Äldre ljusstakar i mässing

[e_v_a]

Det kan förklara varför man har förstärkt ljusstaken med mässing vid gängan. Antagligen gjorde man det i samband med lagningarna av hålen. Jag har aldrig sett det förr, det brukar som sagt vara gjort med tenn. Men då smältpunkten för mässing är ca 900 °C så antar jag att det är lättare att använda tenn, vars smältpunkt är ca 230 °C. Undertill syns ju en sådan förstärkning/ihopsättning i alla fall inte.

[Anna-Carin]

Jag har inte gjort så noga studier, men de förkommer absolut på äldre ljusstakar, jag tror de flesta har något ställe där man fyllt i defekter i gjutningen. Det har nog varierat beroende på hur noggrann och skicklig gjutaren varit. Sedan är de ju inget man se på moderna kopior och som nog onödigt dyrt att efterbilda. Idag är det nog enklare att göra en ny gjutning om resultatet skulle bli dåligt.

Aha, så det var så vanligt med defekter.

Under 1800-talet gissar jag kan det ha skett en viss teknisk utveckling (renare råvaror eller bättre kontroll på temperaturen t.ex.), alternativt att stora tillverkare kunde förbättra kvalitén genom att arbetare blev experter på olika moment ā la Adam Smith. Skultunas ljusstakar från mitten av 1800-talet (SB i fyrkant) är nästan maskinmässigt perfekta medan Nyköpings ljusstakar har knottror från sandgjutningen på fötternas ovansida.

Det kan förklara varför man har förstärkt ljusstaken med mässing vid gängan. Antagligen gjorde man det i samband med lagningarna av hålen. Jag har aldrig sett det förr, det brukar som sagt vara gjort med tenn. Men då smältpunkten för mässing är ca 900 °C så antar jag att det är lättare att använda tenn, vars smältpunkt är ca 230 °C. Undertill syns ju en sådan förstärkning/ihopsättning i alla fall inte.

Nej, lagningarna av hålen gjordes säkert av tillverkaren - den som sitter kvar har samma färg på mässingen, och är mörknad på fotens insida.

Vi har pratat här hemma om hur förstärkningen undertill vid gängan har gjorts, kanske hårdlödning säger maken som har koll. I så fall behöver man blåsa på värme på foten sa han, kanske är det därför den är ovanligt svart under. Jag har också bara sett lagningar med tenn förut.

[e_v_a]

Nej, lagningarna av hålen gjordes säkert av tillverkaren - den som sitter kvar har samma färg på mässingen, och är mörknad på fotens insida.

Vi har pratat här hemma om hur förstärkningen undertill vid gängan har gjorts, kanske hårdlödning säger maken som har koll. I så fall behöver man blåsa på värme på foten sa han, kanske är det därför den är ovanligt svart under. Jag har också bara sett lagningar med tenn förut.

Om gjutningen av en mässingsljusstake på 1700-talet blev misslyckad, vore det då inte enklare att lägga tillbaka ljusstaken i degeln och smälta om den istället för att försöka fylla i håligheter? Först måste man då hetta upp ljusstaken, för att lagningen ska fastna, sedan försöka ta upp mässing ur smältan och droppa i, den lär ju då svalna direkt när den lyfts upp ur degeln. Hårdlödning är, vad jag förstår, en 1900-tals företeelse, så om man hittar lagningar på mässingsljusstakar, borde de då inte vara gjorda på senare tid?

[Anna-Carin]

Om gjutningen av en mässingsljusstake på 1700-talet blev misslyckad, vore det då inte enklare att lägga tillbaka ljusstaken i degeln och smälta om den istället för att försöka fylla i håligheter?

Det beror dels på hur ofta det blev luftblåsor eller andra defekter som behövde fyllas i, dels på hur mycket jobb det är med att fylla i håligheter jämfört med att en extra gång behöva packa sand i gjutflaskans båda halvor, och gjuta på nytt.

Det ansågs ta 6 minuter för mässingen att svalna i formen, och eftersom luft leder värme dåligt är det inte omöjligt att man hinner droppa i lite av smältan där det behövs.

(En skildring av gelbgjutarens arbete från 1770 finns i P. N. Sprengels Handwerke und Künste in Tabellen, volym V, Messing- und Eisenarbeiter sidan 87-110.)

Edit: ett räkneexempel. Om det t.ex. blir defekter varannan gång, innebär det att av 8 föremål behöver 4 gjutas om, varav bara 2 omgjutningar blir bra och de andra behöver gjutas om, varav den ena blir bra och den andra gjuts om. Summa 8 + 4 + 2 + 1 = 15 gjutningar för att få 8 felfria föremål. Om en lagning tog lika lång tid som en gjutning (vilket den förmodligen inte gör), skulle tiden vid lagning istf omgjutning ha blivit 8 + 4 = 12. Om det var en ännu högre andel som var defekta, t.ex. 3 av 4, skulle det raskt bli mycket många omgjutningar.

