Tema: Saxar

[Anna-Carin]

Till att börja med vill jag tipsa om några gamla priskuranter som finns online på KB:

C. W. Dahlgrens Fabriks AB (1870-1914)

Katalog från 1895, endast text (PDF) (saxarna börjar på s 15)
Man får en bra bild av benämningarna på olika storlekar och typer av saxar. Papperssaxar är 25-30 cm, fruntimmerssaxar 12,5-20 cm, brodérsaxar 10 cm, skräddarsaxar 27,5-37,5 cm. "Perlmodell" nämns (se bild nedan under Jernbolaget). Bland specialsaxarna för olika ändamål finns t.ex. märksaxar med böjda skär (i dåtidens tidningar ser jag att märksaxar förekom på kreatursutställningar, de nämns gärna i samband med ullsaxar - märkte man får m.m. likt renar?). Det ingår en särskild prislista över sax-set i etuier (även etsade saxar), med artikelnr för de ingående saxarna.

Saxarna finns i olika finish, som påverkar priset: smärglad, råpolerad, finpolerad (några är glänskta, verkar ersätta råpolerad). Artikelnumren är unika för modell och storlek men kan vara gemensam för olika finish.

Katalog från 1899, endast text (PDF)
Stora likheter med föregående katalog, men på en del saxar som förut var i "perlmodell" skiljer man nu mellan "perlsaxar", Eskilstuna modell och "perlsaxar, Dahlgrens modell. Nr 10 och 12-18 (med undermodeller av olika längd) är i Eskilstuna modell medan nr 11 är i Dahlgrens modell. (Om någon har saxar från Dahlgren med något av de numren vore det roligt att få se hur modellerna ser ut!) Avsnittet med sax-set har vuxit lite sedan förra katalogen.

Scannade kataloger över annat från Dahlgren finns här.



Eskilstuna Jernmanufakturs-Aktiebolag

Illustrerad katalog 1898 (PDF).
Jernbolagets saxar är i ungefär samma storlekar som Dahlgrens ovan, men fruntimmerssaxarna heter här "dame-saxar" (fortfarande 12,5-20 cm). Knapphålssaxar finns med och utan skruv. Det finns prislista för djupetsning och förnickling eller förgyllning av stålsaxar "uti fornnordisk, japansk eller renässans-stil".

Kvalitetsgraderna är lite annorlunda än Dahlgrens: smärglad - glänskt - finpolerad - extra fin kvalité. Artikelnumren på saxarna innehåller modell och finish (10 A är modell 10, finish A), i katalogen kompletterat med ett snedstreck följt av saxens längd (eller benämning, när det gäller nagelsaxar och annat som bara finns i en storlek).

Scannade kataloger över annat från Jernbolaget finns här.

Här är en plansch ur Jernbolagets katalog, som visar några olika saxtyper (här i pärlmodellen, som alltså även fanns hos Dahlgren). Modellen var inte unik för Sverige; jag har sett dem från ett par olika firmor i Solingen på Tradera i vår.



Fruntimmers- eller dame-saxar fanns alltså ner till 12,5 cm längd. För herrar som ville ha en behändig liten sax sålde de flesta tillverkarna fick- eller köpmanssaxar, omkring 15 cm långa, här är väl ursprunget till senare tiders skolsax/barnsax:





Hedengran & Son

Illustrerad katalog 1898 (PDF)
Katalog på svenska med förklaringar på tyska, engelska och franska. Enda saxen är en ihopfällbar ficksax.

Illustrerad katalog 1899 (PDF)
Katalog på franska från deras butik i Paris (eventuellt var butiken gemensam för flera Eskilstuna-firmor?). Etsade lyxsaxar i pärlmodellen.



B. & O. Liberg (1862-1921)

Katalog från 1891, endast text (PDF)
Skräddaresaxar 8"-15" (20-37,5 cm) i diverse varianter (ordinära, lackade öglor, mässingsöglor m.m.), papperssaxar 10"-14" (20-35 cm), fruntimmers-saxar 6"-8" (15-20 cm). Sålde även skridskor i mängder av modeller.

