Tweet
En liten sann saga om vad man kan utsätta sig för i sitt samlande.
För två år sedan kämpade jag i Vänerns vatten i hopp om att hitta något kul från det gamla glasbruket Anneberg. Bruket var igång mellan åren 1763-1774
och var det första värmländska glasbruket. Det finns i princip ingenting som antyder att det legat ett glasbruk där idag. Det är som på alla andra ställen förbjudet att gräva på området .Dels från värmlands museums sida samt självklart från markägaren. Jag känner till de som i hopp om att finna något där ute trotsat detta men de har gått lottlösa därifrån. För tjugotalet år sedan härskade en inte allt för munter man i Annebergs viken. Han bokstavligen jagade bort alla som inte hade något där att göra. Det spelade ingen roll hur snällt man frågade, ingen skulle vara och rota på hans ägor. Det finns även uppgifter om att dykare som tagit sig in i viken med båt blivit beskjutna med hagel gevär ! När den argsinte mannen slutligen tog ner skylten vågade sig några dykare dit i smyg. Mig veterligen har ingen funnit någonting av dessa.
Myten om att det kunde finnas flaskor i vattnet grusades snabbt, vattnet var väldigt grundt, sikten var lika med noll och det växte vass och näckrosor överallt. Och man fann inte ens några skärvor.
Åter till mina besök den där sommaren.. Eftersom jag är bekant med en man via travsporten som bor där ute så parkerade jag min bil hos honom och gick ner till vattnet. Det var inget ställe man frivilligt doppade sig kan jag ju uppriktigt säga. Men jag bytte om till bad byxor och hasade mig ner i det ogästvänliga vattnet eller rättare sagt sörjan som är därute. Om vassen hade varit utbredd för över 20 år sedan så var den idag på god väg att ta över hela viken. Näckrosornas väldiga rötter täckte botten likt en matta. Efter ca en och en halv timmes badande fann jag den första skärvan som verkade vara från glasbrukstiden. Efter ytterligare två timmar har jag helt plötsligt ett sigill mellan mina fingrar. Pulsen steg kraftigt.Jag förstod direkt innan jag ens fått upp det över vatten ytan vad det var. Glädjen var enorm och det visade sig vara i ett mycket fint skick och jag var mycket nöjd trots att jag skurit mig på en flaska med skruv kork som någon slängt i vattnet betydligt senare.
Eftersom jag lyckades finna ett sigill tänkte jag att det kan ju finnas fler. Så jag gjorde flera bad men utan resultat. Jag fann till slut några regaliner men beslöt mig för att vara nöjd med det jag fått. Jag såg inte för grann ut i skinnet rynkig ock full i skärsår efter vassen. Under sörjan fanns det ren blå lera. På vissa ställen kom man åt den endast 10 cm ner. Ur denna lera så kom det ständigt stora bubblor som luktade gam minst sagt. Jag blev flera gånger illamående av dessa gaser. Eftersom jag arbetade bar hänt så såg ju inte mina händer så roliga ut heller. Anledningen till att jag inte hade handskar var att det finns mycket tegel och skiffer bitar i vattnet som inte kan skiljas från glas under vattnet. På så vis blev jag effektivare men fingrarna såg ju ut som om de skulle ramla av när jag kom hem om kvällarna.
Trots att jag egentligen bestämt mig för att inte försöka igen så blev det ytterligare ett dopp innan vattnet blev för kallt.Inga fynd de tre första timmarna men sen fick jag något i handen igen . Denna gången var det ett halvt sigill men jag var ju såklart mycket nöjd ändå. Jag körde på i två timmar till (!) i hopp om att hitta den andra hälften men gav till slut upp. Den gången fick jag stanna bilen på hemvägen. Jag mådde mycket illa av gaserna jag utsatt mig för och ville inte riskera att jag skulle krocka.
