Tweet
I stället för att välja någon av de befintliga trådarna om Falkenbergskeramikerna, som mestadels handlar om Törngrens krukmakeri, startas en allmän tråd om dem alla som verkat i den staden.
Den här sammanfattningen, med Ljungs berättelse, Elllen Raphaels redovisning, ett litet stycke ur boken "Tegelbruk i Falkenberg" av sammanställaren Roland Bäckströmk och släktforskarförbundets skivors upplysningar, hoppas jag bildar en god grund att gå vidare på, också när det gäller äldre tiders Hallandskeramik i en vidare omfattning.
Naturligtvis finns det fler "skärvor" - hela häften, kapitel, meningsstycken i böcker, tidningsartiklar och notiser - här och var i de mest oväntade publikationer man kan finna på antikvariat och bibliotek. Dessa skärvor är mer än väl välkomna att tillfogas fortlöpande av er.
Ljungs historia är en av dessa skärvor.
Dessutom kan vi försöka, i görligaste mån, få fram bilder på helt säkra eller ganska så härledda lergodsföremål från Falkenberg. En god idé är att tillfråga hembygdföreningen och museet i staden, samt större runtom i landet, om få att lägga in bilder på utvalda, representativa föremål från tre sekel ur deras samlingar. Det är god idé, också för att vi då kan jämföra dem med det myckna, anonyma lergods som det finns fler utav, än stämplat och klart. Förhoppningsvis kan särdrag i tillverningarna skönjas med tiden - typiska för landskapet. Det kan vara utseendet på en hänkel, speciell dekor eller fason i helheten.
"Ur Falkenbergs Stads Historia" av Anders Ljung, 1946, tryckt i en andra upplaga, såsom reviderad, 1954.
320 sidor, varav här är avskrivet sidorna 107-115, med kapitelnamnet "Krukmakeri".
Förord till första upplagan.
Föreliggande bokarbete är ett försök är ett försök att i tidsföljd men sammanträngd form söka återge de väsentligaste dargen av Falkenbergs stads historia från dess begynnelse intill nuvarande tid. En del härav har redan tidigare bekantgjorts genom en serie tidningsuppsatser, vilka nu ytterligare utökats och kompletterats, sedan jag på mångas begäran anmodats att sammanföra och utge desamma i bokform. Emellertid är jag fullt medveten om de brister, som kunna påvisas, varför det också är med vis tvekan, jag tillmötesgår denna anhållan, men då en stor del av bokens innehåll utgöres av muntliga uppteckningar från 1860- och 1880-talet och även tidigare, kunna dessa rader möjligen ha den förtjänsten, att de för framtiden bevara ett och annat drag ur det förflutna, som annars skulle överlämnas åt glömskan. Ett särskilt tack ber jag att få framföra till Falkenbergs stadsfullmäktige, som anslagit medel till bokens tryckning. Även tackar jag en och var, som så välvilligt intresserat sig för detta arbete.
Falkenberg i febr. 1945
AND. LJUNG
Man kan bara hålla med författaren och därför sätter vi igång som kulturbärare.
Bilderna kommer ur Ljungs bok.
Det torde ha varit någon gång under under 1500-talet, som de första krukmakerihantverkarna slogo sig ned i Halland, men det var först under 1700-talet, som detta hantverk i konstnärligt hänseende nådde sin rikaste blomstring inom länet.
I en yrkesförteckning över olika hantverksutövare inom länets städer upprättad 1737 hade Falkenberg och Halmstad vardera en krukmakare, Laholm två och Varberg ingen, men så småningom kom Falkenberg att bli Hallands främsta krukmakeristad.
Orsaken till detta uppsving kan möjligen bero på, att man på själva yrkesplatsen hade riklig tillgång av god och lättarbetad lera, som uppgrävdes vid Ätrans strandlinje, och man var ej beroende av transportkostnader eller avstånd. Flera av dessa verkstäder lågo också strax invid åkanten. Så var förhållandet med J. L. Lundströms, Christian Bengtssons, Nils Sahlbergs och Sven Törngrens.
