Råvaror från ett grustag.

[LasseC]

Jag har ju fått LS nya skrift som jag har skummat idag skall läsa den mer noggrannt i natt (om jag orkar). Det jag sett verkar mycket intressant.

Nu till min fråga. Jag talade med Lars även om detta men vi fördjupade oss inte direkt i problematiken. Jag hade nämligen läst i en hembygdsbok om att Gadderås glasbruk startade som ett flaskglasbruk och man tillverkade buteljer hel- och halvstop. Det står att man hämtade flera lass sand från ett grustag och flera tunnor aska från Gullaskruf. Det står att vanlig sand från grustag användes till flaskor på den tiden. Även askan tiullsattes till smältan Om jag uppfattade Lars rätt så var detta för att sänka smälttemperaturen.

Nu vaknar ju mitt mineralintresse. Gruset från ett grustag i närheten av Flygsfors kunde ju inte ha varit någon ren kvarssand utan en blandning av främst kvarts och fältspat plus ett obestämt antal andra mineral. Att detta kunde bli en godkänd glasbildare förvånar mig lite, men jag har väl fel. Det klart att det förekom en hel del "stenar" i glaset. Det står att till bruna flaskor användes denna sand. Här får nog Lars hjälpa mig lite. Blev det bruna flaskor utan tillsats av brunsten? Om det var järnhaltig sand borde väl färgen fått en dragning åt grönt osv.
Kanske inte så stort intresse det här men jag är som sagt nyfiken och vetgirig.

Gadderås blev så småningom ett fönsterglasbruk och då dög inte råvaran från ett grustag i närheten.

mvh DG

[LS]

Jag har ju fått LS nya skrift som jag har skummat idag skall läsa den mer noggrannt i natt (om jag orkar). Det jag sett verkar mycket intressant.

Nu till min fråga. Jag talade med Lars även om detta men vi fördjupade oss inte direkt i problematiken. Jag hade nämligen läst i en hembygdsbok om att Gadderås glasbruk startade som ett flaskglasbruk och man tillverkade buteljer hel- och halvstop. Det står att man hämtade flera lass sand från ett grustag och flera tunnor aska från Gullaskruf. Det står att vanlig sand från grustag användes till flaskor på den tiden. Även askan tiullsattes till smältan Om jag uppfattade Lars rätt så var detta för att sänka smälttemperaturen.

Nu vaknar ju mitt mineralintresse. Gruset från ett grustag i närheten av Flygsfors kunde ju inte ha varit någon ren kvarssand utan en blandning av främst kvarts och fältspat plus ett obestämt antal andra mineral. Att detta kunde bli en godkänd glasbildare förvånar mig lite, men jag har väl fel. Det klart att det förekom en hel del "stenar" i glaset. Det står att till bruna flaskor användes denna sand. Här får nog Lars hjälpa mig lite. Blev det bruna flaskor utan tillsats av brunsten? Om det var järnhaltig sand borde väl färgen fått en dragning åt grönt osv.
Kanske inte så stort intresse det här men jag är som sagt nyfiken och vetgirig.

Gadderås blev så småningom ett fönsterglasbruk och då dög inte råvaran från ett grustag i närheten.

mvh DG

Om man inte blandade in mangansuperoxid (brunsten) i mängen blev glaset grönaktigt, man kallade detta halvvitt glas och det användes till enkla produkter, exempelvis flaskor. Brunsten var egentligen ett avfärgningsmedel, tillsatte man en liten, noga avvägd mängd, blev glaset helt ofärgat. Tog man lite för mycket blev glaset violettonat, tog man lite för litet blev glaset svagt gröntonat, dvs järnföroreningarna blev inte neutraliserade.

