Släkthistorier

[Gideon]

Alla människor har sin historia att berätta - mer eller mindre uppskrivet.
Med den här trådstarten, kanske en och annan PES-medlem lockas att dra ut byrålådan och ta fram gulnade papper, som ingen annan än släkten fått ta del av.

Livet ter sig märkligt ibland, och idag kan jag bättre förstå min petighet med personuppgifter och årtal, efter att ha läst en kopia av en tidningsartikel från 1920 och fler hågkomster som en och annan i släkten skrivit. Jag tror att det finns allmänintresse, eftersom de målar upp en stockholmshistoria före förra sekelskiftet - däribland en längre, som berättar om hur farmor upplevde sin barndom på 1890-talet och sin far svärdsfejaren Gustaf. Den är märkligt detaljerad - men det är en annan historia och det beror på er, om intresset finns för att ta del av vad andra har att berätta om livet förr.
Papperen hade jag glömt bort sedan länge, arkiverad som den varit i en pärm, för att plötsligt dyka upp, när jag letade efter annat.
Den här handlar om min farfars far, som vi kallar för hr. Roteman, född 1835.

NÄR STOCKHOLMS FÖRSTA MANTALSBÖCKER LADES UPP

Det är helt visst varken lätt eller roligt att fylla 85 år, än mindre att få detta faktum firat med en intervju.
Den moderna journalisten är emellertid ett under av artig och insmickrande hänsynslöshet när hans lust för intervjuande sätter åt honom på allvar, och det fordras ett stort moraliskt mod hos hans offer att då klippa av planerna på mitten genom ett nekande. Vi beklaga livligt, men stenen på bördan måste läggas - i förevarande speciella fall emedan intervjuens föremål utom att ha uppnått en hög ålder även råkat vara en av stadens första 16 rotemän. Ske alltså!

Jag bjuder offret, Hr. Roteman, att sitta ned i hans eget förmak och ber att vid denna behagliga tidpunkt, då han just fyllt sina åttiofem - den 25 d:s - få del av hans märkligaste upplevelser.
Hr. Roteman, en behaglig gammal herre med ett fint, vackert utseende, skakar på huvudet. Hans liv har inte flutit fram under större sensationer än vanliga rotemäns liv...
"För övrigt minns jag inte mycket" tillägger han. "Men nog var det besvär och arbete med att lägga upp de första mantalsböckerna. Inte heller var folk hänfört över den nya ordningen. Den gamla var god nog åt de flesta - den gav en t. ex. bättre chanser att hålla sig undan och leva i lugn och ro. Nå, hur vi strävade, var redan efter första året den mantalsskrivna befolkningen ökad tredubbelt, så framgångsrikt plockade vi fram de pliktförgätna. Ovanligt var förresten inte, att en poliskonstapel, en kontrollant och jag kuskade i hyrvagn till en adress, som vi inte fått minsta livstecken från, för att påminna om medborgarens nya plikter".
"Vilka rotar voro besvärligast?"
"Elvte roten var svår - det var en del av Östermalm. Tolvte roten på Söder var inte heller god att tas med, lika litet en del av Adolf Fredrik. Vår tjänstgöringstid låg mellan kl. 8 och 11 f.m., men vi hade alltid goda anledningar att förlänga den en duktig bit. Rotemännen ha det kanske arbetsammare nu, men tänk på, att vi voro de första av vårt slag, utan någon tradition att forska i eller spår att trampa i."
"Och lönen för en sådan pioniär?"
"2,008 kr, och fri bostad med värme, d.v.s. första året utan värme. Då glömde man helt enkelt av att anslå bidrag för det ändamålet, varför det inte blev annan råd än att vi själva på den magra lönens bekostnad eldade upp bostad och tjänsterum, så det blev inte fett, det året. Men det gick bra ändå - vi voro käcka, unga människor med frisk syn på folk och rotar... Jaha det var 1877. Vi hade den gången expeditionen på Järnvågen på Djurgården. Låt mig se, av oss sexton leva, utom jag Hedström, Lund, Paulsson och Nordvall..."