Men upptagning av lertäkter i Ätrans strandbädd vållade emellertid en del tomtägare visst obehag, varför dessa anmälde krukmakarna för stadens magistrat. I domboken från magistratstämman den 27 mars 1839, heter det:
"Åtskillige tomtägare hade anmält klagan över, att stadens krukmakare till skada och mehn för dessa än även i anseende till vattenhämtning utför stretens upptages lera i ån dels utför och dels vid dessa senare, och därför nära tomtplatserna, deraf hägnader utföllo, så hade stadens Brandmästare Hökeri Handlanden G. Rylin och vice Brandmästaren A. B. Beckman jämte några Rotemästare anställt besiktning och därvid funnit, att skadlig lertäkt ägt rum och att få något bestämt om gränserna för Lerans uppatgande i åen utmed stadens Tomter och allmänna platser, så hade enligt protokollet för den sistlidne Febr. nr 81 ärendet blivit utställt till vidare besiktning å stället av Magistraten till den 1:ste dennes dertill Stadens Äldste och alle vederbörande tomtägare och stadens Kakelugnsmakare skulle kallas."
Vid sammanträdet beslöts, att lera ej finge upptagas i Ätran utom på i protokollet angivna ställen vid vite av 3 Rdr. 16 skill. B:co, varav två tredjedelar skulle tillfalla stadens Brand Cassa och en tredjedel åklagaren.
Leran skulle nu endast få upptagas ett stycke nedanför nuvarande tullkammaren, och härvid uppkommo de s.k. "hålorna" vilka vintertiden blevo en kär lekplats, då de belades med is. Husägare, som behövde lera, blevo hänvisade till platsen för Tröinge båtsmanslycka. I protokollet står antecknat, att krukmakarnas antal då var tio. (1839)
År 1858 funnos följande mästare:
H. S. Törngren
J. N. Silfverstrand
J. N. Andersson
J. B. Törngren
J. S. Hjelm
E. N. Lundqvist
L. F. Borgström
C. A. Stenberg
C. A. Törngren
C. Bengtsson
A. Almström
G. Bylin
M. N. Engström
G. Bengtsson
Den som önskade utbilda sig i krukmakerifacket, inskrefs redan vid 12 eller 13 årsåldern, då kontrakt och överenskommelse avslutades mellan lärgossens far och mästaren, vilken förband sig lära pojken ifrågavarande yrke samt föda och kläda honom under samma tid.
Han hänvisades nu att dela en kammare tillsammans med två eller tre gesäller, vilkas behandling av den nykomne ej var av ömmaste slag, ty lärgossen skulle alltid vara till hands och löpa deras ärenden och fick tidigt göra bekantskap med brännvinet, vilket jämte kortspel särskilt lördagskvällar var gesällernas egentliga sysselsättning, och det ligger nog en viss sanning i en gammal sjömans påstående, att stadens tretton krogar ej skulle kunnat existera utan krukmakaregesällernas bidrag.
En sed, som även förekom vid det gamla Törngrenska krukmakeriet, var att lärgossen skulle genomgå en viss intagningsceremoni och avlägga "lereden". Det tillgick så, att fyra lerkulor "puddar", lades på bänken, och på dessa lade pojken fyra fingrar, medan en av gesällerna förestavade: "Så sant mig Gud hjälpe, skall jag hålla denna ler", varpå en annan gesäll kastade en "klös", lerklump, över handen.
Lärpojkens arbetstid var lång och räckte från kl. halv sex på morgonen till kl. tio på kvällen, och arbetet var sällan av lättaste slaget.
Då de fyra årens lärotid var genomgången, och lärlingen avlagt gesällprov, skulle dagen celebras med ett supgille, för att härigenom även skulle få avlägga sitt mandomsprov. Sedan hade han att under sin gesällvandring ytterligare fullkomna sig hos olika mästare.
Sökte sig gesäll kondition hos någon av dessa, skulle "bänken blötas" med brännvinsgille, vilket gesällen skulle bestå, om arbete fanns, annars var det mästaren, som fick bjuda. Bänken var det bord, i vilket drejskivorna sitta.
De s.k.brännaftnarna firades också för med ett gille i verkstaden. Då samlades gärna så väl ungdom som män i krukmakeriet. Männen stärkte sig med brännvin, medan man skämtade med tillstädeskomna pojkar och flickor, vilka stundom togo sig en dans kring "storklösen" d.v.s. den stora lerhögen på golvet. Ibland serverades en något originell kvällsmåltid. En höna med påsittande fjädrar översmetades med lermassa och stektes. Då lerhöljet erhållit en viss hårdhet, knackades detta sönder, varvid fjädrarna följde med, och nu var den färdig att serveras jämte glödstekt potatis och åtskilliga snapsar.
Arbetet utfördes oftast på ackord i hel eller halvstyck. Den gesäll, som utförde helstyck, var självförsörjande och erhöll två kr. per skock, 60 st., oavsett storleken på kärlen jämte 4, som skulle avstås åt mästaren. Dessutom erhöll han 6 kr. i veckan som matpengar. Den, som arbetade efter halvstyck, fick hälvten så mycket för 64 st. men erhöll så väl mat som husrum.
