Tweet
I de flesta museers och i många hembygdsgårdars föremålssamlingar finner man en speciell kategori av keramiska kärl, nämligen krus och flaskor av saltglaserat stengods, såväl av inhemsk som utländsk tillverkning.
En del av dem bär en väl synlig etikettering instämplad i godset eller i enstaka fall en påklistrad tryckt pappersetikett, som anger den vara, som en gång rymts i kärlet.
Dessa kärl, som så omsorgsfullt tagits tillvara, först av köpare och brukare och sedan av museimän och hembygdsforskare, är några av våra tidigaste exempel på praktiska konsumentförpackningar för flytande varor. De har en gång tjänat som hölje och har alltså inte ursprungligen köpts för sin egen skull utan för den vara, som rymts i dem.
Medan museerna först under de senaste decennierna fått upp ögonen för vikten av att dokumentera och samla äldre och nutida förpackningar, har just de keramiska konsumentförpackningarna förvånansvärt tidigt funnit sin väg in i museisamlingarna. De har förmodligen tidigt uppskattats och tillmätts ett visst ekonomiskt värde av brukarna.
Olika keramiska material såsom lergods, stengods och porslin hör till de äldsta materialen för förvaring och transport av fr.a. flytande varor. Det är dock först under 1800-talet som de rena konsumentförpackningarna utvecklas. Då uppfanns t.ex. konservburken av plåt, papperspåsen, tuben, kartongen, pappburken och standardflaskan, alla industriellt framställda höljen för bestämda kvantiteter, ersättande de tillfälliga, av bodbetjänten eller handelsmannen gjorda emballaget för varor i lös vikt. Behovet av konsumentförpackningar och marknadsföring av olika varumärken ökade i takt med framväxten av fabrikstillverkade varor.
Detaljhandelns strukturomvandling under 1900-talet medförde också ett växande emballagebehov. Användandet av krus och flaskor i olika keramiska material för vin och sprit under 1800-talet finns dokumenterat på flera håll. Elias Sehlstedt som var tullinspektör på Sandhamn 1852-1868 skriver i "Reseintryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm" att han före återfärden till Sandhamn köpte "cigarrer och fem skålpund snus och jamajka på krus" dvs. rom från Jamaica. I handelslexikon från 1800-talets början omtalas export av spanska viner i krukor. Krukor användes även till att packa russin och färska vindruvor i. Birgitta Conradsson nämner i boken " Sillburkar och tvålkartonger" att i tulltaxan för varor som skeppades på Göta kanal mellan Nordsjön och Östersjön omnämns bl.a. brännvin i krus, fernissa och honung i lerkrus och konserver i stenkärl.
Nya moderna förpackningsmaterial har efterhand ersatt de äldre. Keramiken konkurrerades till stor del ut av glaset. Men för vissa varor höll sig dock de keramiska materialen envist kvar under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet,
bild 1.
Framför allt ansågs det saltglaserade stengodset vara överlägset andra material för vissa varor. Det är genom sin höga bränntemperatur tätt (sintrat) och starkt. Glasyren bildas genom att man i slutskedet av bränningen kastar in bergsalt i ugnen. Saltet förgasas till natriumoxid som förenar sig med kiselsyran i leran och bildar en klar, glasliknande glasyr som är absolut ren, fri från tenn och bly.
I "Illustrerad Pris-Kurant å utländska viner och spirituosa hos C.A Lindgren & Co Stockholm" presenteras år 1880 diverse spritsorter i stengodkrus såsom Holländska likörer: "Curacoe, Grön, Hvit och Brun pr krus... Anisette, Hvit pr krus...."
Svenska likörer: Anisette, Hvit pr 1/2 krus 2kr. Curacoe, Brun, Grön och Hvit pr 1/2 krus 2kr."
Från åren strax efter sekelskiftet 1900 är en priskurant från Wijnand Fockink, Amsterdam med reklambild för likörkrus,
bild 2. forts.....
