Besiktningsmän

[Jonny Mårtes]

Jag känner att jag vill dryfta lite här angående besiktningsmän förordnade av Svenska handelskamrar.

Här en länk om vad som gäller i korthet vad som gäller i fråga om opartiskhet mm.

http://besiktning.nu/Om-besiktningsman

Tittar man i listorna vilka som är förordnade så är det i huvudsak anställda hos auktionshus eller dess ägare samt antikhandlare.

Det är klart att det är där expertisen finns men man undrar hur det går ihop med t ex "En besiktnings-/värderingsman får därför t.ex. normalt inte: Köpa varor som han/hon besiktigat eller värderat innan".

Hur kontrolleras det av handelskamrarna och man kan undra hur det efterlevs.

Är det inte en risk att det här är ytterligare ett vektyg för antikbranschen att styra och bestämma priser i egensyfte?

[Emil Brannstrom]

Jag vet inte om jag tycker att det där är ett stort problem. Normalt sett sett så säger ju handlaren "den är värd någonstans mellan 7000-8000, jag köper den för 4000". Sen kanske ett försäkringsvärde är 10000 och ett normalt slutpris på auktion 3000-5000. Problemen uppstår ju först när någon säger att den är värd 1000 och det visar sig att den är värd 100000, särskilt om den personen "borde veta". För övrigt så är det ju dessutom ofta så att det kanske bara är en eller två personer i Sverige som har kundkretsen som behövs för att sälja en graalvas för 140000, även om den i min värld är värd 50000. Jag har diskuterat det här med handlare som säger att dom inte kan sälja ett visst föremål för en viss summa, men kollegan i båset bredvid på mässan gör det utan större problem. Det enda man egentligen kan göra för att få en hyfsat objektiv bedömning är att fråga flera olika, men så skulle det ju vara även om värderingsmannen/kvinnan inte var handlare själv eller knuten till ett auktionshus.

Mvh
Emil

[Jung_Kee]

Får instämma med Emil, problemet ligger främst i bedrägligt beteende hos somliga individer, för de allra flesta som varit med ett tag förstår att det i längden är bättre att sköta sig och vara ärlig eftersom skiten alltid flyter upp till ytan så småningom.

Samtidigt så är det som ordspråket säger att "tillfället gör tjuven". Inte vardagligdags, det är ingen med självaktning som vill smutsa ner sig för några tusenlappar, men springer man på något som är värt en stor summa pengar, så kan det kanske kännas lockande att göra en fuling. Och däri ligger risken, att systemet oftast är tryggt, men att om/när det fallerar så är det någon som förlorar stort på det.

I den bästa av världar så skulle en värderare bara värdera och inte hålla på med handel, men det är svårt att försörja sig som neutral värderingskonsult i Sverige. Den stora nackdelen med det är att värderaren i så fall måste lita till andras uppgifter om försäljningar och det är dels inte alltid att de stämmer och dels så kommer de i andra hand, så det är stor risk för att det blir inaktuella värderingar. För att hålla sig ajour så måste man samla och sätta sig in i sådana uppgifter löpande, vilket tar tid och är mycket kostsamt.

I USA fungerar det, där är efterfrågan på värderare större och det är ett licensyrke som kräver att man kan försvara sina värderingar i rättssal om de ifrågasätts. Ett sådant ansvar finns inte i Sverige, här kan vem som helst som betalar Handelskamrarnas avgift bli auktoriserad som värderare, men så är det också mycket billigare att anlita en värderingsman i Sverige.

Det finns en debatt kring problematiken och handelskamrarna håller på och ser över systemet, så kanske kommer det förändringar framöver. Jag tror dock att det blir svårt att sätta in hårdare regler och mer tillsyn än idag, om inte folk samtidigt är beredda att betala betydligt mer för det.

Har man något man vet eller misstänker är mycket värdefullt så finns det kvalificerad och pålitlig hjälp att få, men det kostar en hel del, vilket gör att de flesta aldrig har anledning att komma i kontakt med denna typ av professionella konsulter.

Jag har själv börjat handla med äldre föremål nyligen och blir ofta tillfrågad att göra just värderingar, men undviker det just för att det dels inte någon exakt vetenskap, priset på ett objekt varierar beroende på vem som säljer, vem som köper, när det sker och genom vilken kanal, vilket folk ofta inte förstår, och dels för att de i regel inte är beredda att betala för det utan förväntar sig att man ska göra det gratis åt dem.