Den här sammanfattningen, med Ljungs berättelse, Elllen Raphaels redovisning, ett litet stycke ur boken "Tegelbruk i Falkenberg" av sammanställaren Roland Bäckströmk och släktforskarförbundets skivors upplysningar, hoppas jag bildar en god grund att gå vidare på, också när det gäller äldre tiders Hallandskeramik i en vidare omfattning.
Naturligtvis finns det fler "skärvor" - hela häften, kapitel, meningsstycken i böcker, tidningsartiklar och notiser - här och var i de mest oväntade publikationer man kan finna på antikvariat och bibliotek. Dessa skärvor är mer än väl välkomna att tillfogas fortlöpande av er.
Ljungs historia är en av dessa skärvor.
Dessutom kan vi försöka, i görligaste mån, få fram bilder på helt säkra eller ganska så härledda lergodsföremål från Falkenberg. En god idé är att tillfråga hembygdföreningen och museet i staden, samt större runtom i landet, om få att lägga in bilder på utvalda, representativa föremål från tre sekel ur deras samlingar. Det är god idé, också för att vi då kan jämföra dem med det myckna, anonyma lergods som det finns fler utav, än stämplat och klart. Förhoppningsvis kan särdrag i tillverningarna skönjas med tiden - typiska för landskapet. Det kan vara utseendet på en hänkel, speciell dekor eller fason i helheten.
"Ur Falkenbergs Stads Historia" av Anders Ljung, 1946, tryckt i en andra upplaga, såsom reviderad, 1954.
320 sidor, varav här är avskrivet sidorna 107-115, med kapitelnamnet "Krukmakeri".
Förord till första upplagan.
Föreliggande bokarbete är ett försök är ett försök att i tidsföljd men sammanträngd form söka återge de väsentligaste dargen av Falkenbergs stads historia från dess begynnelse intill nuvarande tid. En del härav har redan tidigare bekantgjorts genom en serie tidningsuppsatser, vilka nu ytterligare utökats och kompletterats, sedan jag på mångas begäran anmodats att sammanföra och utge desamma i bokform. Emellertid är jag fullt medveten om de brister, som kunna påvisas, varför det också är med vis tvekan, jag tillmötesgår denna anhållan, men då en stor del av bokens innehåll utgöres av muntliga uppteckningar från 1860- och 1880-talet och även tidigare, kunna dessa rader möjligen ha den förtjänsten, att de för framtiden bevara ett och annat drag ur det förflutna, som annars skulle överlämnas åt glömskan. Ett särskilt tack ber jag att få framföra till Falkenbergs stadsfullmäktige, som anslagit medel till bokens tryckning. Även tackar jag en och var, som så välvilligt intresserat sig för detta arbete.
Falkenberg i febr. 1945
AND. LJUNG
Man kan bara hålla med författaren och därför sätter vi igång som kulturbärare.
Bilderna kommer ur Ljungs bok.
KRUKMAKERI
Det torde ha varit någon gång under under 1500-talet, som de första krukmakerihantverkarna slogo sig ned i Halland, men det var först under 1700-talet, som detta hantverk i konstnärligt hänseende nådde sin rikaste blomstring inom länet.
I en yrkesförteckning över olika hantverksutövare inom länets städer upprättad 1737 hade Falkenberg och Halmstad vardera en krukmakare, Laholm två och Varberg ingen, men så småningom kom Falkenberg att bli Hallands främsta krukmakeristad.
Orsaken till detta uppsving kan möjligen bero på, att man på själva yrkesplatsen hade riklig tillgång av god och lättarbetad lera, som uppgrävdes vid Ätrans strandlinje, och man var ej beroende av transportkostnader eller avstånd. Flera av dessa verkstäder lågo också strax invid åkanten. Så var förhållandet med J. L. Lundströms, Christian Bengtssons, Nils Sahlbergs och Sven Törngrens.
Men upptagning av lertäkter i Ätrans strandbädd vållade emellertid en del tomtägare visst obehag, varför dessa anmälde krukmakarna för stadens magistrat. I domboken från magistratstämman den 27 mars 1839, heter det:
"Åtskillige tomtägare hade anmält klagan över, att stadens krukmakare till skada och mehn för dessa än även i anseende till vattenhämtning utför stretens upptages lera i ån dels utför och dels vid dessa senare, och därför nära tomtplatserna, deraf hägnader utföllo, så hade stadens Brandmästare Hökeri Handlanden G. Rylin och vice Brandmästaren A. B. Beckman jämte några Rotemästare anställt besiktning och därvid funnit, att skadlig lertäkt ägt rum och att få något bestämt om gränserna för Lerans uppatgande i åen utmed stadens Tomter och allmänna platser, så hade enligt protokollet för den sistlidne Febr. nr 81 ärendet blivit utställt till vidare besiktning å stället av Magistraten till den 1:ste dennes dertill Stadens Äldste och alle vederbörande tomtägare och stadens Kakelugnsmakare skulle kallas."