Den gamle herrn framför mig får en beslöjad blick, där han sitter rak och prudentlig i stolen. Säkert dröjer han vid minnet av denna märkvärdiga tid, nu i en dimma fjärran, då han mitt i det brusande livet på en expedition!
Månne han finner det skönt eller vemodigt att vara därifrån?
Miggs 1920

Fotnot:
Järnvågen - http://www.stockholmskallan.se/index...=7982&post=161

***********************************************

Utdrag ur min farbrors berättelse, som bland annat berättar om farfars far Hr. Roteman ovan, skriven 1967:

"...Den andre, min farfar, blev först skollärare och kantor på Djurgården med tjänstgöring i den byggnad där Djurgårdskyrkan nu är inrymd, men som år 1828, på bekostnad av grosshandlaren och varvsägaren John Burgman hade uppförts för att tjäna som skolhus för Djurgården. I gåvobrev år 1830 hade Burgman donerat den nya byggnaden till "Djurgårdens församling". I sitt donationsbrev gav Burgman församlingen sitt tillstånd att jämväl bruka skolhuset som kyrka, varvid "arkivrummet" kunde användas som sakristia.

Som skollärare hade min farfar sin tjänstebostad i övre våningen i Djurgårdskyrkan, vilken för övrigt alltjämt nyttjas som bostad. Senast har där bott en av kyrkvärdarna ii Oscars församling.
Min farfar lämnade sedermera skollärartjänsten och blev roteman, en slags motsvarighet till de gamla romarnas "magistri vicorum".
I samband därmed flyttade han år 1880 till det s.k. Apotekshuset strax därintill, där numera Tivolis kontor är inrymt. I detta hus föddes min far 1882. Familjen bodde i Apotekshuset, där Djurgårdsrotens expedition också var inrymd, under 1880-talet, tills den flyttade till Styrmansgatan på Östermalm.

Som ett kuriosum kan nämnas, att det på 1910-talet fanns fyra rotemän, alla nära släkt med varandra, nämligen min farfar, min far, hans bror och hans kusin.
Min far blev år 1926, i samband med rotemansinstitutionens avskaffande och tillskapandet av Mantalskontoret, mantalskommissarie i Stockholm."

Bilden är dålig, kopia av en kopia, men bättre än ingen alls.

[Äjth]

Spännande läsning, skulle varit intressant att få varit en fluga på väggen, ämnet skulle göra sig bra som film. Jakten på de som inte uppfyllde sin plikt av olika skäl. Härlig läsning, tack Gideon.



Edit: Tog bort det långa citatet för att öka läsbarheten i tråden (tack för påpekandet!)

//cjf

[Rosa]

Intressant Gideon, vill höra fortsättningen!

[Gideon]

Intressant Gideon, vill höra fortsättningen!

Roligt att det blev uppskattat!
Men då kommer farmors nedpräntade minnen inom kort.
Ni som har - skriv på ni också.

[Gideon]

Så har vi då farmors minnen, som egentligen kretsar sig hur livet tedde sig kring och på Östermalmstorg under 1890-talet. Hon föddes 1887.
Den är medryckande, och då får man strunta i de grammatikaliska fel som finns i berättelsen. Till större delen har den lämnats orörd, efter att gjort den något mer läsbar med fler kommatecken.
Folkan - teatern - är borta idag, som ni vet och huset med, ersatt av en byggnad som ännu inte är helt färdig. Ändå inbillar jag mig, varje gång jag går där på torget, att farmor diffust finns någonstans där i mitten av fasaden och tittar ner på mig och andra.
Ni kommer att förstå, utav berättelsen.


Minnen från mina barndoms- och ungdomsår och föräldrahem

Det första jag minns är det hus Nybrogatan 3 i Stockholm där jag föddes. Det var ett litet 2 våningshus där far hade sin verkstad och butik på nedre botten och 1 tr upp vår bostad. Jag kommer ihåg våningen särskilt en stor uppbäddad säng, med vitt täcke och många paradkuddar. Köket minns jag särskilt väl, diskbänk utmed fönstret, det kanske inpräglades i mitt minne, genom en episod. Syster Ester stod där formerade en penna och kniven slant, hon skar sig nära ögat, där hon ännu har ett ärr.

Innepå gården som var belagd med kullerstenar var det ett litet hus där en av mormors vänner Mamsell Bergfält bodde. Hon var sömmerska och hade lite pengar.

Jag måste tala om min pappa, som jag beundrade han var så snäll o omtyckt inte minst av sina arbetare. Han var född i Sörmland, där hans far som varit indelt soldat hade ett litet torp. Pappa kom till Stockholm vid 15 års ålder hade ej många slantar, utan tog plats på en verkstad som springpojke, hade ingenstans att bo, utan fick ligga i en låda på verkstaden, med råttor som enda sällskap. Så lärde han snart yrket tog gesällbrev och snart även mästarbrev.

