Hjälp med termer inom glas

[Pellepennan]

Jag läser Mailis Stensmans bok om Bengt Edenfalk och stöter på termer som inte definieras.
1. Sjunkform
2. Fastblåst
3. eldpolerad (bl.a. en vas)
4. vanna (i Wikipedia står att det är en slags ugn där glasmassa hettas upp)
5. ev. krage
Någon som kan förklara någon av dessa termer på ett lättfattligt sätt.

[Hirvi]

Ser att du frågar om några namn Pellepennan

1)Sjunkform, har aldrig hör det, i vilket sammanhang tro?

2)Fastblåst) Motsatsen till snurrad i formen, en fastblåst pjäs har oftast mönster som sticker ut, (kan även vara slät)

3)Eldpolerad) En pressad vas som har glasskägg i skarvarna från formen
fästes ofta på en järn/glaspuntel och värmdes in i ugnen,
glasskägget försvann och den blev eldpolerad.

4)Vanna) en smältugn för glas för att inte krångla till det för mycket.

5)Krage) inget jag hört hos glasblåsare, måste fråga i vilket sammanhang det näms, (Kappa) är känt, det är glaset som blir vid blåsning i form,
mellan pipan och formen.
Hirvi

[Pellepennan]

Stort tack Hirvi!
Kan inte hitta sammanhanget för sjunkform i boken just nu. Det här kom upp på en sökning på google: det plana glaset över en sjunkform som värms till 600-700 °C. Då mjuknar glasplattan och sjunker ned i formen – detta kallas slumping. ...
Vad gäller krage så är det rätt vad du säger, jag tittade på det i boken och det är den vanliga betydelsen av krage som åsyftas.
Vad gäller order vanna så står det i boken att " Erik Rosén, dåvarande chef på Kosta Boda, vari färd med att låta bygga en vanna. Kontinuerligt skulle nu bruket kunna producera glasmassa för snabb produktion av blåsta, pressade, gjutna och centrifugerade produkter." Det låter underligt i mina öron, hade de inga vannor innan, vad är så speciellt med detta? Min bild av glasblåsning t. ex. är att man gör ett anfån på en puntel från smältugnen, är det samma som vanna?
Mvh Peter

[Legion]

I en ugn av äldre typ, oftast degelugnar så blandas en sats mäng (råvaror) i en behållare (degel) och smälts i ugnen. Sedan används glaset i degeln tills den är slut, sedan blandas en ny sats och smälts igen osv.
En vanna har ett kontiunerligt flöde där mängen automatiskt tillförs i ena änden av ugnen och det smälta glaset rinner sedan ur den andra änden där en glasmaskin av nån typ producerar glasartiklarna.

[Hirvi]

Stort tack Hirvi!
Kan inte hitta sammanhanget för sjunkform i boken just nu. Det här kom upp på en sökning på google: det plana glaset över en sjunkform som värms till 600-700 °C. Då mjuknar glasplattan och sjunker ned i formen – detta kallas slumping. ...
Vad gäller krage så är det rätt vad du säger, jag tittade på det i boken och det är den vanliga betydelsen av krage som åsyftas.
Vad gäller order vanna så står det i boken att " Erik Rosén, dåvarande chef på Kosta Boda, vari färd med att låta bygga en vanna. Kontinuerligt skulle nu bruket kunna producera glasmassa för snabb produktion av blåsta, pressade, gjutna och centrifugerade produkter." Det låter underligt i mina öron, hade de inga vannor innan, vad är så speciellt med detta? Min bild av glasblåsning t. ex. är att man gör ett anfån på en puntel från smältugnen, är det samma som vanna?
Mvh Peter

Ja då redogjorde Legion hur vanna fungerar, vanna är ju tillkommen långt senare än att smälta glaset i deglar, jag har bara blåst glas ur deglar.

Sjunkform beskriver din text bra tycker jag, man lägger en kall glasskiva uppe på formen och hettar upp det hela i en ugn, glasskivan sjunker då ned i sjunkformen,
vi gjorde även så med varm glasskiva, pressade ut en skiva och förde över den fort till formen så sjönk den ned till en skål exempevis.

Ett anfång gör du på en puntelspik (ser ut som en glasblåsarpipa utan hål i)

Smältugn-Vanna har samma funktion.
Hirvi

[Rebello]

"Ett anfång" som t.ex. görs av en ben- eller fotanfångare på sin puntelspik, menar du väl Hirvi.

