Någon som har "Svensk smyckekonst" av Anne-Marie Ericsson tillgänglig?

[Jung_Kee]

Jag minns att det fanns en intressant postmodernistisk guldsmed omnämnd mot bokens slut, som jag gärna vill kolla upp lite mera, men jag minns inte vad han hette och har inte tillgång till boken här uppe i Lannavaara. Om det är någon som har boken så skulle det vara jättehyggligt om du kan kolla upp vad guldsmeden hette! Han dog rätt ung och var verksam på 80-talet. Det finns i boken bilder på ett par helt fantastiska kragsmycken som han har utfört, det ena i knallröd korall och oxiderat drakhuvud.

Om det är någon som kan lämna mer information om honom eller tips på vart man kan söka mer information så är det också väldigt uppskattat såklart!

[Kecke]

Kan det vara Kristian Nilsson som du menar.
Om inte så får jag läsa på lite i eftermiddag.

[Hera73]

Hej Kee
Jag hittade följande artikell på google, Jag hoppas det är denna man du frågar efter, då jag inte har den bok du nämde.

Ha en bra dag

MVH

Helen

Malmö

Ädel punkig postmodernism i Malmö
Av Lilith Waltenberg 8 maj 2004


Drottningarna Silvia i Sverige och Nuur i Jordanien, prinsessorna Christina och Lilian och flera medlemmar ur det danska kungahuset bär gärna hans mästerverk. Operasångerskan Birgit Nilsson och Malmös före detta kulturkommunalråd Anna Brandoné tillhör också hans fanklubb.


Redan innan den svenske guldsmeden Kristian Nilsson gick bort 1989 fanns hans arbeten i offentliga samlingar i Sverige och utomlands. Nu visas ett drygt 60-tal av dem i F-rummet på Malmö konstmuseum, som kompletterat sina egna föremål med inlån från andra museer och privatpersoner.


Detalj av brosch i guld med infattade rubiner och briljanter som tillhör operasångerskan Birgit Nilsson. Rubinerna är
utformade som nottecken till inledningen av Toscas aria. Foto: Linda Axelsson
Kristian Nilsson, som blev 46 år gammal, betraktades som en av nydanarna inom svensk smyckekonst. Men han var långt ifrån okontroversiell. I vissa kretsar ansågs hans smycken väl "postmoderna" och långt ifrån politiskt korrekta. Kulturhistoriken Åke Livstedt beskrev honom som "en främmande fågel", som ställt sig utanför den enkla stramhet som brukar utmärka nordisk formgivning.

Kristian Nilssons frossade i udda kombinationer både vad gäller form och material och blandade friskt ädla stenar med mindre ädla. Han var tydligt influerad av punken, men också av den gränslöst utlevande livsstil som präglade vissa samhällsskikt under 1980-talet, inte minst i Stockholm, vars "jetset" han tillhörde.

Halsbandet "Theresia" av blå akvamariner, röda och svarta koraller och hummerklor i oxiderat silver som lås skapade sensation, precis som halssmycket "Monstret Ragge" i guld och silver, onyx, korall och blå zircon med ett lås i form av ett monster som blottar sina sylvassa guldtänder.

Kristian Nilsson intresserade sig mycket för äldre tiders smyckekonst. De svenska riksregalierna gav inspiration till hans gesällarbete, en armring i snidat "enhörningshorn", det vill säga narvalsben, två gjutna lejonhuvuden och en sten i lapiz lazuli. Även om han till synes blandade materialen hämningslöst, hade han djupa kunskaper om olika stenars inneboende symbolik.

Många av hans arbeten är uttalat erotiska. I Malmö konstmuseums utställning finns ett halssmycke som kan påminna om traditionellt modernt silversmide, tills man upptäcker att förlagan är två slingrande spermier.

Hans sista arbete, halsbandet "Lammgryta", ingår i Konstmuseets samlingar. De gjutna lammknotorna - "de sista resterna från en sista måltid" - i oxiderat silver utstrålar tyngd och kyla. Kanske gjordes det som en kommentar till den svåra sjukdom som bara något år senare tog hans liv.

