Något om gamla tiders krukmakeri - Nils Lithberg

[Gideon]

Den här mycket intressanta och innehållsrika redogörelsen av Nils Lithberg (1883-1934), hittades häromdagen på Bokbörsen och återges här i sin helhet. Den är ett särtryck på 13 sidor, ur tidskriften Svensk nyttokonst, vilken utgavs 1932 - två år före författarens bortgång.
Raderna är alltför värdefulla att undahållas läsaren, och vissa ord och uttryck har ändrats av mig till modernare svenska.
Lithberg var en svensk folklivsforskare och kulturhistoriker, och innehade från 1919 till sin död den av Wilhelmina von Hallwyl och hennes make finansierade professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Nordiska museet. En särskild insats gjorde han på 1910-talet som chef för de arkeologiska utgrävningarna vid makarna von Hallwyls slott i Aargau, Schweiz. Åren 1924–1932 utgav han de vetenskapliga resultaten härom i bokverket Schloß Hallwil i fem band, om cirka 1 300 sidor.
Men denna berättelse har glömts bort i omnämnandet av honom på nätet.

"Något om gamla tiders krukmakeri"

"Av silverkärl mågen i hava så mycket som är tillräckligt för eder själva och för de gäster, som äta vid edert bord", skriver Birgitta i en av sina uppenbarelser, "och given Gudi med glatt mod de kärl, som sedan bliva över. Ty alla andra, edert tjänstefolk och de gäster, som sitta vid annat bord, kunna utan att vanäras äta och dricka av tennkärl och lerkärl och träkärl och glaskärl. Ty den sedvänjan, som nu är i herrars och biskopars hus, varuti ett mycket stort överflöd av guld och silver utvecklas, är mycket skadlig för själen och Gudi själv högeligen vederstygglig."

Detta citat ger oss en provkarta - låt vara mycket summarisk - på vilka kärl som förekom i ett dåtida stormanshem. Det inte minst anmärkningsvärda är omnämnandet av glaskärl i ett sådant sammanhang så tidigt som på 1300-talet, de övriga bordskärl som omtalas är, utom sådana i ädel metall och så naturligtvis de obligatoriska träkärlen, även kärl av tenn och lergods. Och med den kännedom, vi annars äga om tidens inventarium, kan vi med rätt stor säkerhet anta, att det sistnämnda utgjordes dels av tyskt stengods dels av inom landet eller i Danmark tillverkade kärl av glaserad lera, ibland med en ornering i en art barbotin-teknik med pålagda olikfärgade leror.

Varken den ena eller den andra av dessa keramiska tillverkningar kunde räknas till gemene mans bohag, de måste liksom tennet ha tillhört herremansklassen samt köpmansfamiljerna i städerna. Denna så att säga sociala standard bibehöll lergodset här uppe i Norden och även inom stora delar av kontinenten ännu under hela 1500-talet.
Det är först med den under 1600-talet och än mer under 1700-talet allt allmännare spridda fajanstillverkningen som lergodset sjunker ner till att bli en folkets egendom. Det är först då vi kan tala om en allmogekeramik.
Men sedan en mansålder tillbaka är numera även den i stort sett borta, och de försök att återuppliva de gamla krukmakartraditionerna, som under de sista årtiondena gjorts, har väl i regel inskränkt sina verkningar till en del hemslöjdsintresserade borgerliga hem.

I senare tider fanns krukmakare i snart sagt varenda av Sveriges städer, ofta var kruk- och kakelugnsmakare förenade i gemensamt ämbete, och från 1700-talets senare del synes mästarstycket i Stockholms krukmakarämbete ha bestått i tillverkande, bränning och målning - och troligen även uppsättning - av en kakelugn. Annars var nog kärltillverkning i en eller annan form det vanligaste mästarstycket; så omtalas t. ex. flera gånger från Varberg mästarstycken av en större kruka.
Varberg bildade för övrigt jämte övriga halländska städer samt Ängelholm ett av de viktigaste äldre centra för krukmakeriet i vårt land, och dessa städer bar därför också bland den, längre in i landet, boende befolkningen, smålänningar och västgötar, namnet lergökastäderna.

[Gideon]

Ett viktigt keramiskt centrum var vidare Lund, fast dess keramiska storhetstid synes huvudsakligen tillhöra medeltiden och renässansen och sålunda en period då Skåne ännu var danskt land.
På ostkusten var naturligtvis Stockholm den viktigaste produktionsorten. Och dessutom synes en del av städerna vid Bottenhavet ha ägt en rätt utpräglad keramisk industri, särskilt tycktes detta, förr liksom i våra dagar, gälla Gävle. I Örebro anträffades för snart 20 år sedan rikligt avfall från en krukmakareverkstad, som arbetat här under 1600- och 1700-talen. Även Uppsala och Kalmartrakten torde kunna uppvisa en del mera typiska alster.
Någon klar bild av den gamla keramiska produktionen har vi emellertid ännu inte. En sådan kan inte erhållas utan att man genom fynd vid stadsgrävningar - såsom vid grävningarna i Gamla och Nya Lödöse, i Lund, Malmö, Stockholm, Upsala m. fl. - får tillgång till ett säkrare lokalbestämt material.

