Allmänt meddelande

**Bengt H.** · 2020-01-20, 19:33

Vera Lindqvist hade goda krukmakargener från fadern Jöns Olofsson, morfadern Otto Hallsten och morbrodern Knut Otto Hallsten.

**Lars M** · 2020-01-21, 18:14

Tack Bengt H. Det är intressant och värdefull keramikhistoria. Skall noteras i "boken".

**Lars M** · 2020-03-02, 17:14

Och den här skålen har till form och färg drag som liknar de som är gjorda av Hallstenarna. Här med tydlig namnteckning. 17 cm Ø och 5,5 cm hög.

Bifogade filer

**Bengt H.** · 2020-03-06, 23:49

Tack Lars för ytterligare bilder på Veras alster!

Gissningsvis är kvinnan på bilden Vera Lindqvist eller eventuellt hennes mor Vivi Hallsten.
Den som klubbar lera torde vara fadern Jöns Olofsson och verkstaden säkerligen den vid Strönhult intill sjön Immeln i Örkeneds församling. (tidigare Kristianstads län, nuvarande Skåne län).

KrM KCA001742 - Lergodstillverkning - Regionmuseet Skånes samlingar

https://samlingar.regionmuseet.se/items/show/255909?query=lergods&query_type=exact_match&record_types%5B0%5D=Item&sort_field=added&sort_dir=d&ref=%2Fitems%3Flayout%3Dlist

Gjutning av lera. Leran klubbas och silas (Hemslöjdsföreningen, 1959). A 197.

**Bengt H.** · 2020-05-13, 19:22

Nu när det är fritt fram att leta bland gamla svenska dagstidningar i Kungliga bibliotekets digitala arkiv, hittade jag en kort artikel i Sölvesborgs Tidningen från 1967-04-28, som delvis handlade om Vera Lindqvist.

"En souvenir som kan sägas vara karakteristisk för göingebygden har en keramiker i Grimsboda, fru Vera Lindqvist, nu fått fram. Hon fick idén genom den snapphanefigur i brons som vaktar entrén till Junescos fabriker i Lönsboda och genom samarbete med konstnären Gert Kaffa har en historisk riktig figur skapats. Grundskissen har överlämnats till träsnidaren William Åkesson i Väghult som i trä snidat den modell efter vilken uppgjutningen i lera sedan sker. Efter en sista avputsning glaseras och bränns figuren i fru Lindqvists keramiska verkstad. Den skall försäljas genom hemslöjden i Kristianstad.
Fru Lindqvist syftar till att skapa liknande karaktärsfigurer som symboler för andra landskap. En serie figurer i bygdedräkter håller hon också på med efter uppdrag av hemslöjden. Dessa skall färgläggas så att dräkterna får sina originalfärger.

Kyrkhultssnidaren.

William Åkesson är f.d. stenhuggare som efter en olycka i benet tvingats söka annan sysselsättning. Han har sedan barnsben varit intresserad av att snida i trä och de 45 åren i stenberget har inte gjort de valkade händerna mindre känsliga.
Efter att till en början ha haft snideriet som en hobby blev Åkessons figurer uppmärksammade och finns nu spridda på många håll i landet.
Åt fru Lindqvist har William Åkesson skurit många modeller. Förutom de redan nämnda har han åt grimsbodakeramikern skurit seriefigurerna August och Lotta samt Russinkvist, som fru Lindqvist köpt rätten till av dess tecknare Elov Persson."

**Bengt H.** · 2020-05-13, 19:30

I samma tidning, men från 1954-05-15 hittade jag en längre artikel om hennes far Jöns Olofsson i Strönhult, Örkeneds församling.

Lägger först in något om vad jag tänkt skriva om denne Jöns Olofsson.

Örkened.

