Herman A. Kähler - HAK

[Gideon]

Den röda lysterglasyren har visat sig här och var i tråden, som i detta inlägg http://precisensan.com/antikforum/sh...l=1#post134450 men allt är inte Reistrup.

I det här fallet, är ingenting skulpterat på vasen, och då tittar jag istället närmare på den som tog fram glasyren hos fabriken.
Svaret står i en bildtext i stora Kählerboken:
"Lysterarbeten av Herman H.C. Kähler från tiden omkring 1900. Kählers speciella röda lysterglasyr utvecklas av Herman August Kähler efter verkstadens experiment för arkitekt Vilhelm Klein. Lystern utvecklas omkring 1888 och visas "färdigutvecklat" på bland annat ett kakelbord på Världsutställningen 1889. Lystern, som kan slå från en helt djup kopparglans till en svag purpurglans, är på 1890-talet och ända fram till 1910-15 populär."

Jag bläddrar längst bak i boken och får den teknska beskrivningen:
OXBLODSGLASYR / RÖD LYSTER
"Glasyren hämtar sin röda effekt från metallsalt med kopparoxid. Vid oxiderande bränning ger kopparn i allmänhet gröna eller blågröna färger. Vid reducerande bränning ombildas kopparoxiden, så att färgen skiftar från grön till röd. För att uppnå den "bästa" röda färgen används vanligtvis vit tennglasyr, för att den är bra på att täcka skärven och samtidigt påverka reduktionen under färgskiftningen. Kählers oxblodsgkasyr med lystereffekt slår igenom i tiden omkring 1900 och är vanlig på bland annat Hansen Reistrups många arbeten med djur."

Jens Thirslund blev senare också en flitig användare av lysterglasyren, men denna 28 cm höga, smäckra vas får räknas in i tiden 1900-1910, utan en personlig signering.

[simco]

Fantastiskt tjusig!
Visst hade det varit kul med ett KHR under men jag tycker faktiskt att denna är något alldeles extra med sin höga höjd, vackra glasyr och smäckra form. Tidlös design skulle jag vill säga.
Grattis till ännu ett kap.

[Kaptenen]

En riktig skönhet!

[Gideon]

Tack.
Jo, formen är tidlös och den röda lystern sticker ut som kontrast, i raden av vaser med blandade glasyrfärger högst upp på bokhyllan.
Den står faktiskt bredvid vasen från Hagaström och dessa två kommer från ett äldre hem, som skingrades vid en småstadsauktion för en månad sedan.

[Kaptenen]

Följande artikel om Kählers keramik är intressant, eftersom den är rikt illustrerad och skriven under en intressant period av företagets historia. Tyvärr är den två sidor långa inledningen av karaktären ”keramikens världshistoria” och har väldigt lite med Kählers att göra, därför har jag besparat dig denna och även den gamla stavningen. Jag har valt att inleda när Danmark nämns första gången.

Ur Varia, Illustrerad Månadsskrift, No 11. November 1900.

”Eldens konst” – Kählers Keramik av John Hertz

… I Danmark, där antikens traditioner hölls i helgd, särskilt på skulpturens område af Thorvaldsen och hans skola, representerades keramiken till att börja med af den ljusbruna, brända leran, terrakotta, i formen starkt påverkad av den gammalgrekiska antiken.

I och med de moderna maskinernas uppfinning och tillämpning i praktiken, varigenom en industriell produktion på de allra flesta områden möjliggjordes till mycket reducerade omkostnader, gick det konstindustriella hantverket betydligt tillbaka. Tyskland översvämmade världsmarknaden med allehanda gottköpskram, medan Frankrike ännu sökte bevara sin elegans och soliditet i konstfärdighet. I Danmark rycktes konstindustrin åter betydligt upp av målaren N. A. Abildgaard, och i hans fotspår gick energiska och framgångsrika män som bildhuggarna H. E. Freund och C. Peters, arkitekterna Bindesböll, G. F. Hetsch och Arnold Krog samt målarna Willumsen, Philipsen, Hansen-Reistrup och bröderna Skovgaard.



Den danska keramikens frigörande från främmande traditioner och förande in på ett mera typiskt nationellt och självständigt område ligger inom detta århundrades sista kvartssekel. Medan Den kungliga porslinsfabriken och Bing & Gröndahl förde en särskild, högkultiverad gren av keramiken till en i Norden enastående fulländning, blev det en konstintresserad man nere i i den lilla syd-själländska staden Næstved förunnat att finna den form för lerans konstindustriella behandling, som nu vunnit berättigat världsrykte under namn av Kählers Keramik.

