Kungsholm Glasbruk

[Banden]

Hej

Finnes det avbildet / dokumentert glass med gravering fra Kungsholm som tilskrives perioden 1800-1815? Det meste jeg finner bilde av er fra før 1750...

mvh
Banden

[gärdsle]

När man läser om Kungsholms glasbruk får man alltid informationen att det efter 1750 börjar gå utför med bruket. En av anledningarna är naturligtvis att det i Sverige från mitten av 1700-talet tillkommer nya glasbruk, t.ex. Limmared, Kosta, Casimirsborg och Strömbäck. Det som utmärker de här glasbruken är att de ligger i mera skogrika trakter, alltså anpassade till produktionen. Kungsholms glasbruk hade naturligtvis problem med vedtillförseln eftersom det placerats där den dåvarande kundkretsen fanns, i huvudstaden.
Det glas som tillverkas på Kungsholms glasbruk under dess sista halvsekel var säkert likt det som tillverkades på de andra glasbruken. I och med att fler tillkommer blir det genast svårare att avgöra varifrån ett glas från den här tiden kommer. Under första hälften av 1700-talet fanns bara Kungsholm och Skånska glasbruket och deras produktion var tämligen enkel att skilja åt.
Jag skulle vilja säga så här: För alla glas från senare delen av 1700-talet är det ganska omöjligt att säkert ange tillverkande glasbruk. Mycket få har en heltäckande historia, och kriterier som används beträffande färger och renhet m.m. är oftast önsketänkanden från samlarnas sida. Men säkert är en hel del av de glas som kan anses vara tidstypiska för den senare delen av 1700-talet tillverkade på Kungsholmen. En del av dem borde dessutom vara väl graverade, eftersom det vid Kungsholmsbrukets nedläggning kom gravörer av god klass därifrån till glasbruk i andra delar av landet, t.ex. Liljedahl och Sölje i Värmland och Johannisholm i Dalarna. En av de skickligaste hette Chiewitz och var några år på Sölje.

[prylsnubben]

Förutom Chiewitz förekommer dessa ritaregesäller och do lärlingar på Kungsholms glasbruk
under tidigt 1800-tal: Joseph Bittner (gesäll), Sven Möllerström (lärling) 1806. 1807-Petter Fredrik Möller (lärling).
1813-Per Anton Åkerholm, Adolf Lindgren och Fredrik Lundqvist samtliga lärlingar. !816-lärlingen Johan Opitz,
möjligen son till den från Strömbäck kände sliparen och ritaren Fredrik Opitz, som likaledes befinner sig i Sthlm.
under sistnämnda år. Av intresse kan vara att Petter Fredrik Möller som i taxeringslängderna 1807-1812 kallas
glasritarlärling (1812 glasritare), är upptagen i 1810 års mantalslängd som glasslipare, men då med tillägget "artist".
Titeln anger att vederbörande var något förmer än en "vanlig" slipare, då det förekommer tillsammans med detta
ord, dvs han var även gravör.
Johan Gunnar Chiewitz och Ferdinand Opitz omnämnes även de "artist".

[Banden]

Hej

Takk for info. Jeg har etter innlegget her fått tak i boken;

"Äldre svenska glas med graverad dekor", En undersøkning av det bevarade 1700-talsbeståndet, Heribert Seitz, Stockholm 1936

Der som Prylsnubben skriver er i hovedsak fra denne boken. Det er den nevnte glassliparegesäll "Joseph Bittner" jeg søker mest etter, da han senere er å finne på Eid Glasbruk i Norge (ca.1815), og senere etablerer seg som forhandler med eget sliperi i Christiania (ca.1821-1823). Om han var på Kungsholm også i perioden mellom 1806 og 1815 fremgår ikke av Seitz bok....

Det Seitz skriver om gravyrstilen på Kungsholm er at den antagelig holdt seg på 1700-talstil frem til nedleggelsen i 1815/16.

mvh
Banden

[gärdsle]

I husförhörslängden för Ulrika Eleonora eller Kungsholms församling där glasbruket låg, där man kan se vilka personer som bodde på glasbruket omkring 1810 finns som slipare eller gravörer upptagna: Anders Spolander (senare berömd egenföretagare i Stockholm), Carl Lindberg (jag tror han hamnade i Johannisholm), Axel Lindberg, Adolf Lindgren (senare på Liljedahl), Fredrik Sundqvist, Chiewitz och Möller. Någon Bittner är inte noterad, men han kan ju ha bott utanför glasbruksområdet eller inte varit kyrkobokförd där.