[LasseC]

Lite fortsättning på detta med råvara till flasktillverkning.
Jag har fått tag på en bok om Pukebergs glasbruk 1871-1946. Där finns berättelsen om hur Pukeberg började som flaskglasbruk. Pukeberg blåste först buteljer hel- och halvstopbuteljer av brunglas..
I Nyströms (grundaren av Pukeberg) satsuppteckningar finns några för buteljer. Då det är gamla måttuppgifter är dessa ganska gamla.
En ålderdomlig sats är följande: 12 skäppor sand, 10 skäppor aska,8 skäppor kalk, en skäppa salt och ett ämbar vit skärv.
Därefter tilläggerhan. så blir det bra till portvinsbuteljer 2 skålpund brunsten.
Till äkta rödvinsbuteljer skulle man taga ett ämbar hackeglas (förmodligen sådant glas som skopats ur deglarna och sedan krossats) något brunsten och 8 skyfflar vit skärv. Till sodavattenflaskor användes samma sats men för dem skulle man taga 10 skyfflar vit skärv till stora deglar. Sanden togs förmodligen ur sandåsen där bruket låg. Askan köptes upp så mycket man kunde få i trakten. För denna betalade man 50 öre skäppan, en skäppa = 26 liter

Då vit skärv (ofärgad?) ingår måste glasbruket blåst vitt glas också.

Jag har några andra recept till från Pukeberg men de kan vi ta en annan gång

mvh DG

[LS]

Om man blåste sodavattenflaskor fick man antagligen vit skärv. Eller också tillverkade man fönsterglas vid sidan av buteljerna, detta var mer regel än undantag. Kanske kallade man kvarts ur bergbrott för vit skärv?

[LasseC]

Jag personligen tycker det här är intressant så jag tar mig friheten att fortsätta läsa i Pukebergsboken.
Nu får LS hoppa in och förklara ett ord jag inte känner till "pets"

Det står nämligen så här i den fortsatta texten.
Så finns det en sats för franska ljusa literbuteljer med "pets" i botten. Till dem tog man 7,5 lispund vit sand, 2,5 lispund backsand, 2lispund och 2 skålpund kalk, 3,5 lispund soda 3,5 skålpund brunsten och 7 skyfflar askmäng. Denna sats var avpassad för små deglar. Om de vore stora behövdes halvannan sats.
Den vita sanden inköptes från Skåne.
Som man ser så ingår det ju vit skärv och som LS påpekar har man blåst sodaflaskor alltså vitt glas.

En sats för vitt glas hade följande sammansättning:
10 lispund vit sand, 2 lispund krita, 3,5 lispund soda, ett skålpund arsenik, ett skålpund salpeter,45 ort brunsten och 2 ort smalt (koboltoxid och krossat glas sammansmält och som pulvriserats).
Det som jag blir förvånad över är att i ett vitt glas blandade man in både brunsten och kobolt.
Återkommer med mera
mvh DG

[LasseC]

Ytterligare recept

En annan "fin sats" för vitt glas borde innehålla:
"00 skålbund sand, 50 skålpund soda, 20 skålpund pottaska 10 skålpund mönja, 4 skålpund salpeter, 30 skålpund kalk eller krita, 1 skålpund och 5 ort arsenik och 3 ort smalts.
Dessutom finns det ett recept på benglassats:
11 lispund sand, 47 skålpund soda, 47 skålpund tysk komposition (??), tysk kryolit (ett aluminiummineral) 9,5 skålpund pottaska, 35 skålpund jord (??), kinaklaj (??), 10,5 dansk kryolit (orde kommit från Grönland där Danmark bröt kryolit), 2 skålpund salpeter, 58 ort arsenik och 5 gram nickeloxid.

Som man ser har Nyström använt en blandning av äldre vikter och volymer samtidigt som han blandar i modernare måttenheter.
Detta kan antagligen bero på att han experimenterat med glassatserna och kanske lagt till en del saker.
Jag återkommer.
mvh
DG

[LasseC]

Skall försöka att avsluta det här inlägget.

Nyström har ytterligare ett recept på benglas: En fjärdedels sats.
11 lispund sand, 47 skålpund soda, 7 skålpund pottaska, 75 ort salpeter, 7 skålpund fältspat,3 skålpund flusspat, 3 skålpund krita,6 skålpund kryolit,25 ort arsenik, 50 ort brunsten, 3 ort zinkoxid.

I Nyströms bok finns också recept på kristall men det tillverkades inte vid Pukeberg under den här tiden.
Man tror att de har tillverkat kristall efter 1890 på beställning. Blyglas hölls till försäljning enligt priskuranten från omkring 1890.