En del av dem bär en väl synlig etikettering instämplad i godset eller i enstaka fall en påklistrad tryckt pappersetikett, som anger den vara, som en gång rymts i kärlet.
Dessa kärl, som så omsorgsfullt tagits tillvara, först av köpare och brukare och sedan av museimän och hembygdsforskare, är några av våra tidigaste exempel på praktiska konsumentförpackningar för flytande varor. De har en gång tjänat som hölje och har alltså inte ursprungligen köpts för sin egen skull utan för den vara, som rymts i dem.
Medan museerna först under de senaste decennierna fått upp ögonen för vikten av att dokumentera och samla äldre och nutida förpackningar, har just de keramiska konsumentförpackningarna förvånansvärt tidigt funnit sin väg in i museisamlingarna. De har förmodligen tidigt uppskattats och tillmätts ett visst ekonomiskt värde av brukarna.
Olika keramiska material såsom lergods, stengods och porslin hör till de äldsta materialen för förvaring och transport av fr.a. flytande varor. Det är dock först under 1800-talet som de rena konsumentförpackningarna utvecklas. Då uppfanns t.ex. konservburken av plåt, papperspåsen, tuben, kartongen, pappburken och standardflaskan, alla industriellt framställda höljen för bestämda kvantiteter, ersättande de tillfälliga, av bodbetjänten eller handelsmannen gjorda emballaget för varor i lös vikt. Behovet av konsumentförpackningar och marknadsföring av olika varumärken ökade i takt med framväxten av fabrikstillverkade varor.
Detaljhandelns strukturomvandling under 1900-talet medförde också ett växande emballagebehov. Användandet av krus och flaskor i olika keramiska material för vin och sprit under 1800-talet finns dokumenterat på flera håll. Elias Sehlstedt som var tullinspektör på Sandhamn 1852-1868 skriver i "Reseintryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm" att han före återfärden till Sandhamn köpte "cigarrer och fem skålpund snus och jamajka på krus" dvs. rom från Jamaica. I handelslexikon från 1800-talets början omtalas export av spanska viner i krukor. Krukor användes även till att packa russin och färska vindruvor i. Birgitta Conradsson nämner i boken " Sillburkar och tvålkartonger" att i tulltaxan för varor som skeppades på Göta kanal mellan Nordsjön och Östersjön omnämns bl.a. brännvin i krus, fernissa och honung i lerkrus och konserver i stenkärl.
Nya moderna förpackningsmaterial har efterhand ersatt de äldre. Keramiken konkurrerades till stor del ut av glaset. Men för vissa varor höll sig dock de keramiska materialen envist kvar under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet,
bild 1.
Framför allt ansågs det saltglaserade stengodset vara överlägset andra material för vissa varor. Det är genom sin höga bränntemperatur tätt (sintrat) och starkt. Glasyren bildas genom att man i slutskedet av bränningen kastar in bergsalt i ugnen. Saltet förgasas till natriumoxid som förenar sig med kiselsyran i leran och bildar en klar, glasliknande glasyr som är absolut ren, fri från tenn och bly.
I "Illustrerad Pris-Kurant å utländska viner och spirituosa hos C.A Lindgren & Co Stockholm" presenteras år 1880 diverse spritsorter i stengodkrus såsom Holländska likörer: "Curacoe, Grön, Hvit och Brun pr krus... Anisette, Hvit pr krus...."
Svenska likörer: Anisette, Hvit pr 1/2 krus 2kr. Curacoe, Brun, Grön och Hvit pr 1/2 krus 2kr."
Från åren strax efter sekelskiftet 1900 är en priskurant från Wijnand Fockink, Amsterdam med reklambild för likörkrus,
bild 2. forts.....
stulen
från Kulturens Årsbok 1981 skriven av Eva Kjerström-Sjölin. Tack Eva
.
Comment