Allmänt meddelande

Collapse
No announcement yet.

KVALITÉ kontra användning

Collapse
X
 
  • Filter
  • Klockan
  • Show
Clear All
new posts

  • KVALITÉ kontra användning

    Efter att ha läst Peter S´s inlägg rörande Zebra på annan tråd,hjälpte han mig att lyfta upp en tanke jag haft, tenderar att glömma alltmer nu för tiden, nämligen den rörande porslins/glasyrkvalité.
    Detta är mina egna betraktelser jag baserar mitt tänkande på.
    Gefle porslin från mitten på förra seklet t.ex upplever jag hade tunnare glasyr varvid det ofta uppstått mörka kanter, slitage som senare gett missfärgningar, Karlskrona oftast väldigt fina objekt som tydligen inte tenderat att krackelera eller haft tunna glasyrer. Rörstrand, jag bortser från Entr+e som är mer keramiskt och Picknick som ju var ett vardagsporslin och som idag ofta är missfärgat förmodligen genom starkt slitage liksom det ofta är naggat. UE/Gefle Kryss är ett annat vardagsporslin som slets kraftigt och även det uppvisar missfärgningar och nagg, nu får jag hejda mig när tankarna glider iväg! Kan man verkligen gradera kvaliteten i porslinet efter hur goda glasyrer och hur god sammansättningen i porslinet var när man oxå måste ha i åtanke hur godset hanterades ?
    Karlskronaporslin upplever jag är för det mesta fint men när det gick upp i UE blev det sämre (Novisen talar) Gustavsberg då; LA modellen med glasyrer som tilläts krackelera, oxå en vardagsmodell? Rörstrands Swedish Grace och Bå Eld som tålt en hel del, för att det användes som Fin-porslin? Hjärtegodset Bo Fajans som vi själva använder som vardagsporslin och som tål det mesta vad gäller både glasyr och gods, vardags och finporslin, nej jag rör till det alltmer.
    Vad jag förstår använde de olika fabrikerna olika typer av lera i sammansättningarna liksom olika glasyrer och....ja ...här kan man fundera hur man vill.......fyll gärna på...har hjärnsläpp just nu. Ämnet är intressant!!!
    Syn, intryck och kunskap ökar när man saktar ner ...

  • #2
    Jodå, visst är det som du tänker! Olika fabriker använde olika material och tekniker, och oftast så använde man fler olika tekniker och material på samma fabrik, beroende på vad man skulle göra. Dels så har de olika materialen och teknikerna olika fördelar för olika typer av formgivning och användningsområde. Det som dock har spelat in allra mest är ekonomin. Fältspatsporslin var vid förra seklets början dyrare att tillverka än flintgods, liksom äkta porslin (kaolin) var dyrare ändå. Riktigt porslin är stryktåligare då det sintras samman bättre än flintgods, liksom en del starkeldsglasyrer för flintgods är nötningståligare än en del starkeldsfärger för billigare porslin osv. Nu kan det hända att jag har skrivit ett par sakfel, porslin och keramik är verkligen inte mina sakområden, men principen framgår i alla fall hoppas jag

    Comment


    • #3
      Jag tcker det mesta gamla svenska porslin verkar vara dålig Kvalitet.
      Se t.e.x på en Royal Copenhagen tallrik, de kan vara över hundra år men sysn inte att det varit använda. Likaså med bättre porslin från Tyskland.

      Eller beror det på att det är så dyrt att ingen använder det?
      Credo Elvem ipsum etian vivere.

      Comment


      • #4
        Jodå, det var rätt... Ska försöka hålla mig kort och försöka reda ut det hela:

        Lergods: Den ursprungligaste kvalitén. Egentligen bara barbetad och bränd lera (terracotta). Bränningen sker vid ganska låga temperaturer och materialet påverkas knappt vid bränningen. Blir bara lite torrare och hårdare än soltorkad lera. Keramiken förblir porös eftersom det ej sintrar (smälter ihop) och suger åt sig vatten. Ex: bruna blomkrukor i lera. För att få en något tätare yta kan man lägga på en glasyr, ofta bestående av uppslammad infärgad lera (engobe) eller med inblandning av sintrande beståndsdelar så att ytan blir glasartad (glasyr). Ex: Föremål från Upsala-Ekeby. I Holland framkom bruket att härma det kinesiska vita porslinet genom att lägga på en blank vit tennglasyr (fajans) som antingen kunde målas före bränning direkt på glasyren i färger som tålde godsets bränningstemperatur (starkeldsfärger) eller efter godsbränningen med en rikare palett som behövde brännas en gång till i lägre temperatur (muffel- eller emaljfärger). Ex: Delft, Marieberg och Rörstrand på 1700-talet.