Både i Christina Lindvall Nordins bok ”Skånsk allmogekeramik” och i Tom Möllers ”Krukmakare och kakelugnsmakare” berättas något om en krukmakare i Örkeneds församling.
Några uppgifter har hämtats från dessa skrifter, och då framförallt från den senare.
Jöns Olofsson var född den 6 mars 1890 i Strönhult, Örkeneds församling, och där skulle han även senare komma att driva sitt krukmakeri.
1925 blev det giftermål med Vivi Hallsten från Gävle, och följande år kom hennes far Otto Hallsten och bror Knut Otto Hallsten, vilka båda arbetat med lerkärlstillverkning vid Bobergs fajansfabrik i Gävle, nedflyttande till Strönhult.
Dessa två hjälpte då Jöns Olofsson att bygga upp en krukmakarverkstad med brännugn vid hemmanet Draget. Otto Hallsten lärde därefter upp svärsonen till krukmakare.
Knut Otto lämnade Draget efter några år, medan fadern blev kvar till in på 1930-talet.
Otto Hallstens produktion bestod framförallt av drejat och helglaserat hushållsgods, men även av reliefdekorerade fat som blev bemålade med underglasyrfärger.
Jöns Olofssons tillverkning bestod i huvudsak av lergökar, tomtar och spargrisar som gjöts i gipsformar och därefter bemålades med lackfärg.
Jöns Olofsson avled den 23 juli 1973.
I skriften ”Skånsk allmogekeramik” upplyses att Jöns och Vivis dotter Vera tog över verkstaden 1963 och då ersatte den vedeldade ugnen med en elektrisk.
Enligt andra uppgifter skall dock övertagandet ha skett några år senare.
Vera Lindqvist (1931-2001) flyttade efter giftermål till Lönsboda och startade där upp en egen keramikverkstad vid vilken hon tillverkade olika prydnadsföremål och lergökar, men även en del keramikfigurer, bland annat August och Lotta.

Där lergökarna kommer till.

Strönhultsbo lärde gammalt fint hantverk på gamla dar

.

Strax intill den plats vid sjön Immeln, där de tre häradena Willands, Göinge och Lister stöter samman, är byn Strönhult belägen. Denna lilla skogsby har ett ganska isolerat läge, och särskilt vintertid är det svårt att komma fram på den slingrande skogsvägen som leder fram genom den djupa skogen, som i huvudsak består av barrträd. Här i denna by är det som f.d. stenhuggare Jöns Olofsson sedan ett antal år tillbaka bedriver sin tillverkning av bl.a. lergökar, spargrisar, jultomtar m.m. under samma hantverks-mässiga former, som användes i gamla tider.

För att på närmare håll följa tillverkningen av dessa alster, som än i dag har en ganska stor marknad både här hemma och ute i världen, gjorde vi häromdagen ett besök hos hr Olofsson. Efter att med bil ha färdats ut till f. lantbr. Per Nilsson ute på Draget – namnet på en av de 365 landtungor som sträcker sig ut i den sjö som bl.a. Harry Martinsson så vackert besjungit – och därifrån med båt rott över till Strönhultslandet, blev vi vänligt mottagen av mäster själv, där han satt i sin lilla lermakarverkstad. Han var livligt sysselsatt med att plocka ihop några av de 200 gipsformar, vari han skapar lergökar som bl.a. saluföras i en del av landets hemslöjdsaffärer.

Olofsson berättar att han sedan tidigaste ungdomen arbetade vid olika stenbrott i bygden. Hans senaste anställning var i ett av de stora granitbrotten i Kräbbleboda. Då han var i sextioårsåldern blev det dåligt med arbete i brottet, och hans arbetskraft behövdes inte längre där. Ungefär samtidigt insjuknade hans hustru, som f.ö. är bördig från Gävle, och han blev av läkare rådd att sluta arbeta borta från hemmet och i stället stanna vid det lilla f.d. dragontorpet för att vara till hands om så skulle behövas.

Svärfar lärde upp.

Svärfadern hade under 45 års tid varit anställd vid Bobergs Fajansfabriks AB i Gävle, och med sin där förvärvade yrkesskicklighet hade han efter att ha bosatt sig hos dottern i Strönhult, som tidsfördriv börjat arbeta med lergodstillverkning. Vid vissa tider hade också Olofsson hjälpt till härmed och på så sätt förskaffat sig en del kunskaper i detta fack. Dessa färdigheter i gebitet kom väl till pass, då han själv efter svärfaderns död på allvar fick börja ägna sig åt detta hantverk. Visserligen hade den gamle mästaren vid mer än ett tillfälle sagt, att ”detta yrke är dömt att till undergång gå”, men Olofsson räknade i alla fall med att försöka om möjligt förtjäna någon krona till sitt och sin makas uppehälle. Detta har ju också lyckats, om än dagslönen inte alltid blir så värst stor.

Verkstadens inredning.