Vad som hamnat i museerna har förts omkring på marknader och ofta också kommit in i antikvitetshandeln, varigenom det blivit oanvändbart såsom direkt källa för ett studium av det gamla svenska krukmakeriets lokala traditioner.
Vad som skiljer dessa åt kan vara särdrag av olika slag, förkärlek för vissa mönster eller för vissa färgskaloor, olika sätt att lägga på färgen och även olika glasyrer. Sålunda har det senare 1700-talets mest typiska Halmstadsfat en simmig, något gulaktig bottenglasyr, under det att motsvarande produkter från Ängelholm och möjligen även Laholm ha en vitare mera torr, litet knaprig bottenglasyr.
En annan grupp som tycks samla sig kring Gävletrakten, har återigen en blankare glasyr, mera tunn och spröd och svagt skiftande i grönt.
Vi har då endast haft uppmärksamheten på en av de keramiska huvudtyperna, den med ljus bottenfärg och dekor mest i rödbrunt och grönt, ibland även i citrongult, mörkare brunt till svart, någon gång t. o. m. blått.
Men utom denna huvudtyp finns det en annan med rödbrun bottenfärg, och förekommer dekor, är denna då vanligen i gult och grönt, samt en grön typ och en svart.

Samma grundtyper, som vi finner i vårt krukmakeri, återfinner vi också mer eller mindre varierande i hela Europa och även långt utanför dess gränser, både i Nordafrika och främre Asien ända bort till Turkestan, och det vore lockande att söka skildra dessa olika keramiska familjers uppkomst. Jag avstår amellertid därifrån för att istället något uppehålla mig vid det tekniska tillvägagångasättet, glasyrernas sammansättning och förfarandet vid dekoreringen.

Först har vi då att underätta oss om hur glasyren i och för sig erhölls och hur man erhöll de olika färger, i vilka den sedan uppträder, och därvid må först som sist understrykas, att det gamla krukmakeriet kände endast torrglasyrer, våtglasyrerna - genom doppning av kärlet i glasyrvätska - är en senare tids påfund, och när man t. ex. i produkter från Sankt Erik i Uppsala ser glasyrer som verkar tunna och saftlösa om de ställs vid sidan om en del av de gamla krukmakareglasyrerna, torde detta just ha sin grund i att man använder våtglasyr.

Den enklaste glasyren bestod av blyaska och kisel och erhölls genom att blyaska, flinta och kiselsand maldes på en kvarn till ett fint stoft. Att dra glasyrkvarnen var ett blodsarbete för de unga, när de först kom i läran. Sedan tillgick glaseringen så, att när det färdigdrejade kärlet torkat, fuktades det försiktigt för att glasyrstoftet skulle fastna, och sedan sållades detta över med ett litet såll. I senare tid hade man ett vanligt runt såll, fast naturligtvis mindre än dem som användes i hushållet eller för andra göromål, men i äldre tider hade detta såll formen av en låg flaska av bränd lera, vars botten var ersatt med en sållduk; ett sådant instrument kallades knispel.

[Gideon]

En av de sista krukmakarna av gamla stammen, K. E. Jansson i Mariefred, berättade för mig, att då han år 1884 kom till Stockholm - han hade då arbetat i yrket i Karlshamn sedan 1878 - hade han ännu inte lärt sig att glasera med såll, varför detta gick dåligt. Han gjorde sig då en knispel, och då gick arbetet så raskt, att alla hans kamrater blev efter.
Hans recept för vanlig brun glasyr var 4 delar mönja, 4 delar bly, 18 delar mosand och 4 delar rödfärg, och därvid ansåg han Falu rödfärg långt överlägsen den amerikanska. Användes bara bly, blev glasyren mera flytande, användes däremot bly och mönja i samma mängder, ansågs glasyren bli "bättre stående", d. v. s. den flöt inte omkring så mycket.
Rödfärg är en sen tillsats; i äldre tider användes i stället, då man ville ha en mustigare röd glasyr, slipstensavfall, stoftet som samlade sig i sliphon under arbetet, och genom eld kan ju sandstenen, som var man vet, anta en mycket varm röd färgton, liksom även den gråa leran genom det däri befintliga järnet under bränningen erhåller en tegelröd färg.

