Skålen är tyskt/österrikiskt 1930-tal och Du ser till vänster den vaga stämpeln för Import (till Sverige).
Jag har inte hittat fabriksstämpeln i de magra böcker jag har, men överhuvudtaget ingår skålen i massproduktion som t ex Jasba tillverkade i billigare, men mer lättstött gods.
Fatet ser ut att vara 1890-tal, och det är mycket möjligt att den är övermålad med senare färger. Speciellt den blå färgen verkar lite för skarp, för ny.
Kan Du ta en helbild av baksidan, så att man kan bli säkrare på vad det är för material? Inte terracotta, som det ser ut nu. Färgen går att ta bort, men då måste man veta vad det är för underlag först - oglaserat eller glaserat?
Inte heller här har jag hittat tillverkaren JM, det behövs fler ledtrådar för att kunna göra en effektiv sökning. men stämpeln H är fabriksstämpeln åtminstone. Tillverkaren var nog tysk eller fransk.
Motivet, en gudinna med kerub på ryggen, har helt säkert ett namn, men vilken av dem i den grekiska mytologin? Det återstår också att ta reda på.
Motivet är "dagen" av den danska bildhuggaren Thorvaldsen. Ett av det senare 1800-talets mest spridda motiv i alla slags material... Motivet ger alltså ingen ledning.
Här är några bilder på baksidan.
Tilläggas ska också att färgerna är mörkare i verkligheten än på fotot.
Den blåa färgen har en väldigt mörk gråblå ton.
Hoppas att Adm laddar upp nya bilder åt Dig, TePe, annars kan Du klicka på Ändra och lägga till samma bilder igen.
I allafall - jag tittade på de två nya bilderna i tisdagskväll, och har grunnat på dem.
Det här fatet ska man egentligen ha på knäna, eller på bordet i bra belysning, och gå över med stark lupp. Ett typiskt objekt, som man måste undersöka med egna ögon på plats, med andra ord.
Likväl kan jag säga, utifrån enbart bilderna, att det ser ut som att endast ängeln med vingar och kerub, har kvar sin originalbemålning från 1890-talet.
Resten är påfört senare. Det gråblå ger kladdigt intryck, den ojämna guldbronseringen runt kanten är definitivt påstruken samtidigt med det svarta och det gråblå. Under det svarta finns kanske en mattare svart färg.
Guldbronseringen flyter ut över kanten in mot baksidan här och var, vilket bevisar att den är sekunda. Gråblå stänk finns också på den gräddvita glaseringen baktill.
Det förbryllar dock att riss, strax ovanför upphängningen, har gått igenom glaseringen, och blottat en mörkare färg därunder, men där kan ögat spela en spratt. Man måste känna på detta med fingrarna och fortsätta med luppen, ta små prov med skalpell och slö morakniv växelvis.
Ditt fat, i lergods eller rättare sagt terracotta, behöver få sin slöja avdragen med hjälp av lösningsmedel och en hel del tillbehör.
Färgborttagningsmedel avråds, så länge man inte vet hur originalmålningen är i förhållande till vad man övermålat med. Skyddas den av glasering? Är det tunt laserat ovanpå glasering?
Det är flera aspekter att tänka på, så det är inte bara sätta igång hej vilt med ett tvättprojekt. En fackman måste få titta på den först, och sedan ge råd.
Övermålningen kanske hade en funktion? Det kan ju vara så skadat under av en eller annan anledning att man valde att lägga på ny färg. Och då är det ju liksom ingen vits med att lägga ner arbete på att få bort den nya färgen.
Förvisso. Men i de flesta fall, har en nyckfull "faster" velat piffa upp hemmet, vilket var vanligt under 1910- och 20talen. Tänk bara på den Carl Larssonfeber som svepte över landet på den tiden. Då skulle alla tråkiga, mörka inventarier, som stolar, bord och speglar från rokokons och gustavianska tider, fräschas upp i vitt och guld.
Det var övermåleriets guldålder, och gäller även senare då det skulle kladdas blank Servalac på allt möjligt.
På möbelavdelningen finns ett hemskt exempel på detta - en silverbronserad alt. spejad nyrokokospegel, som någon gjorde "snyggare" på 50- eller 60talet.
Jag har haft ett par sådana fat som TePe, men också vaser, som det faktiskt inte funnits något fel på egentligen. Arvtagaren tyckte väl inte att den gamla, unkna färgen passade in i rumsinteriören.