Vid jag tror 21 år gifte han sig med mamma Maria Lindström, av hennes mor som sålt lite hus hon ägt fick han låna pengar och kunde öppna sin fabrik som sedan blev mycket känd, han hade många arbetare minst ett 30-tal. Arbetarna tyckte mycket om honom. Jag minns en sommar då vi hade sommarnöje på Lidingö vid Thorsvik det var någon särskild högtidsdag. På morgonen komma verkmästaren (som var farbror Knut) och alla arbetarna utmarcherade med musik i spetsen för att gratulera mäster (kanske var det Gustavsdagen, men det var nog någon annan anledning också, för jag har för mig att han fick en fin kanna av dem). Det bjöds på kaffe o dopp.
Senare på dagen kommo de tillbaka med sina fruar på middag i det gröna. Jag minns att vi lekte sista paret ut och andra lekar, det var en rolig dag.

Som bevis på hur arbetarna mindes far kan jag tala om en episod som hände sedan pappa varit död i många år. Det hände på Kommendörsgatan 10 där vi ju bodde. Det var fel på min gasspis så jag hade ringt till gasverket. Det ringde på köksdörren jag öppnade, det var en man från gasverket. Jag stirrade på honom och han på mej, så sade han, är det inte fabrikör Nyströms dotter och då såg jag att det var en av pappas gamla arbetare. Nej, men det är ju Siltberg, jag ville nästan ta honom i min famn ty det var en påminnelse från gamla tider. Han talade så mycket gott om pappa om hur omtyckt och förstående han var. Hade man firat och gjort slut på lönen, och bad mäster om förskott så inte sa han nej, ja det var en mäster det, sådana finns ej nu. Ni kan tro att jag tyckte det var roligt att höra, det blev varmt i mitt hjärta och jag tänkte tillbaka på allt jag fått av honom och mamma.

Mamma var snäll och ville ha oss så fina som möjligt, hon sydde och plitade för oss men fordrade också lydnad, då som nu blir det ju alltid mamma som är den som tjatar och måste se efter barnen att allt går i lås, hon visste ej hur väl hon ville. Jag minns att jag en gång var uppnosig mot henne, jag tyckte nämligen att jag ville ha en ny kappa och sa det, men mamma svarade att det fick jag visst inte, då sade jag, då köper jag en själv, men då fick jag en örfil, det är den enda gång som jag minns att jag fått det.

När jag var 4 år flyttade vi till en större bostad vid Östermalmstorg 3, samma hus där Folkteatern även var inrymd, dock har jag ett svagt minne av att vi innan dess bodde en kort tid på Jungfrugatan, därifrån minns jag blott att en vägg på gårdshuset var bemålat med svanar blå himmel och vatten.

Vid Östermalmstorg hade vi 5 rum o kök, jag nådde ej upp så jag kunde se ut genom fönstret utan att kliva upp på en pall. På den pallen stod jag ofta och länge, ty nere på torget var ett rörligt liv. På den tiden var hela torget på vardagarna fyllt av stånd med kött, grönsaker o fisk. Bilar fanns ej då, utan hästar o vagnar som kom med alla varor. Det nedre torget kallades bondtorget, där landsfolket kom in med sina produkter, där var inga stånd med tälttak utan hästarna spändes från o kärrorna fick vara stånd. Så var det en gumma som plockat lingon o blommor, som stod där med sina korgar. Vid ena sidan av bondtorget var byggt en länga som endast hade bak o sidoväggar, framtill var det öppet. Där kunde arbetare och torgpersonal få sig en kopp kaffe, vid bänkar o långa träbord.

På lördagskvällarna plockades alla stånden ned o kördes bort. På söndagsmornarna kom det karlar med slangar o spolade vattnet rent. Då var jag tidigt uppe på min pall för att se på, det var roligt, där gick många och letade efter att finna några slantar som tappats och så hände det att en och annan träffades av vattenstrålen och fick en dusch, det tyckte jag var roligt, själv stod jag säker på min pall.

[Gideon]

Ja när man blir gammal då lever minnena från barn- och ungdomstiden upp, det känns så underbart att fått leva då. Mitt hem står för sig med en gloria som ej går att beskriva och jag är så tacksam för all kärlek och godhet som jag där fick röna.