Det påpudrade glasyrstoftet kommer under bränningen i smältnng, därigenom förglasas kärlytan, och den färg som erhålles, blir rödbrun. Genom intensivare bränning kan glasyren bli mörkare, beroende på att mera järn utfälls ur leran; detta kan vid mikroskopisk undersökning fastställas. Vill man ha en annan glasyr än brun, måste särskilda anordningar vidtagas. Önskar man t. ex. grön glasyr, uppblandas glasyrstoftet med kopparaska, varefter det i vanlig ordning påpudras. I regel har man man därvid också "gjutit" kärlet, men detta behöver inte nödvändigtvis ske för grönglasering. "Gjutningen" består i att kärlytan färgas vit medelst piplera; egentligen ska förfaringssätttet kallas "begjutning", och på danska talar man även om "begitning" och "begitler", det tyska uttrycket är "giessen" eller "begiessen", på franska talar man om "engobe". När endast insidan skulle "gjutas", östes pipleran i kärlet med en slev, varefter den genom att vända kärlet hit och dit sköljdes ut över väggarna. Skulle utsidan gjutas, eller bägge sidorna, doppades kärlet i en så med pipvälling.

Hade man nu inte kopparaska i glasyrstoftet, utan detta utgjordes endast av bly och kisel - "gement bly" som det hette i gammal tid - erhölls en vitgul färg, ljusare eller mörkare alltefter tjockleken på "gjutningen" och intensiteten i bränningen, ty även i sådant fall mörknar färgen genom starkare utfällning av järn. En mörkare gul färg erhölls genom att blanda någon järnhaltig substans i glasyren.
För att erhålla en citrongul färg kan man tillgripa inblandning med antimon, men denna har, så vitt jag vet, aldrig kommit till användning för bottenglasyr utan endast för den nedan nämnda dekoreringen. För lila eller svart glasyr inblandas "brunsten", mangan, i större eller mindre kvantiteter; för blått kobolt. Iställer för kobolt kunde man också ta hälften brunsten och hälften kopparaska, och det uppges, att om man tog något lite mera kopparaska än brunsten, erhölls en mycket vacker blå färg.

Den enklaste formen av dekor är gult på rödbrun grund. Denna erhålles så att ornamentet upplägges med piplera på den naturliga gråa lerbottnen, och när ytan sedan pudrats över med glasyrstoftet, färgar sig denna under bränningen rödbrun; den piplerbelagda ytan ehåller en vitgul färg. För detta syfte användes vanligen engelsk piplera, som köptes över Göteborg. Påläggningen gjordes medelst ett horn, det s.k. ringelhornet, som var försett med ett munstycke av ett vassrör, en gåspenna el. dyl., och den måste göras mycket kvickt, så att den tunnflytande pipleran inte hann flyta omkring för mycket.

Ringelhornet, tillverkat av ett kohorn, som avsågats i lämplig storlek, har en mycket vid spridning i Europas krukmakeri, i Halland förekommer dock en annan sorts ringelhorn utförda av bränd lera och i form av en fyrsidig flaska, vars två sidor är svagt inknipta för att hållas bättre mellan fingrarna, och halsen bildar en kort pip, som varit försedd med det sedvanliga rörmunstycket. Dylika ringelhorn är även kända från Tyskland.


Ringelhorn från den gamla Tärngnellska verkstaden i Falkenberg. Märkt "P. J. C. 1894" (Nordiska museet)

[Gideon]

Vill man nu ha andra färger än gulvitt, utblandas pipleran med de redan nämnda färgingredienserna, kopparaska för grönt, antimon för citrongult, blodsten eller brunsten, d. v. s. hämatit och mangan, för lila till svart o. s. v. För att på gul, d. v. s. "gjuten" grund erhålla en brun färg pålägges endast naturlig, oblandad lera, och vill man få färgen djupare röd, kanman blanda i "slipstensgorr", järnfilsspån, eller annan järnhaltig substans. Påläggningen av färgen fordrar vana och försiktighet, så att man får just den kvantitet färglera ur hornet som man behöver. Detta är särskilt vanskligt för de färgstoffer, som flyter ut i bränningen. Leran, ren och särskilt inblandad med järn, blir alltid stående, och även med antimonet är det ingen fara, men kopparaskan och manganet smälter ut starkt och rinner i floder över ytan, och man kan därför också av riktningen på de gröna eller svartbruna flytningarna se på vilken kant ett fat stått i ugnen; i de få fall, då blått förekommer, visar denna än starkare flytning än grönt och lila.

Att hålla ordning på de olika ringelhornen och deras innehåll var viktigt nog, och i än högre grad gällde detta, om man även sysslade med kakeltillverkning, då en långt rikare färgskala kunde komma till användning, än vid de enklare kärltillverkningarna. Kaklet glaserades dessutom i stor utsträckning med tennglasyr, som tillsammans med "gjutning" med piplera gav vit fajansfärg.

Det ger också en god illustration till förhållandet att läsa en anteckning från 1700-talets slut om "Hwad en mästare i anseende till sin målarekammare bör iakttaga".
Det heter här: "På det at alt må wara i ordning, så bör till hwar färg wara en kopp tecknad med färgens namn, som deruti förwaras, samt till hwar hufwudkopp 3:ne mindre, hwarutur färgen, sedan den blifwit brukad, hälles. På färgerna bör hällas watn att de ej torka.
Dito ett krus, D.o till färgblandning, en Palin (?), en Swamp och en borste, ett Sickt fint, ett bord med låda till att förwara punsarne uti. Utom detta bör han äfwen wara försedd med en mängd av Modeller efter nyaste smak. Glaseringen och färgerna bör framför alt wara ganska fina; äfwen smörgleer til at bota kalkstenshål, en dammborsta".
Om "smörgleeret" finns därefter antecknat att "detta tillblandas af wit Glasyr, Engelskt leer (= piplera) och Kisel finmalen. Proportion af desa Materialer kommer at genom försök utrönas". - Det framgår tydligt, att det här rör sig om en utrustning för kakeltillverkning och inte om det enkla småstadskrukmakeriet.

