Finns det universell skönhet?

[Jung_Kee]

Vad är vackert egentligen?

Ställer man den frågan så får man oerhört olika svar, och liksom alla generellt ställda frågor så är den svår att besvara eftersom det finns oändligt många aspekter att ta hänsyn till när man ska bedöma skönhet. Symbolik och innebörd för betraktaren, humör, ljus osv. Men om man bortser från mycket personliga aspekter såsom minnen assoccierade till en viss figur etc, kan man då finna något som nästan alltid inger en känsla av skönhet hos betraktaren?

Gyllene snittet har studerats i oändlighet, och i sanning så kan man finna detta förhållande i många olika sammanhang, men är det skönhet eller bara vana att se förhållandet och därmed en rogivande känsla av kontinuitet som det bringar? Och är då skönhet inget annat än rogivande element? Gyllene snittet är som bekant inte allenarådande, utan är i konstnärliga sammanhang till största delen bara nyttjad i västsfärens kultur.

Med risk för att starta en hönan och ägget-tråd så vore det intressant att höra era åsikter i frågan! Skriv gärna lite personliga resonemang också, dvs vad ni tycker är vackert!

[Jung_Kee]

Själv så lämnar jag frågan om proportioner fri, eftersom jag tror att det är av underordnad betydelse. Viktigare är balans och uttryck i kompositionen av något vackert. Med det menar jag att proportioner kan variera och fortfarande vara vackert, så länge man är konsekvent och använder samma förhållande i varje enskild komposition och inte blandar alltför vilt, då ser det bara groteskt ut. En kompositions attityd, utstrålning, är viktig eftersom det är den enligt mig som slår an den känslomässiga delen av medvetandet. Symmetri kan vara vackert eftersom det är perfektare än vad de flesta av oss människor är till vårt yttre, och därmed något som kan bli ett ideal då symmetri har perfekt balans och därmed är rogivande att se på. Viktar inte över åt något håll. Däremot så kan det bli rogivande på gränsen till sövande, och då är det än vackrare med osymmetriska element som i sin helhet är välbalanserade och på så sätt förmedlar en livlighet i sina former/linjer, sin attityd, samtidigt som balansen ger ett rogivande intryck. Vackert ur två perspektiv alltså.

Exempel på detta är hängsmycket nedan, som är utfört av Renee Lalique 1898-1900, som med sina osymmetriska linjespel gestaltar en livlig atmosfär kring det skönt balanserade paret i centrum och bygger upp en godtagbar stående fyrkant som ytterkontur. Bilden kommer ifrån boken "Art Noveau Jewelry" av Vivienne Becker.

[Peter S]

Nej, det finns ju inte det... Trodde jag hade gjort klart det redan
Skönhet: Romantikens syn på skönhet som det sublima är inte så dumt enligt mig. Passar min känsla för det storvulna...

Ur Nordisk Familjebok (sublim):
"Sublim (Lat. sublimis), estet., upphöjd, hög, upplyftande, upphöjdt skön. Sublima äro sådana företeelser, hvilka i jämförelse med sin omgifning
synas så omätligt öfverlägsna i storlek eller kraft, att de likasom afkasta det ändligas mått och begränsning samt väcka till lif idén om oändligheten
sjelf. Det sublima är en särskild uppenbarelse af det sköna; men under det att den enkla, rena skönhetens form i måttfull begränsning uttrycker föremålets
idé, sträfvar det sublima ut öfver alla gränser, och fastän det i sjelfva verket är begränsadt, kommer fantasien till korta, när den mäter det med sina. gifna måttstockar. Det sublima förekommer i naturen och i menniskoverlden såväl som i alla, sköna konster. På det opersonligas område kan det sublima förete sig dels i rummets eller tidens form (det »matematiskt sublima»; t. ex. stjernhimmelen, den ändlösa hafsytan, alperna,. Kölndomen, Fidias' Zevs; uråldriga fornlemnin-gar, evighetsbegreppet), dels såsom en öfver-mäktig kraft (det »dynamiskt sublima»; t. ex. orkanen, Niagara, en stor eldsvåda). /.../ Inför de sublima föremålen känner man sig i förstone liten och försvinnande, vanmäktig, hotad i sin existens, men detta intryck gifver snart vika för en stark, njutningsrik känsla af vår egen förnuftiga naturs slägtskap med det oändliga och öfversinliga, en aning om att öfver de skenbart oändliga företeelserna står någonting högre. - Det sublima verkar mäktigt till en viss grad äfven på råa, ouppodlade sinnen och har fram trädt i tidiga skapelser af folkens inbillningskraft (mytologierna; den orientaliska poesien och byggnadskonsten; den äldsta kristendomens hymner). "

[766]

Man håller med, man håller med, av någon outgrundlig anledning så gör jag faktist de!!!

[Jung_Kee]

Kan inte annat göra än att instämma!

Det sköna är så fjärran den klena människans veka armars fång, ouppnåeligt men ändock lysande klart i sin uppenbarelse såsom en från okänd källa viskande sång...