Så gick det då två år och jag fick suget att åka dit och bara titta mig omkring. Jag promenerade runt lite och förvånades utav att det hade vuxit upp ännu mera vass som nu täckte hela den platsen där jag varit som mest aktiv i vattnet. Eftersom det var en mycket varm dag fick jag infallet att kliva ner i vattnet lite längre bort. Så där stod jag ute i vattnet (igen) iförd endast mina boxer kalsonger och bökade. Värmen var intensiv och eftersom jag inte smörjt in mig så brände solen på mitt ljusa skinn. Ganska omgående var jag röd som ett stopp ljus. Men detta hindrade inte mitt letande. Timmarna gick utan resultatet men till slut så fann jag ett halvt sigill till. Jag fick känslan av att detta kunde vara den andra halvan utav det sigillet jag hittat för två år sedan. Något som jag sedemera fick bekräftat när jag kom hem. Vad är oddsen på detta kan man fråga sig ?
Två små glasbits skärvor som hör ihop, funna i vänern med två års mellan rum en bra bit ifrån varandra ! Jag lär ju aldrig bli miljonär på V75 eller liknande. Sånt flyt kan man inte ha mer än en gång troligen !
Jag har samlat i hop sånt jag tyckte var värt att spara och har en plats i min samling där jag förvarar mina skärvor. Mestadels verkar det vara ballong och ått kantiga flaskor som skärvorna kommer ifrån. Men jag har även några fragment av andra saker. Dessa saker har inget ekonomiskt värde men de har ett stort värde för mig personligen. Jag vet ju lite om hur Annebergs produkterna sett ut (tror föresten att ingen vet mer än mig utan för den sakens skull spela märkvärdig) Om jag lyckas hålla mig vid liv tills jag blir pensionär så är det ett roligt minne att tänka tillbaka på hur stollig man var på den tiden samt vilket arbete jag la ner på detta.
Nu är det väl de som undrar på stavningen. Anna Berg. Det finns uppgifter om att man stavat olika. Det troliga är att man aldrig får ett säkert svar. En gissning skall var att glasbrukets ägare hade en fru som hette Anna och det känns som en bra förklaring.
Jag bifogar lite bilder. Först på mitt hela sigill. Sedan på mitt halva.
För två år sedan kämpade jag i Vänerns vatten i hopp om att hitta något kul från det gamla glasbruket Anneberg. Bruket var igång mellan åren 1763-1774
och var det första värmländska glasbruket. Det finns i princip ingenting som antyder att det legat ett glasbruk där idag. Det är som på alla andra ställen förbjudet att gräva på området .Dels från värmlands museums sida samt självklart från markägaren. Jag känner till de som i hopp om att finna något där ute trotsat detta men de har gått lottlösa därifrån. För tjugotalet år sedan härskade en inte allt för munter man i Annebergs viken. Han bokstavligen jagade bort alla som inte hade något där att göra. Det spelade ingen roll hur snällt man frågade, ingen skulle vara och rota på hans ägor. Det finns även uppgifter om att dykare som tagit sig in i viken med båt blivit beskjutna med hagel gevär ! När den argsinte mannen slutligen tog ner skylten vågade sig några dykare dit i smyg. Mig veterligen har ingen funnit någonting av dessa.
Myten om att det kunde finnas flaskor i vattnet grusades snabbt, vattnet var väldigt grundt, sikten var lika med noll och det växte vass och näckrosor överallt. Och man fann inte ens några skärvor.
Åter till mina besök den där sommaren.. Eftersom jag är bekant med en man via travsporten som bor där ute så parkerade jag min bil hos honom och gick ner till vattnet. Det var inget ställe man frivilligt doppade sig kan jag ju uppriktigt säga. Men jag bytte om till bad byxor och hasade mig ner i det ogästvänliga vattnet eller rättare sagt sörjan som är därute. Om vassen hade varit utbredd för över 20 år sedan så var den idag på god väg att ta över hela viken. Näckrosornas väldiga rötter täckte botten likt en matta. Efter ca en och en halv timmes badande fann jag den första skärvan som verkade vara från glasbrukstiden. Efter ytterligare två timmar har jag helt plötsligt ett sigill mellan mina fingrar. Pulsen steg kraftigt.Jag förstod direkt innan jag ens fått upp det över vatten ytan vad det var. Glädjen var enorm och det visade sig vara i ett mycket fint skick och jag var mycket nöjd trots att jag skurit mig på en flaska med skruv kork som någon slängt i vattnet betydligt senare.