Anteckningen härstammar också från Stockholmsmästaren Isak Lehman, omnämnd såsom mästare 1779-1790. Den ingår i en hel samling liknande anteckningar, vilka 1877 skänktes till Nordiska museet av kakelugnsmakare W. R. Hammarström. de flesta anteckningarna är av Lehmans han, men några är gjorda efter hans död, sannolikt av Johan Ahlström, som blev mästare 1795 och samma år gifte sig med Lehmans änka. Ahlström var sedan under åren 1810-1815 Stockholmsämbetets ålderman.
De Lehmanska anteckningarna ger oss en mycket klar inblick i yrkets enskildheter. Det största utrymmet intas av recept på olika blandningar av glasyrer och färger, men dessutom finns beskrivningar på hur man ska bygga ugnarna, hur man ska göra sig tennaska för de vita kakelglasyrerna, hur man ska göra glasyrkvarnen, om förgyllningar m. m., och slutligen har vi även ett flertal bränningsprotokoll. Det sistnämnda har ingalunda det minsta intresset. Ett par exempel må anföras:

"Anmärkningar wid en bränning d. December 1788.
Kl. 6 om aftonen börjades att antändas i ugnen, som sedan continuerades med så kallad smokning eller småeldning till kl. 1/2 1 om natten, då de små hålen öpnades och eldningen forserades till kl. 6 följande morgonen, då ståndaren war aldeles i glod och skiörningen börjades, samt continuerades alteftersom gloden avancerade till den andteligen hant i bottnen af ugnen, då äfwen börjades att skjöras i mellangången, hwarmed fortfors till middagen kl. 12, då eldningen warat i aderton timar, så slutades att elda med grofwa wed i stora hålet, och sedan gjordes korseldar med finare wed till kl. 2, då uprättseldarne börjades, hwaraf 6 gjordes, hwarmed bränningen slutades kl. 1/2 5 e. m. då äfwen röken var föga synlig."
En annan gång heter det: "Wid en bränning d. 7 Maji observerades. Hade jag öfwer alt i ugnen obrända Stellpottor, och warade bränningen i 18 timmar. Då wid de 2 sidsta eldningarne Röken war mycket swart. Stellpottorna hölt allasaman. Denna bränning war lyckelig."

[Gideon]

Så mycket större bekymmer beredde honom en bränning, som han skildrar sålunda:
"September 1791 brändes, men då ugnen öpnades befants, att godset fått för litet eld ungefär 2:ne eller 3 eldar mindre än det behöft. I denna brydsamma belägenhet (då i ugnen war flere kakelugnar, som woro mycket arbetade och wilka fordrade mer än vanlig acuratesse och genast skulle wara färdiga) war ej annat at gjöra än genast ombränna. För den skull insattes åter det goset, som var utagit, 2:ne kackel glaserades och målades ånyo samt äfwen en skål, hwilka brukades till skauspigel; man smökeldade ej länge utan begynte efter 3:ne timmar elda i småhålen sedan, och påståd bränningen ung. 14:ton timmar. Wid utagningen befants de blå och wita kackeln hafwa fått mera eld än tillförene, men bränningen befants ändå hafwa gådt ojämt.
Denna gång war äfwen siögröna kakel inne, som förr warit brända men blifwit torra och äfwen ojämna i coleuren. Dessa kackel påbättrades helt tunt med bly, som war försatt af hälften gröm och hälften fat-Bly. Dessa befants wid utagningen hafwa blivit blankare men tillika ojämnare i coleuren."

Man får i dessa arbetsanteckningar en livlig förnimmelse av det som gav krukmakeriet mer än andra yrken dess spänning: kärlen är färdigformade och målade och står inmurade i ugnen, ugnen brinner, det är resultatet kanske av månaders arbete, som nu under några timmar avgörs: "måtte bara bränningen lyckas!"
De Lehmanska anteckningarna innehåller inemot ett hundratal recept för glasyrsammansättningar och färger. De ter sig för den utomstående rätt ensartade. Några exempel må här anföras:
den vanliga blyglasyren, som ger brun färg, kallas "gement bly", och man skiljer därvid på "fatbly" och "krukbly". Ett recept för gement fatbly lyder: 10 mått bly (blyaska) + 20 mått kisel; ett recept för gement krukbly: 7 mått bly + 21 mått sand + 1 mått smedslagg. "Gement grönbly", d. v. s. vanlig grön glasyr, sammansättes så: 8 mått bly + 16 mått kisel + 1 mått kopparaska, "mera kåpar, när askan är svagare".