[Anna-Carin]

Lite mer info om det sena 1800-talets två största saxtillverkare:

Eskilstuna Jernmanufakturaktiebolag byggde egen fabrik i Tunafors, som stod klar 1877. I början av 1880-talet uppgick årsproduktionen till 50 000 dussin bordsknivar, kanske ingår en mindre del saxar i den siffran. EJAB sålde nämligen även saxar vid den tiden; i 1880 års prisbok finns saxar på s 30, 32, och 34(PDF, tyvärr saknas planscherna som väl fanns i en separat volym).

En del av saxarna anges vara Söderéns och andra Segerströms, men på en del står inte tillverkaren, så det är möjligt att EJAB så smått hade börjat tillverka saxar själva i Tunafors vid den tiden. Tillverkningen var i alla fall igång 1889, då saxarna blev prisbelönta i Paris, men i början var tydligen Dahlgren en betydligt större tillverkare än EJAB (se nedan). 1898 tillverkade EJAB 9,000 dussin saxar i Tunafors-fabriken. Tillverkningen gick förmodligen till som beskrivs i klippet under Dahlgren nedan.

1892 och framåt omtalas även gjutna saxar, s.k. "diamantsaxar". På katalogbilderna framgår att de gjutna saxarna märktes med en annan logotyp, det högra märket här:


Söderén och Segerström var alltså fristående firmor som delvis var underleverantörer till EJAB åtminstone 1880. Frans Walfrid Söderén hade fått medalj för sina saxar på industriutställningar och världsutställningar flera gånger åren dessförinnan. Erik Theodor Segerström fick pris åtminstone 1878. Båda gjorde såväl saxar som rakknivar, som många andra i Eskilstuna.

C. W. Dahlgren tillverkade först enbart byggnadssmiden från starten 1870 och framåt, men år 1882 bildade han en firma tillsammans med Söderén för att bedriva finsmide och tillverka saxar och rakknivar m.m.; den hette Söderén & C:i. Redan efter ett år upplöstes kompanjonskapet, och C. W. Dahlgren fortsatte bedriva masstillverkning av saxar (nu under eget namn) medan Söderén verkar ha återgått till en mer småskalig tillverkning. Saxar stämplade av Dahlgren är alltså tillverkade mellan 1883 och 1914.

En artikel från 1886 skriver att "hr C. W. Dahlgren är den ende inom Skandinavien som i någon större skala drifver saxtillverkningen". Där beskrivs även hur tillverkningen gick till:


Passar på att visa C. W. Dahlgrens fabriksmärke också:

[Anna-Carin]

Bondsaxar

Tillverkningen beskrivs i Fataburen 1964 (PDF). Där talas det om "specialiserat bondesmide". I korthet skriver författaren att var och varannan bonde kunde laga eller kanske t o m nytillverka enklare redskap av järn i gårdssmedjan. För mera komplicerade smiden anlitades by- eller sockensmeden. Men det fanns också en annan kategori smeder, som specialiserat sig på vissa enstaka produkter såsom liar, yxor, knivar, saxar, bössor, spik och nubb eller häst- och oxskor jämte därtill hörande söm och broddar. Dessa smidesalster var avsedda att spridas och försäljas vida omkring, även utomlands. Enkla smidda saxar är alltså produkter av de här specialiserade bondesmederna, som smidde på deltid, kanske främst vintertid, när de inte skötte eget jordbruk eller dagsverken. Artikeln dokumenterar hur saxar tillverkades på 1940-talet av en av de sista saxsmedjerna, samt visar bilder av smedjan och hur en sax tillverkast steg för steg.

Här är mina bondsaxar. Ofta kallas de skräddarsaxar (i alla fall på Tradera), men i praktiken användes de förstås till allt möjligt.