Lördagskvällarna då pappa kom hem från fabriken, fick på sig rökrocken o rökmössan och tog fram gitarren o spelade och sjöng om "trasiga farbrorn Larn" samt om loppan som är ett litet djur, då tyckte vi barn att det var fest. Ester och jag spelade fyrhändigt och Ester sjöng ofta, hon hade en fin röst. På kvällen sutto vi alla runt salsbordet mamma med sin strumpkorg. Pappa läste tidningen vi barn med vårt pyssel, ja det var familjekvällar då man kände sig riktigt höra samman.

1 tr upp i huset bodde teaterdirektör Strömberg han hade en son Adolf som vi var mycket tillsammans med. Han hade i ett stall på gården en dockteater som vi fingo vara med och se på. På den riktiga teatern fingo vi på f.m. ofta leka teater, då fingo andra barn komma in för 2 öre och se på. På kvällarna hände det att vi fingo stå i kulissen och se på det riktiga spektaklet.

Högst upp på vinden bodde en torgtant, fru Johansson hette hon, som var rätt gammal, tyckte åtmistone vi barn. Varje morgon tog hon sig på en stege upp genom takluckan och där andades hon in frisk luft, som hon sade, det var ju inte stora prentantioner på den tiden.

Föräldrarna hade stort umgänge, så det var mycket främmande jämt. Då kom alltid mamsell Karlh en gottländska, hon var syster till en av föräldrarnas vänner tant o farbror Hysing. Mamsell K. lagade mat minst 1 dag i förväg, ty det var ej småsmulor som skulle vara på bordet.

Det stora rektangulära salsbordet var utdraget med alla skivor och på båda sidor uppradades omeletter, köttbullar, inlagd sill, strömming både stekt o kokt, sillsallader, fiskfärs, stekt gädda med chamignoner, vid jularna kokta grisfötter med rödbetor, helstekt spädgris med äpple i munnen, revbensspjäll med äppelmos o katrinplommon, njure och bräss mm. Sedan serverades stek av något slag med tillbehör, och sist efterrätt som oftast bestod av beställd marängswits i skärt o vitt och på julen pryddes bordet av en stor, hög krokan. Brännvin serverades till smörgåsbordet, det kostade endast 90 öre litern då och fick köpas hur mycket som helst, rödvin o portvin serverades även till måltiden. Så blev det kaffe med cognac o likör. Vi barn fingo alltid vara med liksom alla barn som tillhörde gästerna.

Senare skulle det spelas priffe o wira, flera spelbord sattes fram och så serverades toddy till herrarna, damerna fick väl även förfriskningar, bål eller saft, punsch var en begärlig dryck på den tiden.
Efter en sådan fest voro vi barn tidiga på morgnarna, smögo ut i salen där spelborden stod kvar med kortlekar, då var det vi som spelade våra spel eller byggde hus av korten.

Många roliga uttryck under kortspelets gång fastnade i mitt minne såsom ruter ut o fönster in sa glaskalle, det lär ha kommit från en glasmästare som var känd av de flesta. Han har en ö i skärgården, glaskalles holme, där han bodde om somrarna och där både han och hustrun är begravna. Ett annat uttryck var klyv över klöver, och i vira vingla om och gå hem, kossa och kodilj.

[Gideon]

Ett minne som jag har är min älskade mormor "hon var underbar", det var till henne jag flydde då något gick mej emot eller jag var ledsen. Hennes famn var alltid öppen, där fanns tröst, för att ej tala om sirapssmörgåsar och bröstsocker och hennes "kom lilla vän så ska du vad vad jag har" och så blev allt bra. Jag minns henne även hur hon låg på knä vid sängen och själv fick tröst och ro av den som alltid finns till hands.

Jag minns när jag var 8 år och min bror Knut 10 år. En morgon då vi skulle gå till skolan (vi gingo i folkskolan på Skeppargatan). Då sa mormor åt oss att skynda oss hem från skolan så skulle vi få en present. Varje rast gingo vi på skolgården och suckade, jag trodde jag skulle få en docka och min bror gissade på en segelbåt. Vi skyndade oss hem och då låg syster Greta hos mamma, det var ju inte vad vi i vår hemlighet hade tänkt, men för mig var hon ju en liten docka, som jag älskar och haft så mycket glädje av. Lilla mormor dog samma år jag gifte mig, och vi turade om att vaka hos henne. Hos mig är hon bevarad som ett kärt minne som jag aldrig glömmer.