(Gideons anm: här skulle ingredienser och mått ha följt i färgrecepten för 1. Blåt heller Cobålt, 2. Brunsten, 3. Wiolet tages. 4. Citron Gult, 5. Orange Gult, 6. Svart färg och 7. Siögrönt - men jag avstår denna gång. På uppmaning kan recepten förstås läggas ut.)

Både bly- och tennaska tillverkades på platsen, och anteckningarna innehåller en del olika anvisningar för tillverkning av tennaskan.
Sålunda läser vi:
"Hwid Tennaskningen iacktages följande:
1 :mo Ilägges Blyet i pannan, sedan det är smält ilägges äfwen wäl tennet, och då det äfwen smält, så skummar man med rakan af slagget och rör sedan om några gånger.
2 :do Sedan detta är förbi, eldar man beständigt, till dess Askan börjar att wisa sig, då man efter hand thenna afskummar och acktar att ej något klart Bly medföljer."

Som tidigare nämndes tillverkades glasyrstoftet på platsen, och vi får också en beskrivning på hur en glasyrkvarn ska göras:
"Då en ny Blyqwarn gjöres, så tjäras i boten och så högt som understenen på et par tum när är hög till i baljan, i hwilken stenarne läggas. Sedan ilägges understenen, som bör passa efter baljan så väl som möjeligit är. Det rumet, som sedan är inunder och på sidorna om understenen, ifylles med tjockt genomslagit Witler och sedan ofwerst med stött kisell. - Item: giöres qwarnbaljan af enkla kimmar. Stenen nedlåtes, och rumet ikring honom med gips fullgjutes sedan det andra warfwet kimmar på sjelfwa öfwerstenen."

[Gideon]

Efter denna utflykt till verkstadsarbetet, sådant detta i olika yttringar, åskådliggörs i de Lehmanska anteckningarna, knyter vi åter an till den avbrutna skildringen av kärlens dekorering.
Med ringelhornet uppläggs de olika mönster av blad och blomster eller andra figurer, som förekommer. Rör det sig blott om en bård eller en våglinje runt kanten, ställs kärlet på skivan, och ringelhornet hålls still under det att kärlet får rotera; den schwungfulla linje, som därvid erhålls, har sålunda sin enkla förklaring i arbetssättet. I kärl med "gjuten" botten och polykrom dekor finner vi ej sällan en bredare eller smalare prickad bård. Även denna har erhållits på drejskivan. Man har därvid med något en- eller flerspetsigt föremål, som hållits på en plats över det roterande kärlet, hackat upp den vita beläggningen, och under bränningen har sedan de upphackade ärren glaserat sig brunt mot den omgivande gulvita ytan.

Ett spetsigt instrument, en vässad spik eller rentav en nål - krukmakarenålen -, användes även för att rita upp mönstren å de "gjutna" kärlen. De företer nämligen mot de brunglaserade kärlen den bestämda skillnaden, att mönstren har i pipleran uppdragna konturlinjer. Detta förfaringssätt är mycket gammalt, och det vill synas, som om det i Italien vid medeltidens slut så berömda sgrafitteringsförfarandet ytterst ledde sitt upphov från ristornering. Sgrafitteringen består i att den vita beläggningen på kärlytan skrapas bort, så att de kvarstående ljusa partierna bilda orneringens mönster och de renskrapade vid glaseringen mörkare partierna utgör bakgrunden.

Denna teknik har endast undantagsvis förekommit norr om Alperna, här har man efterbildat det italienska sgrafittoförfarandet på olika sätt, bl. a. så, att man skurit upp en schablon, som lagts på kärlytan, varefter man strukit på pipleran, och när sedan schablonen avlägsnats, har kärlväggens bottenyta stått bar och följaktligen vid glaserandet blivit den fond, mot vilken de ljusare mönstren, rankor, granatäpplen, tulpaner, nejlikor o. s. v. avtecknat sig.

Vi har i vårt eget krukmakeri exempel på ett sådant förfarande, ehuru vanligen mycket oskickligt tillämpat. I Halland finner vi sålunda från 1800-talet kärl som är dekorerade medelst schablon, men härvid är det mönsterpartierna, som täckts ut och står mörkare mot den omgivande ljusare grunden. Någon gång kunde emellertid även här ett rätt effektfullt resultat fås genom anbringandet av något rankmönster el. dyl.
Och en krukmakare i Karlshamn tillämpade därvid ett mycket knepigt sätt för utförandet av naturalistiska rankor. När kärlet var färdigt att "gjutas", tog han unga krusbärsblad och slickade fast dem i en lång rad. När vitleran hade starknat, togs bladen bort, och den naturliga lerytan utfyllde deras plats, en retuschering gjordes av linjerna med hjälp av krukmakarenålen, och vid glaseringen erhöll man en mycket fin, mörk krusbärsranka mot omgivande gulvit grund.
Det är nästan så att man härvid erinrar sig det berömda förfaringssätt som tillämpades av Palissy, nät han göt av inte bara löv och frukter, utan även ormar och grodor.

