon]

Finfina askfat.........här ett från Strömbergshyttan, en STOR maffig sak av
"jag tror det är jag" Anders Solfors, märkt H 142. Undrar Ni över "jag tror det är jag" får Ni plöja igenom Strömbergstråden

En stadig bit det där.

Vi lugnar ner oss med en böcklingvariant av fågel från de småländska trakterna.

[prylsnubben]

Finfina askfat.........här ett från Strömbergshyttan, en STOR maffig sak av
"jag tror det är jag" Anders Solfors, märkt H 142. Undrar Ni över "jag tror det är jag" får Ni plöja igenom Strömbergstråden

[Gideon]

Den är tung, simco, men var säkert väl lämpad för oljeborriggarnas matsalar och bensimackars restauranger.

En lättsint fisk från L. Hjorth.

[simco]

Fint fat, simco!
Den väcker fartygssamlarnas intresse och får mig att tänka på askfaten som åkte fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör. Hur såg de ut under storhetstiden, då nada bro fanns?

Här en lite äldre, från Gouda, Holland, som bär namnet Madeleine.

Tack så mycket Gideon!
Nu när jag börjar rota i skåp och lådor och kolla igenom mina bilder blir jag lite
förvånad över hur många askoppar det finns här hemma.

Gouda-askskålen här ett härligt färggrant mönster, det kan man ju nästan inte med att gömma under fimpar!

Här ett askfat vars reklam man nästan inte törs visa i dagsläget
Men tillverkaren och formgivaren går ju för sig.

Reklamaskfat, BP, Mari Simmulsson, UE

[simco]

Dessa askfat har väl inte undgått någon. Måste ju representerats här på tråden.
Men nu förtiden benämns dom som fat, askfat är väl inte tillräckligt fint.
Scania Vabis-askfatet fick min svärmors pappa, som var åkare, i julklapp till de anställada av företaget någon gång på 60-talet.

2* Domino, Stig Lindberg, Gustasvsberg

[Gideon]

Fint fat, simco!
Den väcker fartygssamlarnas intresse och får mig att tänka på askfaten som åkte fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör. Hur såg de ut under storhetstiden, då nada bro fanns?

Här en lite äldre, från Gouda, Holland, som bär namnet Madeleine.

[simco]

Som äventyrslysten femåring drog jag i ett bufféduk i föräldrarnas sovrum, och ner åkte just en sånt isbjörnsaskfat plus ett guldkantat lövfat i rött från Gefle, Rubin, i golvet.
Dagen slutade inte så bra, men förknippat med den händelsen är att farsan rökte Ritz, och jag fick ris.
Storyn är sann.

L. Hjorth, bruna serien, Bornholm.
Väl uppskattad.

Askkoppar kan verkligen väcka minnen!
Stackars Gideon, inte nog med att du riskerade att få den tunga isbjörnen i huvudet, du fick ris också
Men detta var väl innan lagen mot barnaga trädde i kraft.
Då trodde man ju att aga var karaktärsstärkande och att de som inte fick aga blev sämre.
Isbjörnsaskkopparna verkar ha varit populära och uppskattade.

Detta lilla askfat följde med en fyndlåda:
Reklamaskfat för färjelinjen mellan Trelleborg-Sassnitz

[Gideon]

Dagens f.d. rökare, som hör till den största delen av rökmotståndarna, har verkligen förträngt vilka fina skapelser som stod oss till bords!

Polsson (betydligt piggare mini-dito som avatar) visar sin robusta Simmulson, Kecke sin påfågel och så förstås den där isbjörnen på det gröna berget.
Som äventyrslysten femåring drog jag i ett bufféduk i föräldrarnas sovrum, och ner åkte just en sånt isbjörnsaskfat plus ett guldkantat lövfat i rött från Gefle, Rubin, i golvet.
Dagen slutade inte så bra, men förknippat med den händelsen är att farsan rökte Ritz, och jag fick ris.
Storyn är sann.

L. Hjorth, bruna serien, Bornholm.
Väl uppskattad.

[simco]

Dammar på med en till askkopp.
Denna stog på farmors vardagsrumsbord när jag var liten.
Farmor rökte alltid med munstycke, dock en kortare variant på 70-talet.
På 40-talet jobbade hon som mannekäng i Paris och då var det de långa elaganta munstyckena som gällde, på nära 40cm:
Det var tjusigt att röka, men farmor sa de långa munstyckena inte var så praktiska:-"Man lyckades alltid "peta" till någon, och bränna hål på kläderna eller i håret"

Isbjörn, Ditmar Urbach