        Flintgods: I slutet på 1700-talet blandade Wedgwood i pulver av flinta i leran och fick fram flintgodset. En stark, tunn och lätt produkt. Den målades ofta liksom fajansen men fick även dekor av koppartryck. Keramiken är fortfarande porös och behöver fortfarande en heltäckande glasyr för att bli motståndskraftig mot vätska. Precis som med lergodset var det viktigt att få fram lermassa och glasyr med exakt samma värmeutvidgningsgrad, annars spricker glasyren när temperaturen ändras och de utvidgar sig olika mycket. Vissa var noga med det arbetet, andra inte. Flintgodset fortsatte att användas i olika former (bl.a. utvecklades Ironstone, Perl m.fl) i Sverige fram till ca 1980 då både Rörstrand och Gustavsberg lade ned den verksamheten. Den ökända majolikan har en annan slags glasyr (tjock, glasartad med mättade färger) men är också i grunden ett flintgods. Alla dekorer som flyter ut (flytande blått, mulberry m.fl) är gjorda på flintgods. På grund av sin likhet med fajansen har den ändå haft rätt högt anseende (Ex. Blå Vinranka, Rörstrandia) och har ibland felaktigt kallats för fajans. Den har använts på Gefle från allra första början ända till slutet och de har inte varit särksilt angelägna om att få till den höga kvalitén. De har istället försökt att kompensera detta med vackra handmålade dekorer. Flintgodset är billigt att tillverka och oftast avsett för vardagsporslin med kort livslängd och att vi fortsätter att samla det idag var nog inte med i räkningen vid tillverkningen... Andra var mer noga med kvalitén och det är t.ex. oerhört ovanligt att hitta servisdelar i Grön Anna från 1970- och 80-talet som har krackelerat. De har också fått den högsta graderingen på VDN-märkningen: F555.

        Fältspat: eller "äkta porslin". En inblandning av kaolinlera (finns ej naturligt i Sverige och har troligen bidragit till att det dröjde rätt länge innan det började tillverkas hos oss) gör att keramiken sintrar vid bränningen. Kemiskt liknar detta lite glasmassan, men istället för att bygga upp en form av det smälta materialet som med glas, så bygger man den före bränningen. Temperaturen blir då mycket viktig så det smälter ihop precis lagom. För hög temperatur och föremålet faller ihop av sin egen tyngd. Glasyren är i princip samma material som godset vilket medför en likartad utvidning. Dessa krackelerar i princip aldrig. Tekniken utvecklades i Kina och kom till västvärlden första gången med Marco Polo. Många försök har gjorts på otaliga ställen att försöka efterlikna detta material (som man trodde var alkemins vita sten, den ena beståndsdelen i Guldframställningen). Frittporslin eller softpaste eller "mjukt porslin" är en mer glasartad sammansättning än fältspat. Första gången det tillverkades i Europa var tidigt 1700-tal i Meissen. Det blev en oerhörd kamp om detta, vilket man kan läsa i Janet Gleesons "Det vita guldets hemlighet". I Sverige tillverkade man både hårt och mjukt porslin på Marieberg under 1700-talet, men det lades ner rätt snart av ekonomiska skäl. Rörstrand började på 1880-talet och fortsätter än idag (osagt var tillverkningen sker...) Ex: Koka och Entré är tillverkade i tjockt fältspat, Swedish Grace i tunt.

        Benporslin: Med tillsats av benaska blir det äkta porslinet mer hållbart. Processen är svår, och benporslin tillverkas bara på ett litet antal ställen i världen, bl.a. Gustavsberg, i England och i Japan. Rörstrand tillverkade benporslin under en period kring förra sekelskiftet och kallas i priskuranterna för "äkta" medan fältspaten heter "fältspatäkta".