Något som fäst sig i mitt minne är när sotaren kom och skulle sota spisen, man var ju lite rädd för sotarn när man var liten, men när den lilla sotarpojken kom och ställde en liten stege ovanpå spisen och skrattade så glatt och hans vita tänder lyste i det svarta ansiktet var jag mest nyfiken. Han gick nämligen upp på taket och kröp därifrån upp i skorstenen och så stod man vid spisen och hörde hur han rakade och skrapade i skorstenen och kom nerklivande i spisen tillsammans med en del sot.

Varje söndag gingo vi hela familjen finklädda på promenad, mestadels gingo vi Strandvägen ut till Djurgården, där bjöd pappa oss alla på kaffe och bakelser, det var ju alla tiders det, där var musik och mycket folk att se på. Bellmansro hette konditoriet där med både park och terass. Nu är det nedbrunnet och synd nog ej uppbyggt.

En födelsedag har fäst sig särskilt i mitt minne, jag fyllde 12 år och fick en liten silverklocka av pappa o mamma, det var ju en dröm, den måste jag naturligtvis ha med mig då o då ur fickan för att se på den. När jag kom hem hade jag förstås tappat den. Sorgen blev ju ej mindre då jag på kvällen av en väninna fick ett klockställ, då jag ej hade någon klocka. Dagen efter satte pappa in en annons och jag fick igen min klocka som någon hittat utanför saluhallen.

En kväll väckte mormor oss alla och sade att det var en stor eldsvåda någon stans, ty stora lågor syntes över saluhallens tak, det var en vacker syn, men pappa blev orolig ty han hade sin verkstad nere vid Nybrogatan. Han klädde sig och gick dit för att se att allt där var som det skulle, det var Svea-salen som brann, där NK nu ligger. På morgonen när jag gick till skolan tog jag en omväg till Smålandsgatan för att se. Det var kallt på vintern så alla statyer som fanns utanför Svea-salen voro nu isstoder men allt inne i huset var ett enda virrvarr av förvriden järnkonstruktion.

Jularna hemma kommer jag ihåg mer än väl. Först på kvällarna när Esther o jag sydde julklappar. När alla sov i sängkammaren som låg ovanför barnkammaren, så smögo vi oss upp o hängde en duk för nyckelhålet till sängkammaren. Jungfrun vi då hade hette Anna, hon var väldigt lång varför vi kallade henne långa Anna. Hon var så snäll och var med oss på våra upptåg, hon läste högt för oss och kokade kaffe så vi höll oss vakna. Själv var hon mest intresserad av en scenarbetare på folkteatern, han var ofta nere på gården, så hon stod ofta i fönstret och vinkade. Hon blev sedan gift med honom och fick många småttingar, som hon önskat. Hon hade en tavla i köket med många söta ungar på och sade jämt att så många barn ville hon ha.

Dagarna före jul ägnade mamma o pappa kvällarna till julklappsinslagning, det var många paket, det var inte bara till oss barn, utan även till faster o farbror Valborg o Knut och kusinerna. Vi ungar höll då gärna till i sängkammaren där vi om dörren stod lite på glänt o mammas toilettspegel kunde se o följa inslagningen med nyfikna ögon.

På julafton när granen kom hem, då skulle alltid morbror Karl kläda den och det gjorde han väldigt bra. När vi sedan på kvällen ätit lutfisk o gröt då blev det julklappsutdelning och det var ej småhögar vi fingo. Ofta voro farbror Knut med familj med så det var en stor familj som samlades kring julbordet.

På juldagen bryggde pappa glögg, en stor sockertopp lades på ett galler och östes över med brännvin o jag tror rödvin tills sockertoppen smällt (cognac var det nog även o kryddor) då brändes den av en tändsticka tuttade på, en stor låga slog upp ett tag och så locket på.

Så var det den stora juldagsfesten med släkt o vänner så som jag redan berättat, med sång musik och glädje.
Annandagen var det frukostmiddag hos farbror Knut och sedan på kvällen bjöd pappa på teater och efter det supé oftast på Östermalmskällaren. Detta var länge som en tradition.

Ett spel vi ofta spelade på bjudningar var Hamburgerlotteri då man köpte kort till olika värde dock högst 10 öres kort, en hade bank till vilken man betalade sina kort. Så lades det ut först 5 kort av banken från annan lek, hade man då något kort som var lika fick man kortets värde, sedan lades 4 kort ut och då blev det dubbelt mot vad kortet kostade, så 3 kort 3ggr värdet så 2 kort 4 ggr värdet så 1 kort hade man det lika, så blev det hela 50 öre.