Lite förklaringar.
1 skäppa = 26 liter
1 lispund = 8,5 kg 0 20 skålpund
1 skålpund = 425 gran = 100 ort
1 ort = 4,25 gram
kryolit är som tidigare nämnts ett mineral bestående av natrium, aluminium och flour. Finns i stort sett endast på Grönland vid Ivigtut. Tysk kryolit kan vara framställd på konstgjord väg.
Flusspat även kallat fluorit är ett mineral av kalciumfluorid. Förekommer allmänt i berggrunden. Finns i större mängd vid Gladsax i närheten av Simrishamn. Denna fyndighet bröts förmodligen inte under denna tid.
Brunsten Brunsten, Magnesia nigra, är efter de allmännaste kännemärken en svart och tung malmart, som merendels sotar händerna och kan lätteligen rifvas til et svart pulver.
Denne Brunstens egenskap har gjordt honom nyttig i glasmakeriet, där han brukas som tilsats at förtaga den färg, som järnet eljest skulle gifva glaset. Ty när järnkalken mistser sin öfriga portion af phlogiston, förlorar den all förmåga at färga glaset; äfven som Brunsten tvärtom med tilsats af mera phlogiston löses utan färg. Således blir glaset aldeles färglöst, när lagom Brunsten tillägges; men som minsta öfverskott däraf skulle meddela färg, tages häldre något för litet, ty den tunnaste grönska af järn är omärkelig
Vid samtal med LS omtalade han att vissa glasbruk fick brunsten från Långban fram till första världskriget (om jag uppfattade rätt)

Frågor: Vad är
kinaklaj
Tysk komposition
jord

[LasseC]

Jag glömde ju en fråga till
Vad är botten med "pets" ??
mvh
DG

[LasseC]

Jag har också glömt att nämna att iformationen om brunsten är från
Sven Rinmans Bergwerkslexicon 1788-89


mvh Lasse

[A.F]

Intressant med olika recept med vad man blanda i för saker för olika typer
av föremål Lasse.

Jag håller bara ungefärliga grund recept i huvudet som sand, aska, soda,
arsenik, krita och brunsten
och att man utan brunsten fick grönton eller att man med
brunsten kunde få violett, ofärgatglas eller bruntglas.
Och även att man använde cobolt för att få blåttglas.

Det är ungefär där jag ligger i kunskap om vad man hade för saker i glas-
massan.

Så jag kan inte bidraga med några svar om det du undrar över, du ligger
lite på överkurs för mig

[Lars Kallin]

Jag glömde ju en fråga till
Vad är botten med "pets" ??
mvh
DG

Jag tror det är dialektalt.
"Vid glasinsamlingar i vår tid godtages inte vid försäljning en butelj med upphöjd botten, "puts" kallades det av gamla glasblåsare. "Kinnekulle" sa de törstiga"
Det gamla glasbruket, Överström et al, sid 68

[LasseC]

Jag gissade nog på det men jag hade inte hört uttrycket förut.
mvh

[LasseC]

Jag har hittat en nya uppgifter igen. Under första världskriget ökade efterfrågan så att produktionen steg. Men svårigheterna att skaffa råvaror ökade samtidigt, så man fick söka efter ersättningsråvaror. En ersättning var leptit från Utö-bolaget i Stockholms skärgård. (Utö ligger bara en ½ timmes båtresa från mig) Utö var föresten en gammal järngruva med en massa intressanta mineral.
Att man bröt leptit på Utö var en ny uppgift för mig samt att leptit som för övrigt är en bergart gick att använda till glasframställning är också en nyhet för mig. Glasarbetarna blev så nöjda med glasmassan som blev lättarbetad att bolagsstyrelsen fick i uppdrag att försöka köpa gruvorna. Detta blev dock inte fallet då man började köpa sand från Axeltorp och Bromölla.
När man använde leptit så använde man deglar med hål i kupan för att gasen skulle gå in i degeln och fylla den vilket den också gjorde på ett ytmärkt sätt.

Leptit är som jag tidigare nämnde en bergart som är kiselsyrarik. Detta måste vara förklaringen till att den kunde användas som råvara. Leptiten kännetecknas av höga halter av fältspat och kvarts.
Kanske inte så intressant det här men som kuriosa och lite av företagssamhet för att lösa problemen tycker jag det är intressant. (Men det klart det var ju i Småland )
DG