Herman Kähler, som nu snart är en 60-årig man, var ursprungligen blott och bart krukmakare och stenkärlsfabrikant och som sådan övertog han sin faders lilla lervaru- och kakelfabrik i Næstved. Hans konstnärliga anlag gjorde sig emellertid tidigt gällande, och han blev för den skull, icke tjugo år gammal, den berömde bildhuggaren Bissens elev, varefter han under ett par år fortsatte sina studier i Tyskland och Schweiz. Efter hemkomsten började han sin tillverkning av dekorativa lervaror och konstnärligt kakel och nådde snart de yppersta resultat, väckande uppmärksamhet i vida konstkretsar. Det var dock först genom sina på utställningen i Köpenhamn 1888 och året därefter på världsutställningen i Paris utställda och prisbelönta arbeten, som han lyckades ådraga sitt konstnärliga fabrikat en vidsträcktare uppmärksamhet. På detta område vann han otvivelaktigt sin största seger på världsutställningen i Chicago, då hans där utställda, i form såväl som i färger ovanligt lyckade majolikakamin inköptes till det kejserliga palatset i Tokyo – japanesernas (sic) begrepp om och konstfärdighet i keramik är ju allmänt känd och skattad.

Samtidigt med denna mera praktiskt industriella verksamhet, som Kähler bedrev, ägnade han livligt intresse och ihärdigt arbete åt keramikens mer konstnärliga sida. Efter många och långa års trägna och tålamodsprövande experimenterande lyckades han finna den nya, även de högst uppdrivna fordringarna tillfredsställande form för glasyr, som givit det Kählerska namnet dess ansedda världsrykte. Sättet för framkallandet av denna glasyr är naturligtvis en hemlighet, som blott kännes av uppfinnaren själv och de honom allra närmast stående konstnärliga medarbetarna. Denna glasyr – dels bly-, dels kaliglasyr – är djup, glänsande eller matt, med en egen metallisk glans, ren och hel, fri från varje den allra minsta skråma eller springa.

Fransmännen kallar glasyren ”eldens konst, som det är diamant i” och detta uttryck tycktes mig ge ett rätt tillfyllestgörande begrepp om dess underbara tjusningskraft. Detta framkallande av färger i glasyren, skarpa eller dämpade, bråda eller finförmedlade i övergångarna, påminner om en fiol, på vilkens strängar man trycker starkare eller svagare för att framkalla den mest vidunderliga verkan.



Bindeledet mellan det konstnärliga kaklet och den Kählers keramik, i vilken ”eldens konst”nådde så förvånande resultat, är väggmosaiken. En ypperlig illustration till denna är den på den stora Chicagoutställningen med 1:sta medalj prisbelönta frisen ”Ägirs döttrar”. Den är hopsatt av 500 flisor och har ett omfång av 12 alnars bredd och 5 alnars höjd. Detta arbete – som för den icke överdrivet stora summan av 3 700 kr förvärvats av Köpenhamns nya rådhus för att uppsättas över en stor trappuppgång i den härliga byggnadens inre – är utförd efter teckning av professor Lorenz Frölich och målat av den om dansk keramik högt förtjänte målaren och bildhuggaren K. Hansen-Reistrup. Det stora huvudfältet, som föreställer Ägirs döttrar drickande med fadern efter bröllopet med Ran, är infattat av en ram av fiskar och andra havsdjur och med en spelande havsnymf på vardera sidan. Skilda riktningar möts visserligen i teckningen av de olika fälten, vilket emellertid är mindre förvånande, då man erfar, att konstnären tecknat sidofälten 35 år efter mittpartiets tillkomst. Detta arbete tillhör Frölichs bästa, mest djupt kända saker. Figurerna är allvarligt genomtänkta, fint och renlinjigt tecknade, och havet är alldeles utmärkt. Sällan har den nu 80-årige konstnärens fantasi bättre kommit till sin rätt än i teckningen av sidofältens båda havsnymfer. Särskilt den strängalekande havsnymfen är given med den skäraste, mest stämningsmättade poesi. Utförandet är teckningen fullt värdig; den använda glasyren, som är särdeles färgren och glansfull, utgör närmast en mellanting av de kultiverade delfternas konst och den gamla italienska majolikan. Den i lika hög grad monumentala och dekorativa frisen är som helhet av den kraftigaste fresco-verkan.