        Hoppas detta ger en inblick i de olika materialen. Det gick inte att hålla nere storleken mer... Bo Fajans håller sig i en skala mellan flintgods och lergods någonstans...

        Comment


        • #5
          Där ser man, visste väl att jag hade stoppat in ett par sakfel. Benporslin var det jag glömde. Nå, tack för ett mycket bra översiktsinlägg, Peter!

          Jag antar att det finns fler varianter än dessa material och tekniker som har använts, om än i liten skala? Vilket är det hårdaste resp. mest plastiska materialet som man har framställt?

          Vad beror styrkan och formbarheten på? Finkornighet i lerpartiklarna? På uppslammningsmedlet?

          Jag är väldigt förtjust i det gracila, tunna, halvt genomskinliga benporslinet, finns det ett ännu finare keramiskt material?

          Comment


          • #6
            Det är inte helt enkelt att tala i termer av "hårt" eller "plastiskt" i fråga om keramiska sammansättningar. Grundtesen är att allt ska vara formbeständigt efter bränningen... För benporslin säger man att kanthållfastheten är större. Men Rörstrand har utvecklat en fältspatmassa som heter Diamant som är mycket starkare än annat fältspat.

            Men du menar kanske bearbetningen före bränningen. Lergods och flintgods är "klumpigast" och tillåter inte stora skillnader i tjocklek. Lergods låter sig däremot drejas och flintgodset gjuts oftast i gipsformar. Fältspat och Benporslin är däremot segt och svårdrejat. Där används ofta formgjutning och handformning. Kolla bl.a. in detta benporslin! http://www.blasknada.com/medl/index.php?l=2.40.3

            Jag kan däremot tycka att Fältspatporslin ger en bättre "porslinskänsla", som t.ex. Meissen och Royal Copenhagen har excellerat i. Man blir lyrisk av att hålla i deras kalla, gråaktiga porslin med "fet" glasyr och hård klang. Benporslinet känns lite "segt" i jämförelse.

            Visst påverkar materialen hållfastheten, men jag är inte kemist och kan inte förklara skillnaden utifrån lermaterialet. Däremot användes enligt utsago chamotte (tidigare bränt gods som krossats till bitar) framför allt för att påverka hårdheten i godset. Att det även gav ett speciellt utseende var ju inte till någon nackdel direkt.
            Jag är lite osäker på vad du menar med "fin" i sammanhanget.

            Visst finns ett otal varianter och mellanformer, men detta var en grov översikt. Undantag finns också för samtliga framförda regler, t.ex. UE's tersig-gods (TERra SIGillata) som är ett tätbränt lergods... Min idé var att visa att det finns en uppsjö tekniker och material som har valts utifrån fabrikens förutsättningar i fråga om både produktionsmetod och kundunderlag.

            Comment


            • #7
              Tack för din uppspaltnng av tekniker o.sv. det är värdefullt för mig och jag ska ta mig td att gå igenom prslin och försöa lära och förstå likheterna. Apropå benporslin som jag personligen är mkt förtjust i, nämnde du England som ett land som tillverkade benporslin. Hade i min hand för ett tag sedan ljuvliga kaffekoppar från Shelley tror jag det hette, England. Detta måste varit benporslin. Vet du ngt om detta företag, om de tillverkade benporslin ?
              Syn, intryck och kunskap ökar när man saktar ner ...

              Comment


              • #8
                Nej, jag har dålig koll på det utländska. Men vill man veta mer kan man nog läsa sig till det. T.ex. här: http://www.nationalshelleychinaclub.com/

                Comment


                • #9
                  Japp det stämmer bra, tack för länken! har haft det lite snärigt!
                  Syn, intryck och kunskap ökar när man saktar ner ...

                  Comment


                  • #10
                    Raderat inlägg med insinuationer och påhopp på medlem från oregistrerad gäst.

                    /Admin
                    /Admin
                    admin@precisensan.com

                    Comment


                    • #11
                      - Raderat -
                      Last edited by Jung_Kee; 2005-11-26, 23:37. Anledning: Även detta meddelande raderas då det inte hör till ämnet eller tillför tråden något positivt /Mod

                      Comment

                      Working...
                      X