Eftersom jag lyckades finna ett sigill tänkte jag att det kan ju finnas fler. Så jag gjorde flera bad men utan resultat. Jag fann till slut några regaliner men beslöt mig för att vara nöjd med det jag fått. Jag såg inte för grann ut i skinnet rynkig ock full i skärsår efter vassen. Under sörjan fanns det ren blå lera. På vissa ställen kom man åt den endast 10 cm ner. Ur denna lera så kom det ständigt stora bubblor som luktade gam minst sagt. Jag blev flera gånger illamående av dessa gaser. Eftersom jag arbetade bar hänt så såg ju inte mina händer så roliga ut heller. Anledningen till att jag inte hade handskar var att det finns mycket tegel och skiffer bitar i vattnet som inte kan skiljas från glas under vattnet. På så vis blev jag effektivare men fingrarna såg ju ut som om de skulle ramla av när jag kom hem om kvällarna.
Trots att jag egentligen bestämt mig för att inte försöka igen så blev det ytterligare ett dopp innan vattnet blev för kallt.Inga fynd de tre första timmarna men sen fick jag något i handen igen . Denna gången var det ett halvt sigill men jag var ju såklart mycket nöjd ändå. Jag körde på i två timmar till (!) i hopp om att hitta den andra hälften men gav till slut upp. Den gången fick jag stanna bilen på hemvägen. Jag mådde mycket illa av gaserna jag utsatt mig för och ville inte riskera att jag skulle krocka.
Så gick det då två år och jag fick suget att åka dit och bara titta mig omkring. Jag promenerade runt lite och förvånades utav att det hade vuxit upp ännu mera vass som nu täckte hela den platsen där jag varit som mest aktiv i vattnet. Eftersom det var en mycket varm dag fick jag infallet att kliva ner i vattnet lite längre bort. Så där stod jag ute i vattnet (igen) iförd endast mina boxer kalsonger och bökade. Värmen var intensiv och eftersom jag inte smörjt in mig så brände solen på mitt ljusa skinn. Ganska omgående var jag röd som ett stopp ljus. Men detta hindrade inte mitt letande. Timmarna gick utan resultatet men till slut så fann jag ett halvt sigill till. Jag fick känslan av att detta kunde vara den andra halvan utav det sigillet jag hittat för två år sedan. Något som jag sedemera fick bekräftat när jag kom hem. Vad är oddsen på detta kan man fråga sig ?
Två små glasbits skärvor som hör ihop, funna i vänern med två års mellan rum en bra bit ifrån varandra ! Jag lär ju aldrig bli miljonär på V75 eller liknande. Sånt flyt kan man inte ha mer än en gång troligen !
Jag har samlat i hop sånt jag tyckte var värt att spara och har en plats i min samling där jag förvarar mina skärvor. Mestadels verkar det vara ballong och ått kantiga flaskor som skärvorna kommer ifrån. Men jag har även några fragment av andra saker. Dessa saker har inget ekonomiskt värde men de har ett stort värde för mig personligen. Jag vet ju lite om hur Annebergs produkterna sett ut (tror föresten att ingen vet mer än mig utan för den sakens skull spela märkvärdig) Om jag lyckas hålla mig vid liv tills jag blir pensionär så är det ett roligt minne att tänka tillbaka på hur stollig man var på den tiden samt vilket arbete jag la ner på detta.
Nu är det väl de som undrar på stavningen. Anna Berg. Det finns uppgifter om att man stavat olika. Det troliga är att man aldrig får ett säkert svar. En gissning skall var att glasbrukets ägare hade en fru som hette Anna och det känns som en bra förklaring.
Jag bifogar lite bilder. Först på mitt hela sigill. Sedan på mitt halva.
Men detta är ju en gissning från min sida men det finns det säkert andra här på forumet som vet mer exakt...
Comment