Tweet
Portobello Wood i Närheten av Edingburgh, Skottland
William Bailey kom till Portobello omkring 1826 och 1829 köpte
en kemiska fabrik som kom att fungerar som en anläggning för tillverkning av slipat glas kristall och sodaglas.
Herr Bailey beslutade 1848 att omvandla verksamheten till den mer lönsamma tillverkning av gröna flaskor, på den tiden när den ökande efterfrågan av vinhandlare, bryggerier och whisky destillerier i Edinburgh och Leith rådde. Mr Bailey dog 1859 och verksamheten togs över av hans partner, Richard Cooper, som han samarbetade med sedan 1856. Mr Cooper fick sedan sällskap av sin svåger, Thomas Wood.
Båda männen hade var verksamma i sodaglas handeln i Staffordshire och näringslivet fortsatte att blomstra fram till 1866 då partnerskapet upphört på grund av oenighet. Mr Cooper blev kvar i kontrollen av den gamla fabriken och Mr Wood bygger nya ugnar i och runt trädgårdarna i Baileyfield House, kartong monteringsverkstaden, den gamla Ugnen Nr 61 och lagret nyligen konverteras till formverkstad. Liksom herr Bailey, var Thomas Wood en framträdande offentlig person och Provost (ungefär borgmästare) för Portobello av och till i många år från 1867. Han reste mycket i Tyskland och Sverige och införde där mer konkurrenskraftiga metoderna för att göra flaskor och smälta glas. Han tog Tyska och svenska glasblåsare för att arbeta i fabriken och byggde ugnar som eldades kontinuerligt med gas. Innan slutet av 1800-talet hade han tre kontinuerlig gaseldade ugnar, som sysselsätter 200 män och 70 pojkar och gör ca 56.000 gross flaskor per år (en gross = 144).
Richard Cooper var också aktiv i strävan efter förbättrade metoder för produktion och före utgången av 1800-talet, hade han också anställa några tyska specialister och med 230 män och 50 pojkar producerade 42000 gross flaskor per år från ett stort kontinuerlig gaseldade ugnar och två intermittent koleldade ugnar.
Båda fabrikerna skulle behöva ta itu med problemen i samband med smältning av batchen och med att förfina och
homogenisera det mörkgröna glaset. Det finns en förteckning över några av deras tankar men vi har inga uppgifter om deras
prövningar och besvikelser i samband med detta. I en huvudbok med batch recept daterad från 1856, finns flera förslag för att lösa problemen prydligt skrivna på baksidan av en av dessa sidor, där avslöjas extraordinär visdom om de sannolika effekterna detta skulle ge vad avser bubblor i glaset.
Bilden med pennan visar att botten sjunkit in närmare 2 cm på ena kanten, medan det närmast kameran är näst intill noll.
Rolig butelj, redan innan jag visste att ägaren av glasbruket kom att påverka den svenska flasktillverkningen.
William Bailey kom till Portobello omkring 1826 och 1829 köpte
en kemiska fabrik som kom att fungerar som en anläggning för tillverkning av slipat glas kristall och sodaglas.
Herr Bailey beslutade 1848 att omvandla verksamheten till den mer lönsamma tillverkning av gröna flaskor, på den tiden när den ökande efterfrågan av vinhandlare, bryggerier och whisky destillerier i Edinburgh och Leith rådde. Mr Bailey dog 1859 och verksamheten togs över av hans partner, Richard Cooper, som han samarbetade med sedan 1856. Mr Cooper fick sedan sällskap av sin svåger, Thomas Wood.
Båda männen hade var verksamma i sodaglas handeln i Staffordshire och näringslivet fortsatte att blomstra fram till 1866 då partnerskapet upphört på grund av oenighet. Mr Cooper blev kvar i kontrollen av den gamla fabriken och Mr Wood bygger nya ugnar i och runt trädgårdarna i Baileyfield House, kartong monteringsverkstaden, den gamla Ugnen Nr 61 och lagret nyligen konverteras till formverkstad. Liksom herr Bailey, var Thomas Wood en framträdande offentlig person och Provost (ungefär borgmästare) för Portobello av och till i många år från 1867. Han reste mycket i Tyskland och Sverige och införde där mer konkurrenskraftiga metoderna för att göra flaskor och smälta glas. Han tog Tyska och svenska glasblåsare för att arbeta i fabriken och byggde ugnar som eldades kontinuerligt med gas. Innan slutet av 1800-talet hade han tre kontinuerlig gaseldade ugnar, som sysselsätter 200 män och 70 pojkar och gör ca 56.000 gross flaskor per år (en gross = 144).
Richard Cooper var också aktiv i strävan efter förbättrade metoder för produktion och före utgången av 1800-talet, hade han också anställa några tyska specialister och med 230 män och 50 pojkar producerade 42000 gross flaskor per år från ett stort kontinuerlig gaseldade ugnar och två intermittent koleldade ugnar.
Båda fabrikerna skulle behöva ta itu med problemen i samband med smältning av batchen och med att förfina och
homogenisera det mörkgröna glaset. Det finns en förteckning över några av deras tankar men vi har inga uppgifter om deras
prövningar och besvikelser i samband med detta. I en huvudbok med batch recept daterad från 1856, finns flera förslag för att lösa problemen prydligt skrivna på baksidan av en av dessa sidor, där avslöjas extraordinär visdom om de sannolika effekterna detta skulle ge vad avser bubblor i glaset.
Bilden med pennan visar att botten sjunkit in närmare 2 cm på ena kanten, medan det närmast kameran är näst intill noll.
Rolig butelj, redan innan jag visste att ägaren av glasbruket kom att påverka den svenska flasktillverkningen.
Bifogade filer
Comment