Bregers Diavox

[Äjth]

Satt o läste sista numret av Antik Världen och ställde mig lite undrande till designen av telefonen. Designernamnet på enbart kåporna är inte Bregers, men själva telefonen är hans barn, men utbyteskåporna ser ju likadana ut som orginalkåporna. Hm.? Varför?

[Ballonggreven]

Har inte läst artikeln, men menas inte med utbyteskåporna den lite bulligare modellen. Bregers original var ju väldigt strikt.

[Äjth]

Jag har nog varit lite otydlig och slarvig i mitt inlägg. Den klassiska Diavoxen (det finns en Diavox 2 oxå som är ngt bulligare i modellen. Har varit i kontakt med tekniska musseets ansvarig för det gamla Telefonmuseet, och fått kött på benen, förutom detta med kåpan som jag kom att tänka på senare.) Breger står för design av Diavoxen, både ettan o tvåan, men kåporna som gick att köpa för att byta färg på sin telefon har Richard Lindahl som angiven designer. Hur hänger detta samman. Bild på orginalkåpan i sin förpackning.

[Nils-Erik]

Richard Lindahl

Jag har nog varit lite otydlig och slarvig i mitt inlägg. Den klassiska Diavoxen (det finns en Diavox 2 oxå som är ngt bulligare i modellen. Har varit i kontakt med tekniska musseets ansvarig för det gamla Telefonmuseet, och fått kött på benen, förutom detta med kåpan som jag kom att tänka på senare.) Breger står för design av Diavoxen, både ettan o tvåan, men kåporna som gick att köpa för att byta färg på sin telefon har Richard Lindahl som angiven designer. Hur hänger detta samman. Bild på orginalkåpan i sin förpackning.

Richard Lindahl arbetade fram Diavoxen tillsammans med Arne Breger. På Tekniska muséets blogg kan man läsa:

"Diavoxen togs fram i en designtävling 1975. Det var Televerket och Ericsson som behövde en ny telefon för de digitala telefonväxlarna de utvecklade i det gemensamma bolaget Ellemtel, växlarna blev kända som AXE. Fyra designfirmor bjöds in och fick tre månader på sig att lämna förslag. Vinnare blev Carl-Arne Bregers designkontor. Arbetet med att anpassa förslaget för produktion pågick mellan 1975-77, Breger och hans medhjälpare Richard Lindahl tog fram 14 olika modeller i trä och det var problem för ingenjörerna att se hur designerns idéer skulle kunna rymma den teknik som behövdes i en telefon av plast. När knappsatstelefonen börjar serietillverkas sommaren 1978 har den fått namnet Diavox. Standardversionen var i plast, en nyhet var att man kunde byta hölje efter tycke och smak." http://blogg.tekniskamuseet.se/en-telefon-i-tra/

Richard Lindahl startade senare eget designkontor i Malmö, som formgav bl.a. Ericssons tidiga mobiltelefoner, innan han sedan sålde kontoret till Ericsson där det blev företagets designavdelning i Lund.