Likväl ska man hållla dörren öppen för att originalfärg flagnat bort så mycket, att det faktiskt blev fult med tiden, och någon godsspricka syns inte på TePes fat.
Men om detta vet vi inget ännu, förrän man tar itu med färgundersökningar. Med tiden kommer den nog att räddas av en person som kan sin sak. Den får bara inte möta samma öde, som så månget "hopplöst" mög genom åren - på soptippen.
Det som ser ut som ett riss på bilden är i verkligheten stänk av guldfärgen.
Färgen på undersidan är också gult beige i verkligheten.
Är det någon som skulle vilja ta sig an fatet så skicka ett PM eller mail, kanske Gideon är sugen?
Det kom med i ett större svenskt parti och bör gå till någon som uppskattar det mer än jag.
Jovisst! Jag är sugen och behöver nog lite förströelse ibland.
Kanske kan det bli en tråd här, där jag visar steg för steg, vad som görs/förstörs i olika tidsmoment etc.
Vad slutresultatet blir, kan vi bara sia om.
Sänder Dig ett mail strax.
Fortsätter på den här tråden, istället för att skapa en ny, så att helhetsbakgrunden inte går förlorad för läsarna/deltagarna - även om fatet inte är svenskt.
Jag fick den översänd av TePe i början av veckan.
Den är bättre, än vad som framgått av tidigare bilder. Mer skarp i detaljerna, mer skönt klassisk än jag förväntade mig. Thorvaldsen skulle ha gillat utseendet, även om nosarna på ängeln och keruben fått sig sina små törnar. Likväl har mången klassisk staty blivit än mer åtgången och har ändå kvar sin utstrålning, så dessa figurer saknar inte charm!
Fatet är ungefär från 1890, som sagt förut, rentav något tidigare.
Tillverkarens namn är önskvärt att få reda på, så att ett motsvarande fat i originalskick kan hittas vid googlande, för jämförande i färgställningar.
Ni får gärna hjälpa till!
Studerade fatet på kvällen, utan brådska och funderade på vad jag skulle prova först.
Ängeln och keruben har kvar sina originalfärger, så dessa kommer inte röras, förutom kanterna runt dem.
Aceton (utan olja) i lite bomull, löste upp guldbronseringen på kanten någotsånär bra. Svart färg kom fram, likadan som som innerringen, men mattare i nyansen.
Eftersom kanten är rund och upphöjd, måste man upphöra i tid med gnuggandet, innan bomullstussen går förbi allt, till själva lergodset/glaseringen. Bronseringen är av det motståndskraftigare slaget, så jag slutade efter 5 minuter.
I vanliga fall ryker all bronsering med en gång, och behöver bara lätt eftertvättas, utan gnugg, med ny, acetonindränkt bomull.
Därefter provströk jag med norskt färgorttagningsmedel, och det fungerade i ett nafs att torka bort bort efteråt. Den metoden kommer att användas, men sparas till sist, för att inte slita på färgen i onödan, när det värsta inte är avklarat ännu.
Jag skulle tro att fatet blivit utsatt för övermålning vid två skilda tillfällen. Den sista gången med den kladdigt tjocka, blå färgen.
Ni kanske undrar över varför jag använder norskt färgborttagningsmedel? Det är för att den svenska varianten, efter att den riktigt bra Bumsen förbjöds för några år sedan, är svag och okontrollerbar, i väntan på full effekt efter några timmar, istället för vettiga minuter.
Den norska är inte lika bra, men i brist på bättre så...
Den blå färgen, är som sagt tjock, men också mycket ojämt påstruken och har små klumpar i sig. Det gör den oberäknelig vid färgborttagningen.
Det går inte att undvika skrapmärken på ytan under, efter den runda och slöa smörkniven. Ni kan se det, där den mörkt bruna färgen framträder. Torrskrapning med vass kniv eller skalpell, kommer skada ännu mera i det här fallet, så det glömmer vi.
Vad som finns under den bruna laseringen, visar sig senare. Kanske naken, gul terracotta, eller glaserat som det är på baksidan? Eller en annan färg? Ett större parti av det blå måste bort först.
Just det här med att baksidan är glaserad, är förbryllande - om nu framsidan visar sig vara helt utan glasering. Vad skulle vara vitsen med det?
10 bilder visas denna gång, och det kommer att dröja några dagar till, för en delfortsättning. Lite research på nätet måste utföras och lite mer att jobba med införskaffas.
Comment