Som redan nämnts utförs tillverkningen av Olofssons lergods helt hantverksmässigt och hela verkstaden är inredd i en enkel ”träluta”. Där finns eldstad för uppvärmning och lufttorkning. En arbetsbänk samt en större avlång kista vari leran, som köps från Kvidinge, blötlägges. Bredvid denna kista finns tvenne runda kar, som utgör blandningscisterner för leran sedan den tillsatts med övriga nödvändiga ingredienser. I en del av verkstaden finns dessutom särskilda ställningar för gipsformarna och över eldstaden är stänger uppsatta för torkning av de gjutna föremålen. Olofsson omtalar att han f.n. förfogar över 200 lergöksformar, 126 spargrisformar, 100 träskoformar och 21 aborrformar. Dessutom finns en hel del formar till olika mer eller mindre gångbara artiklar såsom "smålandsgubbar", julklockor, jultomtar, statyetter och runda sparbössor i form av äpplen m.m. Även en del formar till urnor och hästar finns kvar bland arbetsmaterialet från den tidigare innehavaren.

En intressant procedur.

Sedan vi besett utrustningen, berättar Olofsson om hur det går till då han utför sitt hantverk. Sedan leran blötlagts och blivit väl upplöst, överförs den i en av de tidigare omnämnda cisternerna. Här tillsätts ytterligare kemikalier, varefter ”satsen” ”kärnas”. Detta sker i en apparat som liknar en av våra gammeldags smörkärnor med vev. Sedan detta skett silas massan genom olika silar och då smeten blir ”tjänlig” börjar så själva gjutningen. Denna är ganska enkel och tillgår så, att man med en skopa öser massan ner i formarna som sakta fylls. När så skett hälls den i formen överblivna massan tillbaka i cisternen, och formen med gjutningen placeras på en av de uppsatta torkhyllorna. När massan stelnat och gipsen dragit till sig så pass mycket av fuktigheten, att figuren ifråga kan löstas sker detta och putsningen påbörjas. Denna utförs i olika arbetsmoment, och därefter får den ännu råa figuren ställas undan till direkt långsam lufttorkning. När tillverkningen fortskridit så pass långt att Olofsson får c:a 3,000 pjäser färdiga överföres dessa till ugnen för bränning. Ugnen är på framsidan försedd med en större öppning, där ”matningen” sker. Runt sockeln är inte mindre än tre olika fyrhål placerade. När uppeldningen skett och de färdiga alstren placerats på sina rätta platser muras den stora öppningen igen och bränningen får därefter fortgå till dess att termometern visar 8-900 grader. Efter 22 timmars bränning, och sedan ugnen svalnat av i något mer än ett dygn, är det hela färdigt. De framställda alstren plockas i lådor och packas för att vidarebefordras till de olika grossisterna. Någon målning eller glasering förekommer icke hos tillverkaren, då resp. uppköpare själv föredrar att ombesörja den slutliga utsmyckningen.

3.000 spargrisar i varje bränning.

Då det hela bedrivs som rena hantverket kan det naturligtvis inte bli fråga om en masstillverkning, men då man ser exempelvis 3.000 spargrisar och lika många lergökar stå uppradade på ett ställe, då tycker man allt att det ändå är ansenliga mängder av denna hantverksprodukt, som kommer från den lilla lergodsverkstaden i Strönhult. Olofsson berättar att han i regel håller 4 bränningar årligen och att han planerar ytterligare utökning av sina alsters antal, som f.n. uppgår till ett 60-tal, till att även omfatta ”August och Lotta”, prydnadskrukor, små miniatyrskålar samt fat.
Under de år som Olofsson ensam bedrivit detta hantverk, har hans alster genom olika firmor, främst då Bröderna Ivarsson AB. i Osby, AB. W. Eriksson & Co. i Osby, Hemslöjden i Kristianstad samt Köpmannabolaget i Karlshamn m.fl. fått en vidsträckt spridning. Hans namn har härigenom blivit känt runt om särskilt inom södra Sverige. År 1951 hölls Göinge häraders lantbruksmöte i Hässleholm och där var Olofsson en av utställarna. Han erhöll där diplom för utställda hembygdsalster.
Jöns Olofsson har genom övertagandet av detta gamla hederliga lermakaryrke bevarat åt nutiden ett hantverk, som inte endast är intressant för dess utövare utan även för den som har glädje av att få komma på nära håll och se hur en spargris eller lergök av den typ man som barn försökte få melodier ur kommer till.

C. S-c.