Engelsk modell förvirrande

[Äjth]

Jag blir inte riktigt klok på de här flaskorna. Har ju läst LS´s bok nr 2 och det enda jag förstår är att nr 1 fr. höger är Årnäs sent 1800-tal. no 2 fr. hö har en liten kula i mitten på botten och är grön, nr 3 fr. hö. är helt utan märken eller märkning liksom den sista fr. hö. Kan ngn hjälpa mig att reda ut detta med årtal och var de kommer ifrån, de övriga?

[Äjth]

Lyfter denna fråga som tycks hamnat i skymundan.

[A.F]

Det är nog inte att frågan hamnat i skymundan utan det är nog så enkelt
att det inte går att besvara dina frågor.

Dina engelskamodeller som är omärkta förblir osvarade om vilket glasbruk som
gjort dem, det enda man kan säga om dina är att de är svenska och gjorda
under andra halvan av 1800-talet.

[Äjth]

Så lätt var det svaret alltså, vilket föll på plats. Tack AF.

[Äjth]

Enl. Sahlins bok går det vetenskapligt att härföra en omärkt flaska till ett speciellt glasbruk, den flaska jag undrar över är den hö flaskan på andra bilden. Den har inga rökpunkter eller annat "krafs" enbart slät och tämligen konkav i botten, tredelad form och om jag skulle jämföra olika flaskor skulle jag påstå att det är en Årnäsare. Varför? vissa svensktillverkade är omärkta framgår inte av LS´s bok, eller om jag missat ngt? Är de omärkta då tidigare än de märkta!? Vill reda ut de här begreppen en gång för alla, om det går!

[Hektor]

Storflaskan har säkert rätt, detta med vetenskapligt innebär analys av och jämförelse med likvärdig flaska som man med säkerhet är klar över tillverkningsstället.
Medelst en massperktrometer är saken biff.
Så du har inte missat något Åjth.

[Äjth]

irriterande.

[PLYNG]

u är så kryptisk HEKTOR ir alldeles matt!! [I] hate you Hektor!!!
Ditt sätt att ställa till tillvaron ä r tyvärr OT.

Äjth, - i "Kontrollpanel" hitter du under #övrigt" en "kompis-/ignorera-liste".
Den fungerar bra!

[Sladden]

Att hetsa upp sig över småsaker är inte nyttigt.
Hektor har sina (stora) fördelar och tillför mycket här.
Att han tycker om att sätta myror i huvvet på oss och retas lite ibland får vi leva med.
Hat är ett starkt ord som bör användas mycket försiktigt.

[Hektor]

Nu får vissa ta igen sig, bara för att man inte förstår så är det väl inte fel på den som framför något.
Man skall kanske fråga om omgivningen är förstående innan man kommer med en förklaring på någonting?
Äjth en mass som den i dagligt tal kallas är en "låda" som analyserar, analysera är ett uttryck för kontrollerar. Man jämför helt enkel ett utgångsmaterial med det förmodade materialet.
Vill du har hu massen fungerar så vet jag det också men det är bäst att fråga först innan förklaring så man inte kommer med något som "folk" inte förstår.

[Äjth]

Du får gärna förklara hur massen fungerar. Jag ber om ursäkt för mitt uttryck gentemot dig igår. Blev irriterad bara och ville få det faktiskt förklarat istället för att förska klura själv.

[Hektor]

Ursäkten godtagen!

Med masspektrometri kan man idag snabbt identifiera ett ämne i ett prov med avseende på dess massa. Det är en teknik som forskarna länge använt på små och medelstora molekyler. Tack vare metodens känslighet är det möjligt att spåra mycket små mängder av varje molekylslag. Doping- och narkotikatester, livsmedelskontroll och miljöanalyser är exempel på områden där masspektrometri idag används rutinmässigt.

Grunderna för masspektrometrin lades redan i slutet av 1800-talet. De första analyserna av små molekyler rapporterades 1912 av Joseph J. Thompson. Flera av 1900-talets Nobelpris har varit direkt beroende av masspektrometrisk analys. Ett par exempel är Harold Ureys upptäckt av deuterium (Nobelpris i kemi 1934) och upptäckten av fullerener, "kolfotbollar", som gav Robert Curl, Sir Harold Kroto och Richard Smalley Nobelpriset i kemi 1996.