[prylsnubben]

Citerar ur Graverade glas ur Nationalmusei samlingar, Carl Henmarck, Stockholm 1946:
"Kungsholms glasbruk upphörde med sin verksamhet 1815. Då hade glaskonsten just genomgått
en stilförändring till förmån för slipningen i den form som kallas diamantslipning. Gravyren betydde
allt mindre och mindre, och sedan Kungsholmsbruket upphört, där gravyrkonsten särskilt omhuldats,
sjönk denna så småningom ned till ren obetydlighet i Sverige, ja man kan säga, att den var praktiskt
taget bortglömd, och var till slut en så gott som utdöd konstart här i landet vid slutet på 1800-talet.
Senare kom ju Gate och Hald på Orrefors, men det är ju en annan historia".

Avseende motiv under de senare glansåren på Kungsholm så framhåller man Nordstjärnan som det motiv
som höll sig kvar ända till slutet.

[gärdsle]

Det du just citerar, Prylsnubben, är den gängse uppfattningen under en lång tid. Delvis tror jag det beror på att Heribert Seitz i sin forskning redovisar tiden till 1800 i sin bok och därefter syns inte någon forskning inriktad på gravyr ha ägt rum. Delvis beror det nog också på att gravyrkonst av hög kvalitet varit så koncentrerad till Kungsholm att den tros försvinna med Kungsholm. Så är dock inte alls fallet. Den "dumbe" Schmidt på Cedersberg graverade utmärkt, även om enklare brännvinsflaskor kasades ganska intetsägande.
Chiewitz blev ju inte sämre gravör av att hamna på Sölje och sedan starta eget. Han lärde upp sin lärling A.F. Levin också. Denne finns först på Sölje, därefter vid ett par korta tillfällen på Liljedahl, i norska Gjövik 1939-1843 och därefter på Eda från 1847 till sin död 1875. På Eda Glasmuseum finns ett femtontal föremål ur hans hand och de är helt klart mästerstycken, framför allt jaktmotiven, men även de överdådiga blommotiven (se Gunnar Lersjö: Gammalt glas).
Spolander hade ju en lärjungaskara kring sig i Stockholm, som framför allt förädlade Reijmyreglas med mycket gott resultat.
Det som är riktigt är att gravyren får ge plats åt slipning, till en början så som citatet säger. Diamantslipning hade dock ingen större omfattning i Norden (den förefaller vanligast på Reijmyre), men mot sekelmitten kommer facettslipningen och blir näst intill allenarådande.
I slutet av 1800-talet kommer gravyr av servisglas in på nytt, men nu på ett något annorlunda sätt. Det beskrives bäst i Elisa Steenbergs avhandling och bok "Svenskt adertonhundratalsglas" (1953).

[Banden]

Takk for utfyllende funderinger og diskusjoner. At Bittner ikke er på Kungsholm i 1810 kan jo bety at han har blitt mester og reist videre til andre glasbruk, startet egen bedrift, eller allerede blitt rekruttert til Eid som ble bygget i 1810-1811. Første gang han er registrert der er som dåpsfadder/dåpsvitne i 1815 til verksforvalterens barn, men siden han er ugift og uten barn blir han ikke registrert like ofte som barnproduserende familier

(I Norge finnes ingen folketellinger mellom 1801 og 1865, de som var i 1815 og 1835 ble ikke navnelistene arkivert, kun antallet registrert)

Hvor han kom fra før 1806 har jeg ingen ledtråder på...

Undersøkelsene er jo for å kunne sansynliggjøre hvilken gravyrstil han var opplært i. Trolig var den langt forskjellig fra den rådende Rokokko og Louis Seize stilen i Norge som var utviklet og foredlet av Køhler, Winter og Becker (med sønner) på glass fra det statlige norsk-danske monopolet.

Man kan vel anta at han var trent i Kungsholm stil og ornamentikk, men det fordrer at han også var lærling der før han ble sven/gesäll.

mvh
Banden

[prylsnubben]

Ja, precis som gärdsle säger så försvann ju inte alla skickliga ritare/gravörer när Kungsholm
lades ner. De spreds förståss över land och rike i ännu högre utsträckning än tidigare.
Jag uppehöll mig vid vad som finns nedtecknat om Kungsholms glasbruk, enär Bandens rubrik
på tråden.
Det som var modernt i den stora världen (Stockholm) kom ju förr eller senare även till övriga
delar i vårt avlånga land, ofta senare än förr. Nu fick även boende där som hade råd möjlighet
att förvärva riktiga statusobjekt inom den yppersta glaskonsten.
Att graverade glas inte längre var moderna i Stockholm innebär ju bara att den provinsiella
eftersläpning i stilhänseende som gällde konsthantverk i övrigt även innefattade glaskonsten.
I litteraturen finns inte mycket skrivet om graverat glas på mindre glasbruk efter Kungsholm,
provinsiella arbeten har ju aldrig stått lika högt i kurs som Stockholmsdito, fråga bara gänget
i antikrundan.
Det handlar i första hand inte bara om kvalitét utan även om det vi (dom) kallar proveniens.