Där kommer jag att tänka på "fånga an" som också är ett begrepp - det görs t. ex. av uppblåsaren uppepade gånger då han/hon bygger upp posten på sin glasblåsarpipa.

[LasseC]

Så långt tillbaka som jag minns (65år) så fanns det en vedeldad vanna i Flygsfors. Där hade man inte några automatiska maskiner som tog hand om det smälta glaset. Det glaset användes till pressglas som tillverkades i stora mängder. Konservburkar detaljer till armaturer Reda-lådor mm. Där anfångades glaset och fylldes på i pressglasformarna
DG

[Hirvi]

Ja Rebello att ta upp glas ur ugnen på spik eller pipa blr ju att man fångar an,
anfångare till ben-fot mm blir det samma.

Postmakare, var ju oxå anfångare, när vi gjorde stort glas som krävde stora poster med tre fyra lager glas, då kallade vi dom för
1:e 2:e 3:e 4:e postmakare.

Lasse, jasså dom hade vanna på Flygsfors,
här i Fåglavik körde vi ju med två rundugnar totalt 13deglar
sedan hade vi 3-4 st endegelsugnar, och det märkliga är att dom ugnarna
gick under namnet (vanna) jag hörde inget annat på min tid än vanna om dom.
Hirvi

[Legion]

Enligt NE är det så här:

"vanna, smältugn för kontinuerlig, maskinell tillverkning av glas"

"Som glasugn finns degelugnen, som används uteslutande för manuell tillverkning av glas. Glaset smälts i deglar av eldfast lera"


Den första vannan i Limmared kom på 1930-talet, innan dess var det degelugnar som gällde.

Jag tror att ordet vanna användes till vardags oavsett ugnstyp.

[Rebello]

Här har man fångat an på en speciell puntel för att låta glas rinna ner i gjutformar.
Överflödigt glas fick rinna av ner i en skärvlåda, för att inte kulan på punteln skulle växta sig allt för stor.
(Tillägg efter påpekande av Hirvi i # 12: denna kallas inte puntel, det är en iläggarspik. I # 16 redogör Hirvi för hur man rensar och återanvänder iläggarspikens kula.)

Samma teknik för anfångning användes väl då man gjorde pressglas förr, vad jag minns från besök på Kosta. Vanna kunde användas där också, eftersom det gick åt mycket glas. Minns jag rätt om dessa vannor?

På bifogade bilder gällde det ljusstakar från Bergdala glasbruk inför julhelgen 2006.
Här var det inte vanna, utan rundugn med deglar. Ugnen syns på bild 2, delvis avskärmad av skyddsplåtar. Och dessa deglar skulle arbetas ur på förmiddagen, för att sedan tas ut och bytas mot nya på eftermiddagen: ett relativt sällsynt skådespel som man kan få se om man har tur med val av besökstillfälle.

Vid degelbytet kunde man se: i rundugnen kommer flamman från en brännare upp genom ett centrumrör och slår mot ugnsvalvet och sveper förbi deglarna, se fig. 3 och 4.

[Rebello]

Vannor i Orreforshyttan i dag

Nils Bergqvist skrev så här om sitt besök i Orrrefors för en vecka sedan, och som jag har länkat till på tråden "Besök hos glasarbetare":

"I Orrefors anrika hytta, där så mycken fantastisk glaskonst blåsts genom åren, höll Jon Beijer och Hans Johansson till i en hörna med sin lilla verkstad. Detta är den enda kvarvarande verkstaden som tillverkar handblåst glas på Orrefors numera. Jag gick runt ett varv i hyttan och där stod allehanda centrifugerings- och gjutningsmaskiner samt glasvannor uppradade. Inte mycket spår av hantverk, förutom den lilla hörnan där Jon och Hans höll till."

Jag tror inte att Nils menar vanlig ugn när han använder begreppet vannor i den texten.
Jag föreställer mig att det går åt mycket glas vid denna maskinella tillverkning och att det därför krävs vannor.
Hela reportaget finns här: http://www.fotosidan.se/blogs/graal-blog/46671.htm .

Frågan har gått till Nils: är det mindre s.k. dagvannor som man använder (jfr # 14) - eller endegelsugnar eller kan det rentav vara kontinuerliga vannor? Han kollar detta med Orrefors.

