Luft i benet - hur tillverkas det?

[Rebello]

På tråden "knäck det här om ni kan" ( http://www.precisensan.com/antikforu...ad.php?t=24809 ) spårade jag in på frågan om driven eller sprängd kant. Jämförde med några supglas från 1920-talets Orrefors - Knut eller Gustaf Bergkvist. Kom fram till att det är sprängd kant som värmts in noggrant efter kantslipningen.

Men - jag ställde en fråga till Hirvi - och den förs härmed över till denna nya tråd:

Hirvi: Får jag be om en liten lektion i hur man gör ben med luft i benet och fot med omvikt kant och med tydliga ränder i fotens gods - som här på supglaset? Och hur dessa tre kombineras i tillverkningsprocessen: kuppa, ben och fot - och under förutsättning att det är sprängd kant på kuppan, som då sitter uppblåst på pipan.

Har benet blåsts separat - med pipan till höger i bild - häftats an mot kuppans nederdel och knackats loss. Och har sedan foten klippts på och drivits i fotsax - och kanten vikts om . . . ?

[Rebello]

Jag har fått lite ledning av det som den legendariske bruksdisponenten Edvard Strömberg skrivit i boken om Kosta 200 år - detta skrevs alltså 1942. Han skriver om "den "blåsta och drivna" foten, oftast med viken kant", här i denna text:

Det gamla sättet att göra fot med skärsaxen och mot förhållsbräda . . .

[LasseC]

Färsk träpinne, men det får Hirvi ta hand om och utveckla
Lasse

[Rebello]

Ja, här har du många frågor att klara ut Hirvi,
när du kommer in från fåglarna i dina höstgulnandne skogar.

Om ben och fot är blåst i ett och sedan ihopsatt med kuppan -
som jag får för mej när jag läser gamle Edvards formulering -
knackas då detta fot-ben av med en fotklämma satt på foten,
för att sedan häftas an mot kuppan . . .

. . . någon skarv mellan ben och fot kan jag inte ana, hur jag än vänder och vrider och belyser.

[Hirvi]

Färsk träpinne, men det får Hirvi ta hand om och utveckla
Lasse

Får ta tag i det när pressen lämnat stugan.
Hirvi

[Rebello]

Är det glaspress eller pressglas eller pressylta på gång?

[Hirvi]

Är det glaspress eller pressglas eller pressylta på gång?

Alla fel Rebello (Tidningar)

Skall kolla på ditt väderben Rebello, återkommer.
Hirvi

[Hirvi]

Kul att se en bockhornssax, har inte sett en sådan, en riktig åldring i saxväg.

Ja man ser ju tydligt Rebello att din kant på glaset är eldpolerad, det ser ju inte ut som kupan är driven, tydligen sprängd och värmd i sliperiet, då har glaset suttit på pipan ända till det lades på kylugnen, ingen puntel eller fotklämma behövdes då.

Min teori, kupan blåstes upp, glas lades på kupan för benet, jämnades till,
stack ett litet hål med en spik, stötte med en våt spetsig träpinne i hålet,
vattenångan blåste upp glaset till önskad storlek, sedan kunde han forma benet med drivsax, möjligen bensax.

Foten bör någon annan blåst upp till en liten rund kula,
häftat an kulan på benet och knackat bort pipan som satt på kulan,
sedan kunde ju Knut värma in kulan klippa bort överflödigt glas, värma igen
och drtva ut den omvikta kanten och forma foten,
det bör vara en skarv mellan ben och fot, men den kan vara svår att se.

Bifogar en bild, man ser träpinnen uppe till höger.
Hirvi

[Rebello]

Tack Hirvi - så varde det!
Det där med den sprängda kanten och eldpoleringen - det hade jag alltså rätt i - insåg själv att glaset satt hela tiden på pipan.

