Signe Persson-Melin - Dokumentationstråd

[E.B.]

Här kommer glas som ska vara Ruben. Vänster Ölglas höjd ca 15,5 cm och höger Vinglas ca 13 cm.

[Ballonggreven]

Fyndade en stor atljévas av Signe på loppis. Cirka 40cm hög.

Denna vas är troligtvis från mitten av 1950-talet.

Plockade upp denna kvadratburk på loppis idag efter att ha gått förbi den flera gånger. Guldlocket fick mig att missa vad det faktiskt var.
...

Locket är inte Signes design enligt hennes son. Huruvida det är någon klåfingrig person på Boda eller burkens ägare som varit framme är oklart.

[Kecke]

Idag har vi varit och tittat på Signe P-M.s utställning på Waldemarsudde.
Väl värt ett besök.
Tyvärr så var det ju, som förväntat, fotoförbud.
Antar att det trots detta inte var något hinder att ta en bild av vårt eftermiddagsfika på Waldemarsudde.

Några nyare föremål för Designhuset Stockholm.

[Maria]

Fanns boken Signe Persson-Melin - Keramiker och formgivare av Wickman, Kerstin / Norrman, Jan till försäljning, den skulle varit ute i Maj månad men är försenad.

Ryktet säger att utställningen kommer till Skåne 2009……….

[Kecke]

Ja, jag antar att det var den som fanns till försäljning........eller var det kanske en utställningskatalog...
Nu blir jag lite osäker.
Jag tittade inte så noga då jag nyligen inköpt boken av Kerstin Wickman från 1967, och inte hade för avsikt att köpa den nya nu.
Den gamla, som jag hört bara skulle finnas bara på antikvariat, fanns till försäljning för 295:-

[Ballonggreven]

Här är en recension av utställningen:

http://sydsvenskan.se/kultur/article340512.ece

Angående boken så ska den nya utgåvan inte vara lika omfattande som den ursprungliga efter vad jag hört.

[Mochens_gubbe]

Är det någon som vet när utställningen kommer till Lund? Stockholm känns lite avsides.

[Kecke]

Jag har kollat nu.
Både den gamla och den nya finns till försälning på Waldemarsudde.
Pris: 295:- / st.

[Ballonggreven]

En radda med fynd från Degeberga.
Börjar med en allskål i en ovanlig färg.

[Ballonggreven]

En originalförpackning med brännvinsjungfrur. Kan förpackningen vara formgiven av John Melin?

[Ballonggreven]

En skål som jag inte sett tidigare. Trodde vid första anbicken att det var Bertil Vallien.

[Ballonggreven]

En mycket ovanlig variant på Chess.

[Ballonggreven]

En fin artikel från Sydsvenskan med intervju av Signe. För att kunna läsa måste du öppna pdf-filen längs ned.

[Ballonggreven]

En mycket ovanlig variant på Chess.

Detta är den ursprungliga formgivningen av Chess enligt boken om Signe.

[Ballonggreven]

En fin artikel från Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1355003.svd

Idéerna sinar inte förrän leran torkat

Publicerad: 12 juni 2008, 15.37. Senast ändrad: 12 juni 2008, 15.58

Lockande lera Signe Persson-Melin har arbetat 60 år som keramiker och formgivare. Ändå antar hon ständigt nya utmaningar. Nu visas hennes verk i en retrospektiv utställning på Waldemarsudde.
–Men jag avskyr när någon beskriver mina objekt som sobra, säger hon.

Med den 82-åriga keramikern Signe Persson-Melin talar man om framtiden, vad som komma skall. Nuet är redan passé, eller i alla fall ointressant. Lite semester kan Signe Persson-Melin kanske unna sig när ståhejet kring den stora retrospektiva utställningen på Waldemarsudde lagt sig, men sedan vill hon hem till ateljén i Malmö för att i lugn och ro arbeta vidare med sina funktionella konstobjekt.

–Jag har under något år haft en assistent som hjälpt mig, men nu går jag sannolikt vidare på egen hand, även om det innebär att jag tvingas göra ännu färre och mer exklusiva objekt, säger Signe Persson-Melin.

Det är knappast ensamheten hon söker, utan utmaningen. Att ostört få gå i närkamp med materialet hon älskar –den skånska Danhultsleran.

–Och sen förstår du, måste man ta tillvara på den tid man har. Det är många som undrar om jag inte ska pensionera mig snart – från vaddå? Mitt liv?