Hårdlödning är, vad jag förstår, en 1900-tals företeelse, så om man hittar lagningar på mässingsljusstakar, borde de då inte vara gjorda på senare tid?

Blåsorna/småhålen lagades inte med hårdlödning; i så fall skulle inte lagningar ha trillat ur med åren. Det var enbart lagningen vid skruven han trodde ev kunde vara hårdlödd.

[e_v_a]

Jag förstod att det var lagningen vid skruven som åsyftades när det gällde hårdlödningen. Men det jag funderade över var hur man på 1700-talet rent praktiskt kunde laga, fylla i blåsor/småhål i samband med tillverkningen?

När de upptäcktes bör ljusstaken redan ha svalnat så pass att det inte längre var möjligt att droppa i mässing och få den att fästa, även om luft leder värme dåligt.

Att hälla rinnande mässing direkt från degeln, lär ju knappast ha varit möjligt. Använde man då någon sorts verktyg/slev? Men bör inte mässingen i så fall, så fort en mindre mängd togs upp ur smältan, stelna direkt, så att den inte längre var rinnande?

Jag har frågat en äldre släkting, som har lite kunskaper om sånt här och han säger att det omöjligen kan ha gått till på det viset. Finns det lagningar, så bör de vara gjorda senare, hårdlödda eller inte.

Kommer räkneexemplet som du pekar på från en säker källa? I så fall borde det finnas många ljusstakar från 1700-talet med lagningar. Jag har sett många gamla mässingsljusstakar, för det är en av de antikviteter som jag går igång på, men konstigt nog har jag aldrig sett några med sådana lagningar som du beskriver. Det säger i och för sig inte så mycket, men det var därför som jag intresserade mig för den här diskussionen.

Men om du kan översätta/sammanfatta avsnittet från ”En skildring av gelbgjutarens arbete från 1770” eller annan säker källa, som beskriver hur det gick till rent praktiskt, så ska jag ge mig, det är alltid positivt att lära sig något nytt.

[FBQ]

Jag har ingen aning hur de är gjorda, jag skall se om jag kan leta fram exempel men jag skall se om jag kan leta fram exempel. Jag har aldrig varit med om att de trillat ut - i stället har det handlat om små områden med en något avvikande färgton. Har gissat att de lagats med slaglod, och sedan putsats. Teoretiskt behöver det inte ens alltid handla om lagningar i samband med tillverkningen, de kan också vara senare och gjorda för att laga skador som uppkommit. Jag skall se om jag kan få fram bilder, jag måste nog dock putsa dem först om färgskillnaden skall synas, den är vanligen diskret.

Jag är ju övertygad om att det varit skillnad på gelbgjutare i större städer med en exklusiv kundkrets och småstäders. Som jag varit inne på tidigare, jag undrar om inte bondhantverkare också gjutit ljusstakar. Erik Persson i Folkkärna gjöt ju främst hänglås, vi vet att man gjort spännen och gästabudsknivar, samt senare hästklockor, men jag undrar om inte en del av barockljusstakarna med slappare form kan vara allmogehantverk. Det här gäller väl då inte din Anna-Carin.

[Anna-Carin]

(postat innan jag såg FBQs inlägg)
e_v_a,

Boken beskriver inte hur man åtgärdar defekter i gjutningen. De här 25 sidorna ska nog betraktas som en allmänbildande skildring snarare än en komplett lärobok över allt man skulle lära sig under fem år som lärling och tre år som gesäll; jag vet från motsvarande text om skräddare att det är mycket som utelämnas.

Räkneexemplet är mitt eget; att hälften skulle ha defekter drog jag till med utifrån FBQs konstaterande om äldre ljusstakar att "jag tror de flesta har något ställe där man fyllt i defekter i gjutningen". Om hälften får defekter och behöver gjutas om så behöver man i princip gjuta två ljusstakar för att få en som är okej.

Sen har jag tittat närmare på min Nyköpings-ljusstake och ska rätta mig själv - tilll skillnad från senbarockstaken verkar den inte ha lagats med smält metall, utan genom att man borrat upp defekterna så man har runda hål, och därefter slagit i (och kanske lött fast) en mässingsstång. En sån lagning har jag sett min morfar göra för att rätta ett fel när han graverade en mässingsskylt (han var maskingravör). Som bilderna nedan visar har lagningarna gjorts före svarvningen, då de knappt är synliga från utsidan. Detta har naturligtvis ingen bäring på senbarockstakens lagningar, annat än att det, enligt min mening, bevisar att lagningar ibland gjordes under tillverkningen för att rädda en defekt gjutning.