[Hirvi]

Vi får nog inte blanda ihop puntel med iläggarspik, så kallade vi dom,
dom var i olika grovlekar för pressning, gjutning, samma till småflaskor i luftpressen. (halvautomat),
det var en järnkula i ändan på spiken, den fick man klä på med ugnslera
så den passade för storleken på glaset som skulle göras, (lernavel)
det låg alltid massa olika stora lernavler på tork uppe på ugnen,
det kunde ta flera dagar att torka en stor lernavel, det var en konst att få dessa att fungera bra, tog man den för tidigt och stack ned i glasmassan
så sprutade det blåsor ur naveln, (det var vatten kvar i naveln)

På senare tid fick vi olika storlekar av iläggarspiker med navelkulor i metall.

Överflödigt glas på dessa navler fick rinna av i degeln, men OBS utanför ringen som ligger och flyter i glasmassan.

Vi hade 400kg deglar dom räckte ganska långt.
Hirvi

[Rebello]

Vannor i Kostahyttan

- - -
Vad gäller ordet vanna så står det i boken att " Erik Rosén, dåvarande chef på Kosta Boda, vari färd med att låta bygga en vanna. Kontinuerligt skulle nu bruket kunna producera glasmassa för snabb produktion av blåsta, pressade, gjutna och centrifugerade produkter." Det låter underligt i mina öron, hade de inga vannor innan, vad är så speciellt med detta?
Mvh Peter

Den där vanan var tydligen en mycket stor nyinvestering som inte gav önskat resultat. På Bertil Valliens hemsida resoneras om det tuffa 1970-talet och att Bertil satsade (med känt resultat) på något helt annat: "att satsa på hantverk samt höja den konstnärliga nivån". Man skriver om satsningen på den stora Kostavannan:

" - - - den nya vannan som dygnet runt spottade ut Partytallrikar, snöbollar och julpynt. På kort sikt var det ett lyckat beslut men i ett längre perspektiv, ett misstag. Erik Rosén, fd. VD KostaBoda:
- Jag skulle inte byggt en så stor vanna i Kosta. Den skulle ha varit mindre och vi borde inte ha investerat så mycket som 30 miljoner. Vi lyckades inte med glaset, trots många rådgivare. Teknikerna förstod inte hantverket och kunde inte anpassa dessa maskiner efter vår produktvärld."

[Rebello]

Glasvannor på glasskolorna

Både glasskolan i Orrefors och den vid Kosta glasbruk har vannor.
Här beskrivs en vanna som levererats till skolan i Orrefors - beskrivs i text och med bild - den är tydligen inte särskilt stor.

http://www.mittpunkt.hogsby.net/Public/nyhetsbrev_arkiv.asp?dokument_id=187

Dessa borde vara s.k. dagvannor. I "Boken om glas" från Glafo i Växjö 2005, beskriver man utförligt olika typer av ugnar i kap. 4.
Man skriver om dagvannorna , att de består av ganska enkla bassänger där glaset smälts under natten och arbetas ur, oftast för hand, under dagen.

I kontinuerliga vannor däremot, sker både smältning och tillverkning dygnet runt.
Mängen läggs in i ena änden, smälts och luttras, och i andra änden tar man ut den färdiga glassmältan.
Smältkapaciteten kan variera från några få ton per dygn upp till 1 200 ton/dygn.

[Rebello]

Betr. Hirvis # 12: ständigt något nytt om glasteknik att lära av dig Hirvi !

Iläggarspik var ordet - och Hirvis kunskapsbank här borde in på sidan om verktyg eller om glasets tekniker hos glasmuseet i Växjö!

Men - man kan ju anlita sökfunktionen på precisensån . . .

Hirvi: "Överflödigt glas på dessa navler fick rinna av i degeln, men OBS utanför ringen som ligger och flyter i glasmassan."
Jag skrev att man på Bergdala lät det överflödiga rinna ner i en skärvlåda - och sättet varierar väl - den gången hade man bråttom att jobba ur deglarna tills de skulle bytas ut.
Men: hur knackade man av det som satt kvar på iläggarspikens kula? (Jag tänker på alla putsloppor som for omkring en då man som formhållare hade i uppgift att knacka av pipnavlarna efter glasblåsarna.) Lossnade allt lätt i och med att kulan var klädd med lera - men sedan fick ni tydligen navelkulor som inte behövde lera?

(Nu rättar Hirvi till det igen här nedan: visst talar man i hyttan om att "putsa av" - det borde jag ha kommit ihåg.)