På torget där voro vi barn kända av torggummorna, vi klädde ofta ut oss i långa kjolar sjalett o korg på armen, vi lekte pappa mamma barn, så köpte vi lite av varje och så hem och fortsatte leken. Det är mycket från torget jag kommer i håg. Där gick ofta en del original, trasfröken insvept i storrutigt bomullstyg hon sålde lite av varje, alla ungar voro efter henne och retades och sprka efter dem, hon lär ha bott i en riskoja i skogen och hade blivit larvig av olycklig kärlek. Har hört att hon drunknade i Nybroviken.
Så var det Kalle vänster som alltid med ett tidningspaket under armen tittade åt vänster och blev arg om man såg på honom.

En polis fanns det som gick på pass på torget, han kallades för Svarten, han var mörk med mörk skäggstubb. Han försökte hålla ordning på pojkarna, som alltid gjorde bus för honom. En dag blev en sorgens dag för Svarten ty han hade tagit sig för mycket till bästa. Det upptäcktes snart av ungarna, som blevo alltmer närgångna. Till slut kom andra poliser och tog hand om honom, förde honom till stationen som låg strax om hörnet på Sibyllegatan, så sattes han i droska och kördes därifrån under alla gatpojkars jubel, sedan sågs Svarten aldrig mer på det passet.

Utskrift av anteckningar från 1965.
Två år senare gick farmor ur tiden.

***********************************************

Ånyo ett utdrag ur min farbrors berättelse, skriven 1967, som denna gång handlar om min farmors far, i nära anslutning till vad ni nyss har läst:

"Mn morfar Gustaf Nyström var knektson från Södermanland men invandrade som yngling till Stockholm, där han gick i lära i metallyrket. han startade sedermera Nyströms Metallfabrik, som under en följd av år var inrymd i fastigheten Nybrogatan 1-3. Familjen bodde först på Nybrogatan och sedan vid Östermalmstorg i den fastighet, där nu Folkteatern är inrymd. Från Nyströms Metallfabrik har utgått en mängd värjor och sablar till svenska officerare och underofficerare, vidare beslag och armatur till Kungl. Teatern samt flera av kristallkronorna i Överståthållarhuset. Av äldre stockholmare var morfar känd som "den gamle svärdsfejaren". Han hade god sångröst och musikalitet och tog vid arbetsveckans slut gärna fram sin guitarr och sjöng visor och skillingtryck, när familjen satt samlad i fotogenlampans sken kring stora matsalsbrdet. Han säges ha varit en omtänksam arbetsgivare, som tog god vård om sina anställda och deras familjer.

[TinaSand]

Gideon, det är såååå trevligt att läsa dina släktingars berättade historier.
Jag önskar att mina föräldrar hade berättat mer om sin barndom, sina släktingar, mm. Tyvärr gjorde de inte det, ville av någon anledning inte göra det, trots att jag i vuxen ålder frågade dem och bad dem berätta. Det lilla jag vet är ytterst elementärt. Inget skrivet finns heller efter någon av föräldrarna eller deras äldre släktingar.
Egna minnen från min barndoms 50- tal är däremot många men det dröjer ju innan de är "intressanta" ur ett historiskt perspektiv. Och även om jag skulle nedteckna dem tror jag inte att de kommer att få någon "läspublik" .

Fortsätt Gideon med det du har och förhoppningsvis är det fler PES-are som har berättelser att dela med sig.

[Gideon]

Tack, TinaSand.
Det blir en paus här, i förhoppning om att andra fyller på med släkthistorier, skrivna av äldre elller dem själva.
Din barndoms 50-tal är ju högintressant idag, mycket för att den står klart i minne och därför är lätt att skriva ner, men mest för att dagens ungdomar inte har en aning om hur det var att leva då - utan internet och mobiltelefon.
Jag var knappt ens född då, och vill gärna läsa om hur det var att träffa en Fonzie, glänsa sig i kromet från en stötfångare på en Cheva Bel Air, kanske vara panelhöna när Rock A´round the Clock spelades, eller vara med om att pappa kom hem i blåställ och mamma bara kunde ställa fram makaroner och köttbullar på köksbordet.
Sätt igång, vet´ja!