Vi kanske får "agree to disagree"; ingen av oss har lyckats övertyga den andre så vi kommer inte längre i frågan.

[Anna-Carin]

Jag har ingen aning hur de är gjorda, jag skall se om jag kan leta fram exempel men jag skall se om jag kan leta fram exempel. Jag har aldrig varit med om att de trillat ut - i stället har det handlat om små områden med en något avvikande färgton. Har gissat att de lagats med slaglod, och sedan putsats. Teoretiskt behöver det inte ens alltid handla om lagningar i samband med tillverkningen, de kan också vara senare och gjorda för att laga skador som uppkommit. Jag skall se om jag kan få fram bilder, jag måste nog dock putsa dem först om färgskillnaden skall synas, den är vanligen diskret.

Lod gjordes genom att blanda mässing med lite extra zink, vilket gav lite lägre smältpunkt och kanske även andra förändrade egenskaper. Den högre andelen zink gör färgen ljusare.

Jag är ju övertygad om att det varit skillnad på gelbgjutare i större städer med en exklusiv kundkrets och småstäders. Som jag varit inne på tidigare, jag undrar om inte bondhantverkare också gjutit ljusstakar. Erik Persson i Folkkärna gjöt ju främst hänglås, vi vet att man gjort spännen och gästabudsknivar, samt senare hästklockor, men jag undrar om inte en del av barockljusstakarna med slappare form kan vara allmogehantverk. Det här gäller väl då inte din Anna-Carin.

Jag tycker att boken "Hantverk i Sverige" verkar vara inne på samma spår som du; att hantverket inte varit riktigt så strikt reglerat som skråna kanske hade velat. Den konstaterar att man, liksom i Tyskland hade svårt med gränsdragningarna mellan de olika grenarna inom mässingshantverket, vilket orsakade många tvister mellan skråna, och mellan dem och mässingsbruken. "I praktiken flöt de olika yrkesspecialiteterna allt mer samman." 1821 utfärdade Kommerskollegium en kungörelse om att gelbgjutare och klockgjutare skulle få göra allt som ingick i bådas yrken. Boken påpekar även att f.d. gesäller eller arbetare från bruken i praktiken kunde sätta upp egen verksamhet, som s.k. försvarskarlar åt adeln men kunde även åta sig arbete för andra trots att det var förbjudet. "På så sätt torde Gelbgjuteriet i Mora ha uppstått i anslutning till urmakeriet, som i sin tur hade rötterna i Stjärnsund. Ett annat litet gjutericentrum uppstod 1817 i Loshults socken i Skåne, där en driftig handelsman startade ett manufakturverk för järnsmide och mässingsgjutning, dit han inkallade smeder och gjutare från hela landet. Den ursprungliga fabriken upphörde efter ett antal år, men hantverkarna blev kvar och arbetade åt traktens handlande som sålde deras produkter över nästan hela landet."

Ett annat avsnitt i boken är också värt att citera, med tanke på att du snarare talar om 1700-talet: "Det framgår av tillgänglig om också bristfällig statistik att antalet grytgjutare långsamt steg fram emot mitten av 1600-talet för att sedan åter minska. Bältarna försvinner, men vid början av 1700-talet uppträder gördelmakare, som sedan förblir dominerande i antal bland mässingshantverkarna under resten av skråtiden. Gelbgjutarna kommer in under förra hälften av 1700-talet och ökar stadigt i antal. Deras yrkesbenämning blir till sist den dominerande bland mässingsgjutarna under 1800-talet.

[Anna-Carin]

Mässing kan vara svagt magnetisk, upptäckte jag. Jag råkade prova en neodymiummagnet (stark magnet som är lite svår att få loss från kylskåpsdörren) på min sexkantiga ljusstake, och den fastnade. När jag läste på fann jag att dels kan billigare nytillverkad mässing innehålla någon procent järn för att man ska få önskvärda egenskaper på legeringen, dels kan äldre mässing innehålla järn som oavsiktlig förorening. I båda fallen gör det mässingen svagt magnetisk.

Så jag provade mig igenom mina mässingsföremål. Magneten fastnade inte alls på Skultunas ljusstakar från mitten av 1800-talet, däremot attraherades den i varierande grad till de från Nyköpings Mässingsbruk (från mycket svagt till att den faktiskt hängde kvar). En omärkt ljusstake från första halvan av 1800-talet var inte märkbart magnetisk. På en omärkt mässingsmortel i Skultunamodell klängde magneten fast men gled ner. Samma sak med en ljusstake från senare delen av 1700-talet. Bäst satt den på mitt 1700-talsstrykjärn med vågig kant. Men en normalstark kylskåpsmagnet fastnade inte där överhuvudtaget.