I mellansvenskt krukmakeri ser man ibland färgen pålagd så tunt att den verkar penslad ; detta har då gjorts genom att man med en pinne petat ut färgen, sedan den pålagts med ringelhornet. I något fall kan denna pensling se ut som marmorering. Det sistnämnda är ett slag av ornering, som rätt allmänt har förekommit både hos oss och på kontinenten men som annars synes ha särskilt omhuldats av engelska krukmakare. Av krukmakarna kallades tillvägagångasättet vingning, och denna kan förekomma såväl på brunglaserade kärl som på "gjutna".
I det senare fallet tillgick dekoreringen så att sedan piplerbeläggningen utförts, fylldes ringelhornet med den erforderliga färgsubstansen, och så satte man på olika platser och på olika höjd - om vi nu har med ett fat att göra - på kärlets insida ymniga färgklickar, dessa fick så flyta ner i bottnen på kärlet, varefter detta skakades och färgen spridde sig i oregelbundna "vingar" över ytan ; kringskakandet kallades också att "vinga" kärlet.

[Gideon]

Jag har här ovan försökt teckna några av de viktgaste konturerna i det gamla krukmakeriets arbetssätt. Om arbetslivet i vidare mening känner vi emellertid ingenting, och har detta företett några särdrag, har dessa redan länge varit totalt utplånade. Detta är så mycket egendomligare, som krukmakareyrket jämte timmermansyrket bibehöll sina egendomliga sedvänjor ännu in på 1880-talet, särskilt i Östersjöprovinserna - bl. a. i Reval - och i hela norra Tyskland ända ner mot bayerska gränsen.

En schweizisk kakelugnsmakare, som gick sina lärlings- och gesällår under 1870-talet inpå 1880-talet, framhåller att inom sydtyskt område en vittringsprocess visserligen nu börjat, men närman från det område i södra Tyskland, där man betecknades "Hafner", kom in på de nordligare trakter, där beteckningen "Töpfer" användes, då blev traditionen rikare. Jag kan inte neka mig att återge några utdrag ur hans skildring hur det går till när en vandrande gesäll gick på "Umschau", d. v. s. såg sig om efter arbete ännu 1875-1880.

"Anta vi", skriver han, "att en schweizare reser från Halle till Magdeburg. Vår vän kommer till Magdeburg; där lägger han av sig sin packning i härbärget innan han ´ser sig omkring´. Med packning får man inte beträda någon verkstad - ute i landsbyarna, där man inte gör något längre uppehåll, lägger man packningen framför verkstaden i någon vinkel. Framför verkstaden ska rocken knäppas till med tre knappar. Fattas en knapp, får man ta en nål i stället, men tre gånger hopfäst ska rocken vara. Nu klappar främlingen tre gånger kraftigt på verkstadsdörren.
Efter ett ´Herein´ tar han hatt och käpp - käppen får inte saknas - i vänstra handen och träder in, stannar vid dörren och ropar: ´Glûck zu Meister und Gesellen von wegen des Handwerks´. Lugnt arbetar gesällerna vidare, tills den äldste är färdig med sitt stycke, då tvättar han händerna, går emot främlingen och säger: ´Fremder Töpfer?´ - ´Hoi Töpfer´ svarar främlingen. Svarar han annorlunda t ex. med ´Jawohl´, så åker han ut ögonblickligen. Därpå tar de båda varandra i högra handen och böjer överkropparna, så att de högra skuldrorna berör varandra, och så tilltalar de varandra sålunda, att den ene talar över axeln på den andre.
Det blir långa samtal, alla gesäller och lärlingar kommer farm och hälsar och man frågar efter nyheter och bekanta ute i världen. Är mäster icke närvarande, sändes bud till honom, och han kan då även bjuda in den främmande till ett mål mat, ger han en slant, vanligen 2 groschen, anses detta innebära att något arbete inte står att få.
Så vandrar gesällen vidare och avskedet liksom mottagandet är rituellt. Han ber om hatt och käpp, och så fort en lärling räckt honom dem, går han till gesällerna, och i samma ställning med framåtböjd överkropp etc. säga bägge på en och samma gång: Främlingen: ´Nach Handwerksbrauch und Gewonheit sei bedankt fûr das, was du mir gegeben ; sollst du heut oder morgen zu mir kommen, soll dir selbiges widerfahren´; Gesällen: ´Nach Handwerksbrauch und Gewonheit hast nichts zu danken, Vetter, grûss Meister und Gesellen, wo du hinkommst´. Därpå lämnar främlingen verkstaden utan vidare hälsning."