Vid sammanträdet beslöts, att lera ej finge upptagas i Ätran utom på i protokollet angivna ställen vid vite av 3 Rdr. 16 skill. B:co, varav två tredjedelar skulle tillfalla stadens Brand Cassa och en tredjedel åklagaren.
Leran skulle nu endast få upptagas ett stycke nedanför nuvarande tullkammaren, och härvid uppkommo de s.k. "hålorna" vilka vintertiden blevo en kär lekplats, då de belades med is. Husägare, som behövde lera, blevo hänvisade till platsen för Tröinge båtsmanslycka. I protokollet står antecknat, att krukmakarnas antal då var tio. (1839)
År 1858 funnos följande mästare:
H. S. Törngren
J. N. Silfverstrand
J. N. Andersson
J. B. Törngren
J. S. Hjelm
E. N. Lundqvist
L. F. Borgström
C. A. Stenberg
C. A. Törngren
C. Bengtsson
A. Almström
G. Bylin
M. N. Engström
G. Bengtsson
Den som önskade utbilda sig i krukmakerifacket, inskrefs redan vid 12 eller 13 årsåldern, då kontrakt och överenskommelse avslutades mellan lärgossens far och mästaren, vilken förband sig lära pojken ifrågavarande yrke samt föda och kläda honom under samma tid.
Han hänvisades nu att dela en kammare tillsammans med två eller tre gesäller, vilkas behandling av den nykomne ej var av ömmaste slag, ty lärgossen skulle alltid vara till hands och löpa deras ärenden och fick tidigt göra bekantskap med brännvinet, vilket jämte kortspel särskilt lördagskvällar var gesällernas egentliga sysselsättning, och det ligger nog en viss sanning i en gammal sjömans påstående, att stadens tretton krogar ej skulle kunnat existera utan krukmakaregesällernas bidrag.
En sed, som även förekom vid det gamla Törngrenska krukmakeriet, var att lärgossen skulle genomgå en viss intagningsceremoni och avlägga "lereden". Det tillgick så, att fyra lerkulor "puddar", lades på bänken, och på dessa lade pojken fyra fingrar, medan en av gesällerna förestavade: "Så sant mig Gud hjälpe, skall jag hålla denna ler", varpå en annan gesäll kastade en "klös", lerklump, över handen.
Lärpojkens arbetstid var lång och räckte från kl. halv sex på morgonen till kl. tio på kvällen, och arbetet var sällan av lättaste slaget.
Då de fyra årens lärotid var genomgången, och lärlingen avlagt gesällprov, skulle dagen celebras med ett supgille, för att härigenom även skulle få avlägga sitt mandomsprov. Sedan hade han att under sin gesällvandring ytterligare fullkomna sig hos olika mästare.
Sökte sig gesäll kondition hos någon av dessa, skulle "bänken blötas" med brännvinsgille, vilket gesällen skulle bestå, om arbete fanns, annars var det mästaren, som fick bjuda. Bänken var det bord, i vilket drejskivorna sitta.
De s.k.brännaftnarna firades också för med ett gille i verkstaden. Då samlades gärna så väl ungdom som män i krukmakeriet. Männen stärkte sig med brännvin, medan man skämtade med tillstädeskomna pojkar och flickor, vilka stundom togo sig en dans kring "storklösen" d.v.s. den stora lerhögen på golvet. Ibland serverades en något originell kvällsmåltid. En höna med påsittande fjädrar översmetades med lermassa och stektes. Då lerhöljet erhållit en viss hårdhet, knackades detta sönder, varvid fjädrarna följde med, och nu var den färdig att serveras jämte glödstekt potatis och åtskilliga snapsar.
Arbetet utfördes oftast på ackord i hel eller halvstyck. Den gesäll, som utförde helstyck, var självförsörjande och erhöll två kr. per skock, 60 st., oavsett storleken på kärlen jämte 4, som skulle avstås åt mästaren. Dessutom erhöll han 6 kr. i veckan som matpengar. Den, som arbetade efter halvstyck, fick hälvten så mycket för 64 st. men erhöll så väl mat som husrum.
Bifogade filer
Comment