Den vänstra är den äldre typen, med sneda öglor, som Digitalt Museum brukar datera 1750-1850 (jag vet inte varför min har en kvadratisk nit; normalt har de utstickande rund nit som de tre till höger). Den är 25 cm lång och har ingen märkning. I slutet av artikeln finns f ö en bild på två saxar med sneda öglor. De beskrivs som Nordiska Museets äldsta och är märkta 1631 respektive 1667. Den yngre av dem har t.o.m. samma prickdekor som min sax - lustigt att modellen har överlevt nästan oförändrad i närmare 200 år. Modellen med prickdekor verkar ha varit vanlig i Sverige men på norska Digitalt Museum är den sällsynt. Kan det månne vara så att modellen tillverkats på något bruk i östra Sverige, och spritts därifrån över landet (och eventuellt kopierats på en del håll), men nätt och jämnt nått Norge?

De fyra andra är av modellen vars tillverkning visas i artikeln. Tre är 22-24 cm, den minsta är 18 cm. Signerade med smedernas initialer. I första inlägget i tråden nämnde jag B & O Liberg; de gjorde enkla skräddarsaxar av samma modell, som är ganska vanliga, men de hade även andra modeller. Deras katalog från 1891 finns som PDF (inga bilder).

[prylsnubben]

Inte lika gammal....

....men ändå en fin handsmidd sax.
Tillverkaren är ju vida mer känd för
sin knivtillverkning, Morakniven.
PS Längd 20cm.

[FBQ]

Dåligt med riktigt gamla saxar här också, men i köket har jag två en K J Eriksson i Mora som prylsnubbens, och en ganska sen bondsax, märkt I E.

Namnet skräddarsax antar jag haft att göra med att skräddarna på många håll var först med att ersätta sisarna med saxar med öglor.

[Anna-Carin]

Trevliga bilder ni bjuder på! Jag hoppades just på att få sällskap i tråden.

K J Eriksson-saxarna ser ut att vara smäckra och fina i formen. Jag läser på morakniv.se att Eriksson & Mattssons Knivfabrik startades 1912, sen gick kompanjonerna skilda vägar 1918 och Krång-Johan Erikson fortsatte under namnet KJ Erikssons Knivfabrik.

Namnet skräddarsax antar jag haft att göra med att skräddarna på många håll var först med att ersätta sisarna med saxar med öglor.

Det är mycket möjligt. Jag hade en känsla av att det var något som Traderasäljarna hade gripit ur luften, och tänkte inte på att gå längre tillbaka i tiden... Nu ser jag att SAOB citerar Svensk författningssamling, där det skrevs 1911 att "Till skräddarsaxar hänföras saxar af minst 25 cm längd med ena öglan så formad, att den lämnar plats för handens alla fingrar utom tummen." Sen minns jag en uppgift från P. N. Sprengels Handwerke und Künste in Tabellen volym 6 (1770), att niten på skräddarsaxar ska vara kraftig och sticka ut minst 1/4 tum på båda sidor (s 213, fritt översatt). Sammantaget är det ju en bra beskrivning av dessa saxar. Jag antar att om man ska klippa i kraftigt kläde eller vadmal, så måste man kunna använda alla handens fingrar för att få bra kraft, och niten måste vara rejäl för att hålla emot de stora krafter som blir.

Fler saxar kommer framöver...

[nobe]

niten på skräddarsaxar ska vara kraftig och sticka ut minst 1/4 tum på båda sidor 

Kan den utskickade niten ha funktionen att lyfta upp saxen från underlaget så den blir lättare att gripa?

[Anna-Carin]

Kan den utskickade niten ha funktionen att lyfta upp saxen från underlaget så den blir lättare att gripa?

Det är ju en möjlighet, men i så fall är frågan varför just skräddarsaxar skulle behöva det - papperssaxar har bara en liten platt nit, eller en skruv. Jag tror snarare att det är för hållbarheten. Prova att klippa papper respektive tyg med en slö sax; papperet går att klippa någorlunda ändå, medan tyget som är segare fastnar och tvingar isär skänklarna (slö sax + tjockt tyg kan nog knäcka en klen nit).

Lika bra att visa mina papperssaxar. Den översta är från Vedevågs bruk, 35 cm lång. Sedan en som jag tror kan vara från första halvan av 1700-talet (möjligen äldre), en från sent 1700- eller tidigt 1800-tal, och en sentida sax från Jernbolaget i Eskilstuna. Vedevågs- och Eskilstuna-saxen har skruv, de andra två har små platta nitar.