Sedvänjor som dessa har inte bara ett kuriosavärde av mera muntrande slag, de hade betydelse genom att de vidmakthöll traditionerna inom skrået och aktningen för yrket och så framför allt att alla yrkesbröderna lärde känna varandra och fick se varandras arbetssätt och arbetsresultat. Ännu under åren närmast före kriget kunde man för övrigt i Sydtyskland, Schweiz och främre Österrike träffa hantverksgesäller av olika slag, som vandrade vidare eller blev kvar i några månader i en verkstad, där arbete för tillfället fanns, "gik paa Valsen", som det hette bland de danskar, som inte sällan uppenbarade sig. Vad detta betydde för yrkesutbildningen är lätt att inse.

Den nyss citerade schweizaren framhåller. att han varken i Köpenhamn, Stockholm, Finland eller Petersburg funnit några som helst spår av gammaldags hantverksseder sådana som de tyska. Om de funnits hios oss, har de för länge sedan kommit ur bruk, och samma väg har numera även hela det gamla krukmakareyrket, möjligen med något enstaka undantag, vandrat. Därför har vi kunnat ha så mycket större anledning att bringa dettas arbetssätt i erinring.

Här slutar redogörelsen.

[Polsson]

Intressant fakta om krukmakeriverksamheten, Gideon!

[Gideon]

Ja, verkligen.
Gissade att Du skulle kommentera först, men jag är lite förvånad över att Du inte hajade till över glasyren Siögrönt.
Den färgen har vi ventilerat tidigare.

[simco]

Fantastisk redogörelse över tillverkningen och glasyrblandningarna!
Du tog nattpasset i går ser jag och jag måste ge dig en eloge för ditt väl utförda arbete!
När man nördat ner sig riktigt i lerträsket är det underbart att få läsa sådana här beskrivningar. Först bedömer man utséendet på föremålet, sedan tillverkaren, och fantiserar runt dennes öden och äventyr, sedan dras man i väg och tänker på alla moment i tillverkningen, hur föremålet först varit lera som grävts ut, bearbetats, formats, torkats, dekorerats, glaserats och bränts. Sedan fortsätter man att fantisera om var varan sålts, vem köpte den, vad har den varit med om, vart har den rest och vad har den "sett"? Slutligen, hur har den hamnat här i min hand och klarat sig hela vägen?
Det är som en spännande roman som läses upp när man hittat något intressant objekt.
Jo, jag vet, jag blir helt "siögrön" när jag när jag släpps lös bland lergods.

[Polsson]

Ja, verkligen.
Gissade att Du skulle kommentera först, men jag är lite förvånad över att Du inte hajade till över glasyren Siögrönt.
Den färgen har vi ventilerat tidigare.

Bäste Gideon!

Min kommentar kom efter en snabb skumläsning, men om en stund skall jag sätta mig ner i lugn och ro, efter dagens slitsamma förvärvsarbete, visningsbesök hos Björnssons i Lund och städning av bottenvåningen med en kopp kaffe, och nagelfara texten och bara njuta.

[prylsnubben]

Ja, verkligen.
Gissade att Du skulle kommentera först, men jag är lite förvånad över att Du inte hajade till över glasyren Siögrönt.
Den färgen har vi ventilerat tidigare.

Siögrönt var en färg som tydligen var vanlig på 1700-talet. Tittade i mitt gamla Fransyskt och Svenskt Lexicon och i Ordboken från Svenska till Franska som utgör verkets tredje del.
Det är lite intressant att lindblomsgrönt INTE står, trots att vi menar att det var en vanlig färg på den tiden.

[prylsnubben]

Jag har här ovan försökt teckna några av de viktgaste konturerna i det gamla krukmakeriets arbetssätt. Om arbetslivet i vidare mening känner vi emellertid ingenting, och har detta företett några särdrag, har dessa redan länge varit totalt utplånade. Detta är så mycket egendomligare, som krukmakareyrket jämte timmermansyrket bibehöll sina egendomliga sedvänjor ännu in på 1880-talet, särskilt i Östersjöprovinserna - bl. a. i Reval - och i hela norra Tyskland ända ner mot bayerska gränsen.

En schweizisk kakelugnsmakare, som gick sina lärlings- och gesällår under 1870-talet inpå 1880-talet, framhåller att inom sydtyskt område en vittringsprocess visserligen nu börjat, men närman från det område i södra Tyskland, där man betecknades "Hafner", kom in på de nordligare trakter, där beteckningen "Töpfer" användes, då blev traditionen rikare. Jag kan inte neka mig att återge några utdrag ur hans skildring hur det går till när en vandrande gesäll gick på "Umschau", d. v. s. såg sig om efter arbete ännu 1875-1880.