I antik mässing rör det sig knappast om avsiktligt tillsatt järn, utan snarare om föroreningar. Det tyder på att vid mitten av 1800-talet hade Skultuna så bra koll på sina processer att mängden järn i mässingen var försumbar (eller så hängde det bara på varifrån man tog malmen och hur fri från järn den var). Längre bakåt i tiden kan mässing mycket väl vara lätt magnetisk. Men det krävs som sagt en neodymiummagnet för att det ska märkas.


När jag siktar från änden på ljusstaken tycker jag att färgerna ser väldigt lika ut på fot och stam. Båda delarna är magnetiska i samma utsträckning. Kanske hörde de samman från början, kanske inte. Mer klarhet än så här kan jag nog inte nå.

[Memor]

Vad tror ni om dessa? Är närmast nyfiken på åldern. De har tillhört en person som levde 1860-1940, men de kan förstås vara äldre än så. Inga stämplar eller märkningar, men rätt kraftigt slitage. Manschetterna är inte lösa. Beklagar de oskarpa bilderna, ljuset var dåligt.





Intressant nog verkar en av dem ha blivit lagad i foten (den rektangulära biten som ser ut som om en prislapp suttit där).





Vågar nån komma med en kvalificerad gissning? Själv lutar jag väl mot slutet av 1800-talet.

[FBQ]

Vad tror ni om dessa? Är närmast nyfiken på åldern. De har tillhört en person som levde 1860-1940, men de kan förstås vara äldre än så. Inga stämplar eller märkningar, men rätt kraftigt slitage. Manschetterna är inte lösa. Beklagar de oskarpa bilderna, ljuset var dåligt.

[ATTACH]191739[/ATTACH]

[ATTACH]191743[/ATTACH]

Intressant nog verkar en av dem ha blivit lagad i foten (den rektangulära biten som ser ut som om en prislapp suttit där).

[ATTACH]191742[/ATTACH]

[ATTACH]191744[/ATTACH]

Vågar nån komma med en kvalificerad gissning? Själv lutar jag väl mot slutet av 1800-talet.

Jag skulle nog gissa runt 1850.

[Anna-Carin]

Jag grunnar på saken. Vilken diameter på ljus är den gjord för?

[Memor]

Tack för era svar! Jag vet tyvärr inte diametern på ljusen, men ska mäta när jag har tillfälle. (Ljusstakarna är alltså inte mina utan tillhör en äldre släkting.)

FBQ, är det nåt särskilt som får dig att gissa på 1850?

[FBQ]

Jag kan väl formulera mig tydligare.

1. De är ju i vad som kanske kan kallas gustaviansk stil. Modellen är dock ganska populär under 1800-talet, många tillverkare har gjort snarlika, det placerar den inte så exakt.
2. Fasta manchetter verkar ju ha slagit igenom på svenska ljusstakar omkring 1850. Lite osäker på hur tvärt brottet är - utomlands hade de då tillverkats så sedan länge.
3. Skruven är tämligen rak med täta gängor, den ser snarast ut att vara efter 1850. Inte heller här törs jag säga exakt övergång.
4. Tittar jag på svarvspåren ser de ganska primitiva ut. De liknar de som finns på Skultunastakar ca. 1830-1860. De från Jönköpings metallfabrik ser modernare ut, liksom de hos andra från sent 1800-tal som Keijsers. Nu antar jag att det kan har varierat hur modern utrustning man haft, men sammantaget blir min gissning runt 1850.

[Anna-Carin]

Jag funderade över diametern, för att de fasta ljusmanschetterna fick mig att tänka på en del engelska ljusstakar från första halvan av 1800-talet. Där är 7/8" (ca 22 mm) ljus standard åtminstone sedan 1840-1850-talet. Price's Patent Candles, som grundades 1830 och blev världens största ljustillverkare under 1800-talet, använde den storleken (förmodligen valde de den eftersom den redan var ganska vanlig).

När de stora ljusfabrikerna kom gissar jag att åtminstone större ljusstakstillverkare blev intresserade av att ljusstakarna skulle passa till fabrikstillverkade ljus. I Sverige verkar 3/4" (19 mm) ha blivit standard, antagligen genom Liljeholmens försorg (grundat 1839). De svenska ljusstakar (med lösa ljushållare) från 1800-talets mitt som jag har mätt, är från Skultuna (ca 19 mm) och Nyköpings Mässingsbruk (ca 20 mm).

Mina Skultuna-ljusstakar som tillverkats någon gång mellan 1830-1860 har slätare och jämnare svarvning undertill än Memors ljusstakar. FBQ, diskuterade vi inte en av dina Skultuna-ljusstakar och kom fram till att den kan ha gjorts i en äldre svarv eftersom den hade ett ojämnare utseende än andra samtida ljusstakar därifrån?