[prylsnubben]

niten på skräddarsaxar ska vara kraftig och sticka ut minst 1/4 tum på båda sidor 

Kan den utskickade niten ha funktionen att lyfta upp saxen från underlaget så den blir lättare att gripa?

Tveksamt, min sax väger över åt fel håll för att detta ska uppnås
för så vitt man inte ska greppa saxen framtill istället för i öglorna.

[Eskil]

Saxens blodiga och möjligen hittills okända historia.

I Egypten användes en ullsax kring 1500 f kr. Föregångaren till saxen, som vi använder idag, uppfanns av romarna. Den användes bland annat i Rom, Kina och Japan. I Sverige dröjde det till 800-talet e kr. innan ”handsaxen” kom men blev inte vanlig i hemmen före 1500-talet.

Ja, det finns mycket fakta om saxar, som är allmänt kända. Men visste ni hur Julius Caesar faktiskt blev mördad? Så här skriver den brittiske historieforskaren Agathon Christie i sin avhandling "Just a pair of scissors":
"Den 15 mars år 44 mördades Julius Caesar i Rom. Bland mördarna fanns fiender och personliga ovänner till Caesar. En av de sammansvurna var Caesars släkting Brutus. Vid ett senatssammanträde omringade de sammansvurna Caesar. Attentatsmännen använde stora saxar som vapen. När Caesar upptäckte Marcus Brutus bland attentatsmännen fällde han de bevingade orden: "Et tu, Brute" (Även du, min Brutus). Blödande ur tjugotre sår föll Caesar död ner på golvet."
Anledningen till att man använde saxar och inte knivar var att det ansågs olämpligt att närma sig Caesar beväpnad. Dock misstänkte ingen att ett attentat var förestående, eftersom attentatsmännen bara medförde vad som ansågs vara harmlösa hushållsartiklar.

Men saxens blodiga historia slutar inte här.
Slaget vid Hastings i södra England ägde rum den 14 oktober 1066, ett par veckor efter att hertig Vilhelm av Normandie seglat över Engelska kanalen med en stor invasionsflotta för att ta makten i England.
När den anglosaxiske kungen Harald Godwinsson och hans trupper fick veta att normanderna hade landstigit, befann de sig i norra England där de bara några dagar tidigare (den 25 september) hade besegrat en stor invaderande norsk vikingaarmé i slaget vid Stamford Bridge. De trötta och medfarna anglosaxarna var därför tvungna att hasta söderut för att konfrontera ännu en invasion under hertig Vilhelm av Normandie.

Engelsmännens och fransmännens styrkor var troligtvis ganska jämnstarka (några exakta siffror finns inte) och innehöll mellan 6000 och 8000 man vardera. Den anglosaxiska armén bestod enbart av infanteri där kungens med saxar beväpnade livvakt - de s.k. klippkarlarna - utgjorde kärnan och eliten. Klippkarlarna var fruktade p.g.a. sin vana att lemlästa fienderna. Normandernas styrkor var av mer varierande truppslag. Här fanns ett starkt tungt kavalleri som antagligen var bland det bästa i Europa vid denna tid, men merparten av armén bestod av professionella infanterisoldater och bågskyttar...

Som bekant fick anglosaxarna stryk, kanske inte helt oväntat. Allt detta finns återgivet på Bayeauxtapeten, dock har anglosaxarnas bristfälliga beväpning klippts bort, eftersom segrarna ville framstå i en så fördelaktig dager som möjligt.

Ovanstående är måhända okänt för de flesta. Dock torde flertalet någorlunda belästa personer erinra sig att Leonado da Vinci först skissade på en saxvagn, innan han bestämde sig för att rita lievagnen. (bild nedan). Saxvagnen, som i och för sig skulle ha varit effektivare, innehöll alltför många komplicerade detaljer och skulle ha varit svår att framställa.

Ej heller är väl Karl XII:s häst obekant? Brandklipparens hovar var försedda med skarpslipade saxar, vilka kunde åsamka fienden stor skada.