"Anta vi", skriver han, "att en schweizare reser från Halle till Magdeburg. Vår vän kommer till Magdeburg; där lägger han av sig sin packning i härbärget innan han ´ser sig omkring´. Med packning får man inte beträda någon verkstad - ute i landsbyarna, där man inte gör något längre uppehåll, lägger man packningen framför verkstaden i någon vinkel. Framför verkstaden ska rocken knäppas till med tre knappar. Fattas en knapp, får man ta en nål i stället, men tre gånger hopfäst ska rocken vara. Nu klappar främlingen tre gånger kraftigt på verkstadsdörren.
Efter ett ´Herein´ tar han hatt och käpp - käppen får inte saknas - i vänstra handen och träder in, stannar vid dörren och ropar: ´Glûck zu Meister und Gesellen von wegen des Handwerks´. Lugnt arbetar gesällerna vidare, tills den äldste är färdig med sitt stycke, då tvättar han händerna, går emot främlingen och säger: ´Fremder Töpfer?´ - ´Hoi Töpfer´ svarar främlingen. Svarar han annorlunda t ex. med ´Jawohl´, så åker han ut ögonblickligen. Därpå tar de båda varandra i högra handen och böjer överkropparna, så att de högra skuldrorna berör varandra, och så tilltalar de varandra sålunda, att den ene talar över axeln på den andre.
Det blir långa samtal, alla gesäller och lärlingar kommer farm och hälsar och man frågar efter nyheter och bekanta ute i världen. Är mäster icke närvarande, sändes bud till honom, och han kan då även bjuda in den främmande till ett mål mat, ger han en slant, vanligen 2 groschen, anses detta innebära att något arbete inte står att få.
Så vandrar gesällen vidare och avskedet liksom mottagandet är rituellt. Han ber om hatt och käpp, och så fort en lärling räckt honom dem, går han till gesällerna, och i samma ställning med framåtböjd överkropp etc. säga bägge på en och samma gång: Främlingen: ´Nach Handwerksbrauch und Gewonheit sei bedankt fûr das, was du mir gegeben ; sollst du heut oder morgen zu mir kommen, soll dir selbiges widerfahren´; Gesällen: ´Nach Handwerksbrauch und Gewonheit hast nichts zu danken, Vetter, grûss Meister und Gesellen, wo du hinkommst´. Därpå lämnar främlingen verkstaden utan vidare hälsning."

Sedvänjor som dessa har inte bara ett kuriosavärde av mera muntrande slag, de hade betydelse genom att de vidmakthöll traditionerna inom skrået och aktningen för yrket och så framför allt att alla yrkesbröderna lärde känna varandra och fick se varandras arbetssätt och arbetsresultat. Ännu under åren närmast före kriget kunde man för övrigt i Sydtyskland, Schweiz och främre Österrike träffa hantverksgesäller av olika slag, som vandrade vidare eller blev kvar i några månader i en verkstad, där arbete för tillfället fanns, "gik paa Valsen", som det hette bland de danskar, som inte sällan uppenbarade sig. Vad detta betydde för yrkesutbildningen är lätt att inse.

Den nyss citerade schweizaren framhåller. att han varken i Köpenhamn, Stockholm, Finland eller Petersburg funnit några som helst spår av gammaldags hantverksseder sådana som de tyska. Om de funnits hios oss, har de för länge sedan kommit ur bruk, och samma väg har numera även hela det gamla krukmakareyrket, möjligen med något enstaka undantag, vandrat. Därför har vi kunnat ha så mycket större anledning att bringa dettas arbetssätt i erinring.

Här slutar redogörelsen.

Inom Sockerbagarnas skrå fanns ju som Du vet bönhasarna som vandrade runt på liknande sätt även i Sverige.http://precisensan.com/antikforum/sh...n+sockerbagare

[Gideon]

Siögrönt var en färg som tydligen var vanlig på 1700-talet. Tittade i mitt gamla Fransyskt och Svenskt Lexicon och i Ordboken från Svenska till Franska som utgör verkets tredje del.
Det är lite intressant att lindblomsgrönt INTE står, trots att vi menar att det var en vanlig färg på den tiden.

Ja, och det skulle vara intressant att läsa vidare i Lehmans, Ahlströms och förhoppningsvis andra kakelugmakares recept hos Nordiska museet - för att utröna om inte andra gröna färger än Siögrönt fanns och vad de hette.
Många yrkesverksamma tog ju med sig sina recept till nästa liv, men gemensamma ingredienser borde ha funnits.

För Siögrönt är Lehmans kryptiska recept:
Golglet (med ett frågetecken av Lithberg) 8 mar., wenedisk glas 4 mar., messingsspån 4 mar., smältes till sammans.

Inom Sockerbagarnas skrå fanns ju som Du vet bönhasarna som vandrade runt på liknande sätt även i Sverige.http://precisensan.com/antikforum/sh...n+sockerbagare

Jag skulle tro att ceremonier och ritualer var likartade för alla lärlingar och gesäller i de flesta skråyrkena, och de vandrade de också.
Säkerligen finns fler berättelser att ta del av, i bortglömda eller låsta arkiv runtom i landet.

[Kaptenen]

Intressant läsning, Gideon!

Gesällvandring (tre år och en dag) förekommer fortfarande. Det händer, även om det inte är ofta, att jag ser tyska gesäller på vandring.

http://www.spiegel.de/international/0,1518,416564,00.html

http://www.youtube.com/watch?v=uJR9R2Bv724&feature=related