Eldpoleringen: Jag minns mycket väl den anordning man hade på Strömbergshyttan. Ett slags karusell med diameter på ett par meter. Där stod de sprängda och sedan kantslipade glasen - vart och ett på sin roterande platta. Ett antal sådana plattor med glas, varvet runt. Den stora karusellen (minns inte vad den kallas) roterade långsamt och då passerade glasen positioner med gaslågor som "slickade" glasens kanter och "polerade" dem mjuka och munvänliga.

Mycket såg jag min far göra, men inga väderben på 1940-talets Strömbergshyttan - den tid då jag var med på vagnen. Och båda mina äldre bröder som var i branschen, de har också gått ur tiden - liksom mina kusiner, mästarna Stig på Kosta och Nisse på Orrefors. Gott då att det finns en Hirvi att fråga

Särskilt intressant att få detta utklarat: foten med omvikt kant. Där kom förklaringen till Edvards formulering "blåsta och drivna foten"! Glasen har tydliga ränder i foten som resultat av drivningen! Och han klippte alltså på en bit glas till benet, som du beskriver det - i stället för att som i bilderna dra ut det ur kuppan - allt faller på plats!

Jag har alltså inte sett när man gör väderben på vinglas, men däremot när man gjorde den blåa färgsträngen i Intermezzo-benen på Sandvik - har du sett det? De hade en utmärkt åskådarbalkong utmed två av sidorna - stod där och tittade rakt ner på den servisglasverkstaden. Om jag minns rätt så blåser man in färgmedel med ett munstycke in i det från kuppan utdragna benet - "blåser" (i presensform) ty det görs fortfarande, fast nu på Kosta. CBA kan nog förklara detta tydligt.
Intermezzo med blått väderben: http://www.orrefors.se/main.asp#/collection

Däremot såg jag när man i min fars verkstad gjorde ett slags vridet väderben som blev armarna till Gerdas kandelaber. Benmakaren hade då en rejäl glasklump på en pipa. Man stack in fyra hål i klumpen. En anfångare häftade an en puntel i den ände där man hade stuckit. Sedan drog man ut åt varsitt håll och vred runt så att man fick armen 20 cm lång och med spiralvridet väder i. Armen böjdes till en S-form och i ena änden fästes sedan den ljuspipa med manschett och ögla som Knut samtidigt hade gjort i sin mästarstol med assistans av sin ben- och fotanfångare - - och med hjälp av uppblåsaren: ty manschetten gjordes väl på samma sätt som "den blåsta och drivna foten" - och där var vi tillbaka vid svaret på vår grundfråga!! Ljuspipan puntlades först undertill: för att driva överkanten, och klippa på öglan (att fästa kedjan i) - och sedan inuti för att kunna knacka av och fästa den vid den spiralvridna armen. Det lilla puntelmärket inne i ljuspipan, det syns tydligt i bilden här:

[Hirvi]

Ja hu ja vad många moment det handlade om Rebello,
mycket kunniga glasblåsare som sammarbetade,
vi pratar ju om varmt glas som svalnar ganska så fort,
det fans ingen tid till att fundera på hur skall vi göra nu,
och oftast går det inte ändra så mycket om man gjort ett fel med glaset,
det var kunniga mästare och medarbetare.

Bilden visar oxå dom hålen du pratar om Rebello, till vridet väderben.
Hirvi

[CBA]

När det gäller tekniken för intermezzo-benen har jag inte mycket att tillfoga till Rebellos beskrivning. Man kan kanske tillfoga att det var en mycket duktig mästare, Hans Johansson, som kom på hur de skulle göras. På Kosta framställer man nu benen maskinellt, men jag har inte tagit reda på hur det sker exakt.

När det sedan gäller de spiralvridna luftbenen (bland glasblåsare använde man termen luftben och mera sällan väderben) är tekniken som Rebello beskriver en möjlighet. En annan är att man först fångar an och formar ett ämne i vilket fyra skåror skärs in. Sedan fångar man an på nytt och formar benet genom utdragning och vridning. Då kan resultatet bli som följer:

[Hirvi]

Ja det blir vackra ben, båda sätten med hål och luftspalter funkar ju.
Hirvi