Den bästa garantin är alltid att själv försäkra sig om att man fått rätt värdering, dels genom att ställa frågor direkt till värderaren (är värderingsmannen specialiserad på din typ av objekt? Kan man få referenser? Kan värderaren ta fram exempel på andra försäljningar? etc) och dels genom att få fler värderingar gjorda från olika håll och kolla upp rimligheten i värderingarna själv. Mycket finns ju tillgängligt på Internet idag, så vet man vad man ska söka efter så är det lätt att kolla det mesta.

[Jung_Kee]

Och angående att antikbranschen skulle styra priset genom värderingar så är det nog praktiskt omöjligt eftersom värderaren är i fel ände av ledet.

Förr var det vanligt med ringar som höll nere priset på handlarauktioner, och handlare som köpte tillbaka sina grejor på konsumentauktioner för att hålla uppe priset, men idag med internetauktioner i varje stad så kommer det ut mer saker än vad både marknaden och antikhandlarna hinner svälja, så det vi ser just nu är köparnas marknad där priset styrs mer av trender än tillgång/efterfrågan-cykeln som den gjordes förr. Det syns tydligt på att priset för det som "alla" vill ha vid en given tidpunkt skjuter i höjden, medan allting annat har stadigt sjunkit i pris, trots att intresset för gamla ting har vuxit i rekordtakt.

Samma sak med värderingar, förr kunde man sätta en värdering inför en auktion, och ville man köpa föremålet var man tvungen att lägga ett bud i närheten av det, eftersom man kunde få vänta länge tills nästa tillfälle om objektet inte såldes. Idag finns det mesta alltid tillgängligt, så sätter en auktionist en för hög värdering så blir det bara säljaren som får lida.

De som idag styr priset på det mesta idag, med undantag för ovanliga samlarföremål och toppobjekt, är dem som skapar moderna inredningsideal genom effektiv marknadsföring och lyhördhet. Storkapitalister, inredningsarkitekter, bloggare, fotografer, pinterestgrupper etc. För det är genom att efterfrågan ökar som priset höjs, allt annat sänker bara priserna.

Så vill man påverka priset idag så får man antingen ha några miljoner över och försöka köpa upp allt av en specifik sak, eller börja engagera sig stort i etermedia. Det finns några handlare som har gjort det senare med stor framgång, men som bransch sett så ligger de flesta hopplöst efter då många handlare fortfarande knappt vet vad internet är.

[prylsnubben]

En konst i sig....

Närliggande trådens ämne är hur man kan avgöra om en målning är äkta eller ej.
Jag citerar från en C-uppsats vid Kriminologiska institutionen "Konstförfalskningar",
en pilotstudie baserad på fem nyckelpersoners syn på förfalskad konst vårterminen
2006.

Chefsint: "Det finns dock en risk. Det har hänt att varken konstnären eller familjen vill
kännas vid ett konstverk som är gjort i början av konstnärens karriär eller som kan
vara dåligt utförd".

Detta tydliggör att experterna på försäljningsställena legitimerar sig själva
eftersom de påstår att de är objektiva experter.
Men man får inte förglömma att försäljningsställena drivs av ett kommersiellt syfte
med främsta mål att tjäna pengar. Därmed är kanske ett objektivt förhållningssätt
omöjligt för experterna? Är det då acceptabelt att dessa experter innehar den främsta
makten vid bedömning av ett konstverk? Även konstnären uttrycker att auktionshusen
sällan kontaktar honom för ett utlåtande då:

Konstnär: "De har sina experter. De som lämnar in grejorna (tavlorna) är betrodda.
Detta påverkar. De sakkunniga känner till mina verk" .

Citatet från konstnären visar att säljarna som lämnar in konstverk till försäljningsställena
är betrodda. För att lyckas få ut objekten på marknaden är det viktigt att ha goda
relationer med experterna på försäljningsstället. Goda relationer synliggörs även när
chefsintendenten yttrat att de i första hand ringer polisen när de misstänker att de upptäckt
en förfalskning. detta för att undgå att konstverket säljs vidare på marknaden. Men hon säger
dock att en Carl Larsson förfalskning överlämnades till försäljaren eftersom tavlan tillhörde en
fin familj med gott renommé. Detta tyder på att experternas attityder och relationer till säljarna
har stort inflytande angående vad som händer med konstverket.

Det finns mycket mer intressant i denna uppsats, jag har bara återgett några rader av ca 40 sid.