Ja, vem vet hur många illdåd som har skett med de där gamla saxarna, som vi tycker är trevliga och samlar på? Det som ser ut som rostfläckar är troligen gammalt intorkat blod från forna fejder. Tur att framsteg görs även i historiskt avseende, så att sanningen slutligen yppas. Inte heller har saker och ting blivit bättre i modern tid - betänk bara hur antalet anmälningar av saxuella trakasserier har ökat i Sverige!

(Sanningshalten i detta inlägg garanteras av professor emeritus Liar Fabulensius, den 1/4 2022).

[Anna-Carin]

Tack för ditt intressanta inlägg om saxarnas äldre historia, som jag inte alls berört! Jag tar tillfället i akt att komplettera med lite ytterligare information på samma tema:

Efter saxmordet på Caesar började alla sörjande kalla saxar för sisare istället, till minne av Caesar. De sammansvurna fick öknamnet "saxare", och tvingades fly landet. De gav sig av norröver, till en trakt med många smeder, där deras medhavda "spetsteknologi" (mordredskapen) imponerade på lokalbefolkningen. Där slog de sig ner för gott och gifte in sig i lokala släkter.

Smederna i området började producera romerskinspirerade saxar i så stor skala att stället med tiden fick namnet Saxen. Vikingarna kallade det Saxland, och brukade skaffa saxar där på sina resor i söderled. Tyvärr var vädret alltid mycket regnigt och fuktigt, så att saxarna rostade, vilket man kan se på bevarade vikingatida och medeltida saxar.

På 1600-talet började kunderna rata rostiga saxar, vilket gjorde att de flesta saxsmederna flyttade till Solingen, där vädret var mer gynnsamt. Av Saxens saxindustri återstod blott en liten spillra, så rostiga saxar från 1700-talet och framåt är mycket sällsynta och betingar idag höga priser hos de stora auktionshusen.

[FBQ]

Om vi återvänder till allvaret, jag vet att jag tidigare funderat lite på det här när saxarna slår igenom, och jag har ju trott att ordet "skräddarsax" varit kopplat till att de hos allmogen först främst använts av skräddare. Men jag har också funderat på när de slår igenom. Är det olika i olika trakter? De finns ju tidigt men när slår de igenom? Vapensköldar för skräddarämbeten från 1500-talet brukar ju visa sisare eller ullsaxar. Under 1600-talet finns både ock. Jag borde kanske själv leta upp lite exempel innan jag ställer frågan, men jag får återkomma i stället.

[Anna-Carin]

jag vet att jag tidigare funderat lite på det här när saxarna slår igenom, och jag har ju trott att ordet "skräddarsax" varit kopplat till att de hos allmogen först främst använts av skräddare.

Ur ett allmogeperspektiv är det den logiska benämningen, så det har du nog rätt i.

Jag kollade efter saxar i de 9 bouppteckningar från Tjörn ca 1810-1830 som jag har skrivit av. 7 av dem innehöll ullsaxar och/eller får. Av dem hade 4 hushåll får men ingen sax, 2 hushåll hade både får och ullsax (det ena även skräddarsax), det sista hade ullsax men inga får. Det här var nog ganska typisk kustnära allmoge; nästan alla hade fiskeredskap och många även jordbruksredskap. De tre som hade ullsax hade för övrigt även vävstol.

Att inte alla fårägare hade saxar i bouppteckningarna kan tyda på att saxar kan ha varit för lågt värderade för att systematiskt tas upp i bouppteckningar (eller omvänt att saxar var så dyra att en del inte hade någon egen utan måste låna, men det verkar mindre troligt). 1813 värderades två ullsaxar till 3 respektive 8 skilling och skräddarsaxen 12 skilling (jfr en spade 8 skilling, ett får ca 1½ Rdr). Det tyder på att skräddarsaxar var dyrare än ullsaxar.

Men jag har också funderat på när de slår igenom. Är det olika i olika trakter? De finns ju tidigt men när slår de igenom? Vapensköldar för skräddarämbeten från 1500-talet brukar ju visa sisare eller ullsaxar. Under 1600-talet finns både ock. Jag borde kanske själv leta upp lite exempel innan jag ställer frågan, men jag får återkomma i stället.