Intressant är detta med gravyrens motiv på Kungsholms senare glas. Tidigare under hela 1700-
talet var ju Fredrik I och Adolf Fredriks monogram vanligt förekommande. Tronföljaren till dom
Gustav III var ju inte beställarna av praktpokaler från Kungsholms man. Därefter kom Gustav
IV Adolf, vilket ju var lika illa för samma högreståndpersoner. Alltså måste man hitta på något
annat att samlas kring än kungamonogram efter Adolf Fredrik, kanske detta något blev Nord-
stjärnan som stod för det storsvenska.
Senare tid på andra mindre och provinsiella glasbruk som gärdsle nämner blev ju Gustav III väl-
förtjänt återupprättad på de enklare föremål som inte endast var förbehållna den allra högsta
samhällsklassen, jmf alla brännvinskaraffer med Gustav III monogram. Praktpokalerna var efter
Kungsholm relativt få och hade oftast andra motiv än kungamonogram, t.ex. jaktscener eller dyl.

[gärdsle]

En sak som kanske också inverkar är att praktföremålet från barocktiden, pokalen, i stort sett försvinner från repertoaren i samband med att varje gäst får sitt eget glas och att så småningom servisbegreppet kommer. På mindre glas blir effekten av gravyr annorlunda. Sen handlar det också om mode. På de gustavianska glasen blir det enklare, ståndarbårder och festoner mest. Sen kommer empir och biedermeier med lambrequiner, eklöv och vindruvor. Egentligen blir det bara på schatull- och jaktflaskor gravörerna får en chans. Gravören Levin jag nämnde har efterlämnat en anteckningsbok. Där kan man av priset avgöra vad som har fått mest överdådig gravyr och det handlar ofta om just flaskor med jaktmotiv, men också motiv som kan knytas till beställarens yrke. Visar en fickflaska med detaljer från ett järnbruk.
Mot 1800-talets slut graveras på nytt bårder ("rydbergsbårder" och a la grequer), strödda stjärnor och t.ex. bräkenblad som växer upp nerifrån. I samband med monogram görs också riktigt fina blomsterinramningar. Här finns t.ex. Jentausch på Limmared och Emil Hagbart Hansen på Eda, f.ö. dotterson till den ryktbare Robert Gube från Böhmen på Hadeland i Norge. Tiden gillar nya tekniker och en mängd mera komplicerade bilder görs i stället med schablonetsning, t.ex. moder Svea.
Sen blir ju situationen en helt annan när konstnärerna Gate och Hald m.fl. ser uttrycksmöjligheterna med gravyren och det på nytt handlar om praktföremål.
Att nordstjärnan följer med från Kungsholm finns dokumenterat på Eda Glasmuseum där det finns en schatullflaska gjord för ett bröllop graverad av Chiewitz på en flaska möjligen från Sölje och med hänsyn till proviniens sannolikt gjord under Chiewitz tid som frilansare i Kristinehamn.

[prylsnubben]

Ägaren till den fina jaktflaskan tog sig förmodligen understundom ett "järn". Tack gärdsle för att
Du är så noga med att reda ut begreppen, dessutom frikostigt och sakligt.

[gärdsle]

Lägger in en dålig men dock bild på Chiewitzflaskan jag nämnt tidigare. Nordstjärnan syns högst upp även om den störs av speglingen från fönstret. Här syns också den typ av bokstäver som Chiewitz och hans lärjunge Levin använde.
Flaskan kan vara gjord på Sölje omkring 1820.

[Banden]

Takk for bilder og interessante opplysninger, spesielt om nordstjernen som dekorelement. Kom over et bilde av et typisk tidlig 1800t drikkeglass (1820-1840?) med empir-preget dekor, men der det kan se ut som nordstjernen er innlemmet. Kan det være utført av en gravør av Kungsholm-skole, eller overtolker jeg dette...

Banden

[gärdsle]

Det var nog i så fall en ganska degenererad elev; precisionen är inte vad den borde vara. Det ser ut som ett mellanting mellan den enkla stjärnan med fyra, sex eller åtta armar och en nordstjärna. Nordstjärnan fick man nog vara ganska noga med eftersom den var en ordenssymbol också.

[gärdsle]

Hittade på digitaltmuseum.se/011023802299/olglas ett glas som anges vara tillverkat på Kungsholms glasbruk 1809-1815.