Tweet
En kväll tyckte min sambo att det var ett fasligt hoande nerifrån gården, men tydligen var det bara hon som hörde det. Inga grannar flockades ute på gården och inga andra lutade över sina balkongräcken heller för att speja efter var lätena kom i från.
Sambon tog resolut med mig i hissen, och vi åkte ner till källaren. Men bister min öppnade hon den tunga dörren och det var nära att hon fick den rakt i nosen, då hon teatraliskt höll sig för öronen.
-Dina ugglor! sa hon anklagande till mig. -De har varit här alldeles för länge och vill ut!
Genast fick jag en klump av dåligt samvete i halsen, och visst det finns ju ett gäng ugglor därinne... Hur länge har de varit där? Aj då, det måste vara fem år.
Oj! Hög tid för dem att komma ut och vädras. Hoandena tystnade visst, för sambon stod med armarna i kors, fortfarande bister, men vaksam på att fåglarna skulle få se ljuset.
Sagt och gjort, de fotograferades, mättes och fick andas riktig luft på balkongräcket. Tycker ni att deras ögon är stora, beror det på utsikten eller på att de inte fått mat på ett bra tag...
Om skaparen av dem, vet jag nästan ingenting. Bara att hon, som gift, heter Gunni Maria Gross, född 1921 och boendes i Storebro. Om henne finns inget på nätet att läsa, och hittills inget i de böcker jag har hemma - men kanske på biblioteket.
Två av pjäserna är märkta -86. Då var hon 65 år, och några andra alster av henne från andra år har jag inte sett. En ugglekusin skymtade förbi på Antikprat för ett tag sedan, och det är möjligt att den kommer från samma kull den gången på Tradera, då 7-8 olika pjäser såldes vid ett och samma tillfälle c:a 2004.
Det är lite för många för att vara kvällskursarbeten, eller...?
Först ut är Pappa Uggla, med öronhöjd på 26 cm, och sedan kommer resten av familjen i tropp om tre och två.
På sista bilden säger de hejdå.
Om någon vet mer om Gunni Gross, skulle det vara jättebra med information här.
Sambon tog resolut med mig i hissen, och vi åkte ner till källaren. Men bister min öppnade hon den tunga dörren och det var nära att hon fick den rakt i nosen, då hon teatraliskt höll sig för öronen.
-Dina ugglor! sa hon anklagande till mig. -De har varit här alldeles för länge och vill ut!
Genast fick jag en klump av dåligt samvete i halsen, och visst det finns ju ett gäng ugglor därinne... Hur länge har de varit där? Aj då, det måste vara fem år.
Oj! Hög tid för dem att komma ut och vädras. Hoandena tystnade visst, för sambon stod med armarna i kors, fortfarande bister, men vaksam på att fåglarna skulle få se ljuset.
Sagt och gjort, de fotograferades, mättes och fick andas riktig luft på balkongräcket. Tycker ni att deras ögon är stora, beror det på utsikten eller på att de inte fått mat på ett bra tag...
Om skaparen av dem, vet jag nästan ingenting. Bara att hon, som gift, heter Gunni Maria Gross, född 1921 och boendes i Storebro. Om henne finns inget på nätet att läsa, och hittills inget i de böcker jag har hemma - men kanske på biblioteket.
Två av pjäserna är märkta -86. Då var hon 65 år, och några andra alster av henne från andra år har jag inte sett. En ugglekusin skymtade förbi på Antikprat för ett tag sedan, och det är möjligt att den kommer från samma kull den gången på Tradera, då 7-8 olika pjäser såldes vid ett och samma tillfälle c:a 2004.
Det är lite för många för att vara kvällskursarbeten, eller...?
Först ut är Pappa Uggla, med öronhöjd på 26 cm, och sedan kommer resten av familjen i tropp om tre och två.
På sista bilden säger de hejdå.
Om någon vet mer om Gunni Gross, skulle det vara jättebra med information här.
Bifogade filer
Comment