Skråsköldar har jag inte sett (annat än på Google nyss), det låter som ett bra sätt att kartlägga spridningen (internationellt, förmodar jag). Du får gärna visa exempel senare när du har möjlighet!

En annan fråga är varför de slog igenom. För en del ändamål är ullsaxarna antagligen optimala - de användes för fårklippning tills klippmaskinerna slog igenom, och de enorma överskärare-saxarna som bygger på samma princip användes i beredning av valkade tyger tills överskärningsmaskinerna kom. Små sisare har fått en renässans som praktisk sax för att klippa tråd vid sömnad; man spar tid på att greppa om hela saxen istället för att behöva sticka fingrarna i öglorna. Hur lätt något är att få tag på, priset, och vad som är praktiskt, spelar in (och så modetrender). Om skräddarsaxarna slog igenom bland skräddare och trängde ut ullsax-typen, trots att de eventuellt var dyrare, och trots att ullsaxar fortfarande såldes, så beror det antagligen på att de var mer praktiska. Jag misstänker att man får sämre kraft med ullsax än med skräddarsax (när man håller mitt på en ullsax får man kortare hävstång än med skänklarna på en sax). Därför skulle jag vilja göra praktiska försök för att se hur det är att klippa i tyg med ullsax, men jag måste skaffa en först!

Dags för en bild igen...



Den vänstra är troligen 1600-tal, 17 cm lång. Niten sticker ut ca 5 mm på båda sidorna, det syns dåligt på bilden.

De andra två liknar bondsaxarna med sitt enkla utförande och tillböjda öglor, jag skulle vilja kalla dem "små bondsaxar". Den i mitten är troligen 1700-tal (14 cm); den högra (22 cm) antagligen 1800-tal eftersom den har en skruv. Jag föreställer mig att den som klippte tråd under sömnaden gärna använde en sån här mindre sax hellre än en fårsax eller skräddarsax. Om ullsaxar inte alltid togs upp i bouppteckningar, så kan det säkert även gälla småsaxar.

[Anna-Carin]

Dåligt med riktigt gamla saxar här också, men i köket har jag två en K J Eriksson i Mora som prylsnubbens, och en ganska sen bondsax, märkt I E.[ATTACH]189214[/ATTACH]

FBQ,
Till slut trillade poletten ner - artikeln i Fataburen 1964 (PDF) som jag nämnde i inlägg #3, handlar bl a om Ernst Lindqvist, som gjorde din sax. Han använde sin fars och farfars stämpel IE, farfarsfadern hade stämplat EI. De var torpare och (deltids-)smeder i Lerbäcks socken i Örebro län. Oftast står de bara som torpare i husförhörslängderna, men enstaka gånger står det "torpare och smed" eller bara smed.

Här är de fyra generationerna:
Ernst Lindqvist 1886-1969 (i folkräkningen 1930 står att han är saxsmed)
Jan Erik Lindqvist 1842-efter 1910 (i folkräkningen 1910 står att han är saxarbetare och torpare)
Jan Erik Ersson Lindqvist 1820-1893
Erik Jönsson 1789-1865

[FBQ]

Wow, tack, jag trodde nog inte det fanns en chans få reda på vem som gjort den. Jag tror visserligen att jag hittade saxen i en ladloppis i Hälsingland eller Gästrikland under en Norrlandsresa. Men saxen kan ju mycket väl vara från Närke för det. - jag läste och såg i artikeln att han skickat sina saxar vida omkring.

Jag har inte hunnit titta på det där med skräddarskrånas vapen än, som du vet är det lite fullt upp just nu, men undrar om det inte var i artikel i någon Kulturens årsbok som behandlade det?

Redan när du gjorde ditt första inlägg med jernbolagets katalog kände jag igen dame-saxen där, en sådan hade mormors mor (född1880) Jag fick för mig att jag hade den någonstans, men den dök inte upp så det blev inget inlägg. Men om jag nu hittar den skall jag försöka komma ihåg att göra ett.