Han funderade i många år på att bli operasångare och efter studentexamen på Latinlinjen tog han sånglektioner både i Stockholm och i Wien. Men i mitten av 1960-talet sökte han till Konstfack och började sin utbildning till guldsmed.

Operasångerskan Birgit Nilsson lärde känna honom redan när han som operatokig tonåring skrev beundrarbrev. Hon var en av de första att upptäcka hans talang som smyckekonstnär. 1968 fick hon sin första Kristian Nilssonbrosch, en födelsedagspresent av maken. 1971 beställde hon en ring med tre stora briljanter.
- Han var ung, fantasifull och spännande, motiverade hon sitt val.

Beställningsarbetet utföll till stor belåtenhet och Birgit Nilsson fortsatte att anlita den unge smyckekonstnären.
Hon brukar bära sina Kristian Nilssonsmycken i privata sammanhang eller vid konserter.
Fast för det mesta ligger de i bankfacket.
- De är ju inget man har till vardags. De är oerhört vackra, men ibland lite svårburna, säger hon.

- Jag hade självklart synpunkter på hur jag ville att mina smycken skulle se ut, och han ville sällan ge avkall på sina konstnärliga idéer. Vi hade våra duster men för det mesta möttes vi på halva vägen. Han var faktiskt en riktig primadonna, men jag respekterade honom väldigt mycket som konstnär och människa.

Birgit Nilsson bad honom en gång göra ett enkelt hängsmycke av en guldtopas hon köpt.
- Stenen var jättestor och jag ville ha den hängande i en enkel guldkedja, nästan utan infattning, bara med ett hål genom stenen. Men när jag fick smycket hade han gjort en oerhört iögonenfallande infattning. Jag blev ställd, eftersom jag planerat att ha det till en galaföreställning på Metropolitan där jag skulle ha en klänning i svart och guld som krävde ett mer diskret halsband.

Men han svarade bara:
- Jag visste ju att det fanns plats att hänga det på, säger Birgit Nilsson med ett skratt.

Fotnot. Utställningen "Kristian Nilsson - konstsmycken" invigs på Malmö konstmuseum lördag 8 maj. Invigningstalare är före detta kulturkommunalrådet Anna Brondoné.
Den visas till och med den 15 augusti i Malmö, därefter går den vidare till Röhsska museet i Göteborg.


FAKTA
Kristian Nilsson (1942-1989):

* Metallinjen på Konstfack i Stockholm 1965-69.
* Gesällutbildning 1971-1973 hos Bengt Edvall, Rosengren & Erikssons Guldsmedja AB i Stockholm.

[Kecke]

Jung-Kee.
Jag har nu kollat i boken och visst är det Kristian Nilsson som gjort det fantastiska smycket. Otroligt vackert men inget som jag skulle komma på tanken att använda.
I boken kallas det bara för "Monstret".

[Jung_Kee]

Tack så hemskt mycket för de snabba och utförliga svaren! Visst var det Kristian Nilsson jag menade! Älskar hans dramatiska skapelser, som är otroligt inspirerande även om de verkligen inte är särskilt typiska för den svenska smycketraditionen. Alstren är unika och håller en fantastiskt hög kvalitet, även med internationella mått. Hoppas på att kunna se hans verk irl någon gång.

[Kecke]

En av de som jag faktiskt gillar är halbandet som kallas "Lammgryta", där han sammanfogat avgjutningar av lammkotor i oxiderat silver.

[Jung_Kee]

Ja, det är helt underbart! Stort, tungt, gediget och digert! Samtidigt som knotorna är formsköna, balansen fin och skuggorna lekfulla. Och liksom alla hans smycken laddat med symbolik. Ett supersmycke!

[Kecke]

Skulle tro att det är tungt att ha runt halsen.
Själv har jag nöjt mej med Björn Weckstörms set med halsband Palio och armband Spica. Speciellt Spica är ju lite knotliknande.