Budskapet har gått fram. Det oförtrutna sökandet efter nya objekt är ständigt pågående. Signe Persson-Melin är ett med den skånska leran och tänker så förbli. Enda gången hon frångår den ödmjuka och lågmälda tonen, är när hon talar om den svenska trångsyntheten vad gäller ålder.

–Här kan folk säga att ”det var duktigt gjort vid din ålder”. Vad är det? Jag jobbar så länge jag är frisk och känner lust, fnyser Signe Persson-Melin.

Och just lusten, den självklara exaktheten och att samtidigt ha överseende med handens och materialets snarast slumpmässiga påverkan på resultatet, har blivit hennes signum. Det finns nästan 300 bevis på det, bara i den här utställningen. Salarna är alla vackert inredda med stora arbetsbord och behandlade lagerhyllor, efter ett fotografi av Signe Persson-Melins egen ateljé, som utställningskurator Tom Hedqvist sparat i minnet och nu plockar fram.

–Jag vill visa Signe som jag uppfattar henne. Hon har aldrig varit pretentiös. Så när hon nu ställer ut på Waldemarsudde är det viktigt att understryka det lågmälda och det studionära, förklarar Tom Hedqvist.

Det är lockande att ta till Mies van de Rohes klassiska ”less is more” för att beskriva Persson Melins konstnärskap, men det är samtidigt att göra det lite för enkelt för sig. Visst är estetiken avskalad, det konstnärliga anslaget snarast repetitivt, men här finns också så mycket mer. Det handlar om en unik kombination av yta och funktion.

Många av Persson-Melins verk ligger nära det traditionella hantverket, medan det sublima uttrycket kommer av samspelet mellan det råa och det glaserade, det obearbetade mot det utmejslade. Signe Persson-Melins verk har med tiden fått ömsinta frostnyp av sin samtid, men hon har ändå lyckats behålla sitt enkla självklara uttryck genom hela den verksamma perioden.

–Mina saker finns i de flestas köksskåp, men de vet inte om det. Däremot är det få objekt som passar i finrummet, påpekar hon själv.

En sanning med modifikation, säger jag. Men då protesterar Signe Persson-Melin:

–Visst, mycket av det jag gjort i egen ateljé är unika objekt och mer att betrakta som konstföremål. Men alla ni är så unga, det var en annan tidsanda på 50- och 60-talen.

Hon berättar om åren i slutet på 50-talet där trycket var hårt från omgivningen att göra som så många andra unga kvinnliga formgivare, ägna sig enkom åt familjen.

Men Signe Persson-Melin fick stöd av maken, den grafiska formgivaren John Melin, att fortsätta arbeta, vilket under 60-talet resulterade i ett antal nya uppdrag, då som industriformgivare.

–Det var fint på den tiden att skapa massproducerade saker till folket, man skulle inte sitta i sin ateljé och formge exklusiva ting, berättar hon.

Samarbeten med Boda och senare även Rörstrand och Höganäs keramik, resulterade i en rad klassiker, som Sill i kvadrat från 1968, snapsglaset Ruben från samma tidsperiod, liksom tekannan i glas för Boda nova. 1980 kom servisen Primeur med sitt karaktäristiska streckmönster, tre år senare – bestickserien Gourmet.

–När jag först gjorde glas för Boda var jag euforisk av de nya möjligheter det eldfasta glaset gav, men efter ett tag kändes materialet ändå hämmande. Jag vill inte låta något begränsa mig. När det gör det vet jag när det är dags att gå vidare.

I fjol presenterade sig Signe Persson-Melin som en miljömedveten formgivare. Kärlet Gråsippa i sandgjuten aluminium för Byarums bruk, var ännu en nystart.

–Jaha, så var det kanske, men egentligen handlade det om att jag var trött på mina egna krukor som bara sprack hela tiden. Jag behövde en ny och bättre, som man dessutom kan plantera träd i, säger Signe Persson-Melin.

Gråsippor tar nu plats utanför Waldemarsudde, som en intresseväckare och milstolpe för ett konstnärskap som under sex decennier ständigt varit i rörelse. Leran är fortfarande det hon föredrar och det är också till detta följsamma material hon nu vill återvända. Idéerna sinar aldrig förrän leran torkat, men oavsett kommer inga sobra verk att passera Signe Persson- Melins ateljétröskel.

–Nej, för vad är det? Ingenting.

Erica Treijs