Den i terrakotta-relief utförda frisen, ”Paradisets djurvärld” visar i behandlingen av djurmotiven prov på Hansen-Reistrups formsäkerhet i detaljen i förening med en förtjänstfull komposition. Samme konstnärs stora väggdekoration med fågelmotiv och stiliserat växtarrangemang är ävenledes ett vackert flismåleri med säkert genomstuderade, naturligt och livfullt återgivna exemplar ur fågelvärlden, hopsatta med utpräglat sinne för det dekorativa.

Kähler har dock framför allt tillämpat sin självuppfunna glasyr på lerkrukan, vasen och det dekorativa prydnadsföremålet. De olika färgerna och dessas nyanser framkallas genom olika glasyrämnens påläggning på det i leran färdigformade föremålet före bränningen. På så sätt har Kähler lyckats framlocka de yppersta glasyrfärger; från det renaste vita till blått och glänsande svart, från det fina kurbitsfärgade gula och gröna till violett och djupaste kopparrött.



Lysterfärgen ger med sin underbara glans, sin metalliska reflexverkan Kählers keramik dess säregna charm. Men denna styrka i färgen har icke lockat till nonchalering av formen, tvärtom har Kähler genom att alliera sig med sitt lands betydligaste konstnärer på detta område lyckats nå en naturlig originalitet och en plastisk formskönhet i sina arbeten. Bland de bildhuggare och målare, som i särskild grad anlitats för en självständig formgivning av Kählers keramik, är att nämna Ring och Brendekilde samt – uteslutande ägnande sig häråt – K. Hansen-Reistrup och Herman Kähler Jun., uppfinnarens son.

De rikligt använda djurmotiven ha Hansen-Reistrups fantasi och säkra teknik att tacka för sin formgivning, medan den unge Kähler i allmänhet begagnar växtmotiv eller rent obundna, dekorativt verkande former för sitt keramiska arbete. Det är därför lätt iögonfallande vilka av de här återgivna arbetena, som har den ene eller andre konstnären att tacka för sin tillkomst.

Det rikliga antalet reproduktioner av för denna tidskrift tagna fotografier av Kählers keramik bör kunna ge ett gott och klart begrepp om de originella, harmoniska formerna och om den synnerligen dekorativa verkan, som denna keramik övar. Men även den yppersta överföringskonst är icke i stånd att förklara keramiken egentliga tjusningskraft; den genomsiktiga renheten, djupet och harmonin i färgerna, den bländande glöden och det strålande guldet i lystern.

Det är som att stirra i skogstjärnens djup och åter som att bländas av gyllene solljus. Det slår tändande gnistor ur den konst, som är eldens.

[emde]

Det saknas en "like"-knapp här på forumet - tack för artikeln Kaptenen!

[Lars M]

Här en liten kanna med läckra färger.

[Äjth]

Vilken härlig dekor på utsidan! ger lite tredimensionella effekter, på min datorskärm!

[Gideon]

Här en liten kanna med läckra färger.

Den är vacker och, som Äjth säger, lite tredimensionell i dekorationen,
Jag tror på Stella Kähler i det här fallet och 1915-20, i såväl modell som horndekorering.
Hennes make, Jens Thirslund, var den som ledde och fasthöll vid fabrikens hornmåleri under många år, tillsammans med staben av malerpiger.

Kaptenen, tack för Ditt bidrag med artikeln. Intressant läsning.

[Kaptenen]

Bildmaterialet är nog intressantare än texten. Jag har aldrig tidigare lagt märke till att vasen eller urnan med elefanterna har ett lock. Jag har nog oftast sett den monterad som lampa. Denna finns på Bruun-Rasmussen nu.

http://www.bruun-rasmussen.dk/search.do?pg=1&iid=300424715&cid=43593&mode=detail

[Äjth]

oj oj vilken elefantlampa, DEN skulle jag faktiskt kunna göra en hel del för att få i mina händer.

[Kaptenen]

Jag hade lyckan att hitta denna 21 cm höga vas igår på Kupan. Inga spår efter någon landsbeteckning finns.

[wasistdas]

Jättegrattis Kaptenen. Jag tycker inte bara att glasyren är riktigt fin utan även att formen är mycket tilltalande.

[Äjth]

Oj Oj precis den där formen jag är så förtjust I

[Kaptenen]

Tack så mycket!

Jag håller med om att den är vacker och tycker att dekoren är väl anpassad till formen.