Att kunna använda masspektrometri också för makromolekyler var ett mål som länge lockade forskarna. Under 1970-talet gjordes en rad framsteg i att överföra makromolekyler till joner i gasfas, s.k. desorptionsteknik. Detta har legat till grund för den omvälvande utvecklingen av området som vi sett de senaste tjugo åren.

Makromolekyler må vara stora i jämförelse med andra molekyler, men det rör sig ändå om otroligt små strukturer. Hemoglobinmolekylen har till exempel en massa på en tiondels miljarddels miljarddels gram (10-19 g). Hur väger man då något som är så litet? Knepet ligger i att få de enskilda proteinmolekylerna att släppa taget om varandra och sprida sig som ett moln av fritt svävande, elektriskt laddade proteinjoner. En vanlig metod att därefter mäta jonernas massa - och därmed identifiera dem - är att accelerera dem i en vacuumkammare där flygtiden mäts (eng. Time of Flight, TOF). De "går i mål" i en ordning som dels bestäms av deras laddning, dels deras massa. De snabbaste är de som är lättast och har högst laddning.

[Äjth]

Vaccumkammaren påminner i tekniken om hur man mäter hur atomer studsar.
I Bern finns visst en sån tunnel där fysiker kollar hur atomerna far ikring. Fysik o kemi är absolut inte mina ämnen men det var intressant att läsa ditt inlägg Hektor. Tackar!

[Hektor]

Den i Bern är en partikelacelerator, det var länge sedan man läste fysik, tror det var på specifika viktens tid, sedan kom tätheten och nu är det väl densiteten?
Kör du fortfarande med densiteten 1,04 eller har du "ballnat"?
Skall vi få riktig klarhet i fysikens lagar så får vi tala med Arcimedes Aalexius själv skulle jag tro.

[Hirvi]

Ursäkten godtagen!

Med masspektrometri kan man idag snabbt identifiera ett ämne i ett prov med avseende på dess massa. Det är en teknik som forskarna länge använt på små och medelstora molekyler. Tack vare metodens känslighet är det möjligt att spåra mycket små mängder av varje molekylslag. Doping- och narkotikatester, livsmedelskontroll och miljöanalyser är exempel på områden där masspektrometri idag används rutinmässigt.

Grunderna för masspektrometrin lades redan i slutet av 1800-talet. De första analyserna av små molekyler rapporterades 1912 av Joseph J. Thompson. Flera av 1900-talets Nobelpris har varit direkt beroende av masspektrometrisk analys. Ett par exempel är Harold Ureys upptäckt av deuterium (Nobelpris i kemi 1934) och upptäckten av fullerener, "kolfotbollar", som gav Robert Curl, Sir Harold Kroto och Richard Smalley Nobelpriset i kemi 1996.

Att kunna använda masspektrometri också för makromolekyler var ett mål som länge lockade forskarna. Under 1970-talet gjordes en rad framsteg i att överföra makromolekyler till joner i gasfas, s.k. desorptionsteknik. Detta har legat till grund för den omvälvande utvecklingen av området som vi sett de senaste tjugo åren.

Makromolekyler må vara stora i jämförelse med andra molekyler, men det rör sig ändå om otroligt små strukturer. Hemoglobinmolekylen har till exempel en massa på en tiondels miljarddels miljarddels gram (10-19 g). Hur väger man då något som är så litet? Knepet ligger i att få de enskilda proteinmolekylerna att släppa taget om varandra och sprida sig som ett moln av fritt svävande, elektriskt laddade proteinjoner. En vanlig metod att därefter mäta jonernas massa - och därmed identifiera dem - är att accelerera dem i en vacuumkammare där flygtiden mäts (eng. Time of Flight, TOF). De "går i mål" i en ordning som dels bestäms av deras laddning, dels deras massa. De snabbaste är de som är lättast och har högst laddning.

Detta Hekror, var värre för mig tror jag,
än det var för dig häromkvällen, när vi körde teoretisk optikglasblåsning!
Hirvi